Bråk i förhållandet

Mitt ex var sådan... blev tyst och vägrade prata ut om saker och ting, varpå allt låg kvar hos mig och byggde på hela tiden eftersom jag inte fick ut det ur systemet... Varpå jag exploderade för minsta lilla, hans beteende grundade sig i hans konflikträdsla...
Jag har aldrig bråkat med min nuvarande så jag vet faktiskt inte hur han uppför sig... men båda två kan gorma och vråla när det gäller, så vi får väl förse grannarna med öronproppar i händelse av bråk

Jag tror att det handlar lite om hur man definierar bråk också. Det som Jenny U ovan beskriver som att de blir irriterade på varandra och diskuterar kan enligt andra kanske klassas som gräl. Det handlar ju lite om hur man är 'van' att gräla och kanske lite om hur känslig man är som person.

Jag och min sambo 'grälar' (enligt min definition) väldigt, väldigt sällan, max en gång på år (om ens det). Däremot händer det ibland att vi blir rejält irriterade på varandra, oftast över någon skitsak, och högljutt diskuterar detta.

Han är väldigt lugn och sansad, nästan kall, i diskussioner, medan jag, till min egen ilska, ofta blir tårögd och gråtmild. Oftast grundas diskussionerna i att man är trött och grinig pga något helt annat och då kan en tepåse i slasken vara allt som behövs för att diskussionen ska vara igång. Huvudsaken är dock, enligt mig, att bägge vet var man har varandra och att man är så pass säker i sitt förhållande att man inte behöver oroa sig för att det grälet innebär slutet på förhållandet. Ibland när vi är upprörda på varandra känner jag för att slänga ut honom genom fönstret men tio minuter senare (när han har pussat mig och bett om ursäkt, trots att jag började allt inser jag ju att det inte finns någon annan för mig att dela livet med.

Jag tycker att bråka är onödigt. Visst man diskuterar och så men bråka, nä. Klart att man är oense ibland men jag har aldrig varit med om att vi har skrikigt och skällt på varandra så att nån av oss blivit riktigt sårad.

Men ibland är man på dåligt humör och då kanske man fräser lite, men inte så att den andra tar illa vid sig. Oftast så är det ju inte ens sambo man är arg på utan nån annan omständighet (jobbet, nån annan person, datorn eller vad det nu kan vara). I vårt fall är det så i alla fall att jag snabbt gjorde klart för min sambo att om jag fräste och var arg så var det till 99% aldrig honom jag var arg på. Jag har ett mycket hetare temperament än honom, men jag gnäller sällan och aldrig på honom eller så utan det är mer situationer där jag är hjälplös och inget kan göra som irriterar mig mest.

Många blir också irriterade och lessna om den andra parten är på dåligt humör och nästan tar det personligt och då kan många gräl börja för att den andra då blir irriterad i sin tur och säger "jamen skäll inte på mig då" så är det hela igång. Både jag och min sambo försöker köra mer med stilen "ok, jag går och säg till när du vill umgås/prata". Då brukar den som är irriterat och arg komma efter några minuter när ilskan på det där andra, okontrollerbara, lagt sig.

Men visst är det jobbigt att gräla, speciellt om den ena parten är konflikträdd.

Petra

Bråka är aldrig roligt, men jag tror att det behövs ibland.

I vårt förhållnade så tror jag att vi bråkar på ett bra sätt (om man nu kan göra det). Vi har ifrån början sagt att vi ska absolut inte hålla på med någon pajkastning när vi bråkar och inte säga att, så gjorde du då. Inte kasta ur sig fula och onöda fraser/ord.
Det går ganska bra, vi har båda varit gifta förut och haft urdåliga förhållnade med mycket bråk i. När vi nu bråkar gör vi det efftektivt. Det blixtrar till och sen är det över.

Ingen av oss är långsynt och vi är båda väldigt hetsiga när vi bråkar. Tur att det går över nästan lika fort som det kommer. Vi bråkar inte särkilt ofta eller det beror på vad som händer i vårat liv. Ibland har man mer eller mindre tid för varandra och då bli det kanske en extra gång för man inte gjorde det ordentligt första gången. Hur som helst så bråkar vi effektivt de gånger vi bråkar och oftast är det för att vi har haft för lite tid för varandra eller så har vi oroat oss för något som huslån eller tråkig arbetsplats eller annat tråkigt som händer i livet.

Bråka är inte kul men sånt som händer oss i alla fall.

Det var det dummaste jag har hört!
Att man skulle nekas att adoptera för att man inte bråkar! Just fin stämpel att sätta på folk att de är mindre värda för att de inte gör det!

Jag och min blivande har varit ett par i över 8 år och har _aldrig_ grälat. Vi har inte behövt det. Visst kan man bli irriterad och ledsen ibland, men det har vi alltid löst genom att diskutera problemet.
Bättre det än att göra som våra grannar. Att skrika och bråka om disken och ekonomin varje månad.

Tusse det är sannig !!!!!

Tyvärr är det det. Ni ska vara glad över att ni inte bråkar men tyvärr så har myndigheterna någon konstig syn på just det när man ska adoptera barn.

Nu var det väl inte det att de var mindre värda, utan att de inte var lämpliga som föräldrar saken gällde. Jag säger inte att just det fallet var rätt, men det är ganska intressant när experter (psykologer i det här fallet) anser det vara så oerhört viktigt att kunna hantera konflikter på ett öppet och sunt sätt. För konflikter och gräl har ALLA! Det är ju det som gör oss till människor bland annat. Att aldrig vara oense låter ganska märkligt (tycker jag).

Vi har varit tillsammans i 7 år och bråkar regelbundet men inte speciellt ofta. Ibland blir det dock nästan gräl bara för att det är 'dags att rensa luften'. Jag har dessutom ett ganska hett temprament och blir blixtrande arg, men det går över snabbt.

Jag tror det spelar roll att jag vuxit upp i en familj med mycket hetsiga diskussioner och starka personligheter. Så för mig är det inget konstigt att ha gräl då och då. Ofta är man då passionerad på andra sätt också

Nån sa att vi nog ser bråk och gräl på olika sätt. Skulle vara kul om nån hade insikt nog att skriva ner vad som händer och sägs under ett gräl.

Måste man höja rösten för att de ska anses som ett gräl till exempel?

Petra

Tjaa, det brukar ju liksom höra till att höja rösten . Annars ska man vara bra kontrollerad...

Ett gräl är ju en känslostorm - inte alla känslor är rationella som vi vet och går därför inte alltid att lugnt och stillsamt resonera bort. Lika viktigt som det är att skratta och gråta är det att få vara arg och leva ut sina känslor ibland.

Ofta beror ens upprördheter på egna förväntningar som inte blir uppfyllda. Det kan också bero på att saker som behöver sägas inte sägs från början. Då växer lätt småsaker till berg. Jag brukar (i den mån jag kommer på det) se inåt när jag blir arg. Att se vad JAG gör som orsakar gräl, det är annars lättare att se vad partnern gör för fel. När jag upptäcker att jag är arg för att jag förväntade mig nåt av henne som hon inte gjorde så tar jag själv på mig ansvaret för min egen förväntan så att säga, och ber henne om ursäkt. Man kommer långt på att be om ursäkt för det elände man själv åstadkommer. Men man måste då förlåta sig själv också så att man inte blir fylld av skuldkänslor, då blir man också outhärdlig att vara med.

Att vara arg är dock ett mögst mänskligt sätt att uttrycka sig och inget fel, som också många här påpekat. Så ett tips kan vara att man låter sin partner vara arg när hon är det tills hon helt enkelt slutar att vara det.

Så bråka på om det behövs men ge upp när du for nog. Människor har en tendens att vilja ha rätt om det så kostar ens relation. Jag tränar på att ge upp att ha rätt och det ger en ny kvlitet i mitt liv och min relation. Pröva det! Man blir inte trampad på, tvärtom, ber man någon om ursäkt får man ofta det tillbaka!

Hälsningar till alla!
Christian

Att dra sig undan är ett sätt att hantera konflikter. Hur hanterar man det om man själv vill reda ut och bli sams? Jag har haft det problemet med min kille, vi grälade non stop i flera år men nu har vi slutat och grälatr bara när det behövs och då inte så hetsigt. Min kille drar ner en jalusie när vi blir osams. han lyssnar inte alls. Jag brukade pusha honom ännu mer då, men det leder ingenvart. Mitt tips är att ge honom tid , ge dig själv tid att låta känslorna svalna. Ta sedan upp tråden igen. Ge honom respekt, och respektera dig själv. Om du står där och bankar på en stängd dörr så kan du känna dig förnedrad. Så låt bli.

Jag tycker det låter väldigt konstigt att aldrig bråka. Nån gång måste väl man ha olika viljor eller syn på saker och ting, det är ju en annan individ man lever med, inte en spegel av sig själv?
Kan färre gräl bl a bero på hur man är som tjej? Jag vet att många gräl kommer ur olika syn på städning och hemarbete och jag vet många tjejkompisar som hellre än gräl gör en större del i hemmet än killen. Sen kan de *skryta* om att de aldrig grälar... Jag skulle aldrig acceptera att göra mer än min kille och i tidigare förhållanden har det ibland blivit en konflikt, då killen tex. faktiskt tyckt att tvätt, det är tjejen som tar hand om det. Varför?? Jag hade inte mått bra om jag inte reagerat mot det.
I mitt nuvarande förhållande har vi grälat mkt i början men det blir mindre och mindre, ju mer vi lär oss varandra. Jag skulle inte ha velat ha det annorlunda.