passionsblomman skrev 2012-01-11 17:18:23 följande:
Heloise, vi har många beröringspunkter i tankarna. Och visst är det lätt att romantisera livet på landet. det tror jag väldigt många gör. Inte minst folk i stan. Det är å andra sidan inte alla som alltid ser "minsta möjliga arbetsinsats" som enda värdemätaren. Min svärfar är uppvuxen på gård och med hårt slit. Han blir nästan uppriktigt sagt förbannad på när hans barn (läs hans barns kvinnor) tar sig för saker som innebär "ujejuj, mycket arbete". Och då räknas absolut sådant som att var korkade nog att elda med ved eller skaffa någon som helst sorts djur.
Och för egen del har jag sannerligen en livskris. En tid i livet av vägskäl och nya osedda mål. Sådant man bara anar i fjärran och annat som tränger sig på mycket konkret här och nu. Andra förutsättningar. Andra resultat och parametrar jag inte räknat med när jag drömde ihop mina drömmar och tänkte ut mina planer förut, i en annan, nu ganska avlägsen tid. Men också andra kunskaper, nya erfarenheter, mer kompetens och lite mer insikt och kanske förhopningsvis en bredare grund för både värderingar, tankemönster och bas att stå på än den unga PB.
Och i min längtan efter "ett annat sätt att leva" där jag önskar jag visste mer av det mina förfäder visste och kunde, att jag inte var så beroende av allt från el till hur börsen råkar bete sig, till att leva närmare naturen och ha en annan samklang, en annan syn på tid och kunna arbeta mer efter andra lagar än handel- och kontors tider och allt ska vara öppet jämt. Kanske finns en längtan bort och ett mått av flykt, men samtidigt finns där nog en längtan hem och till något som finns ganska djupt förankrat i människan. Ett sätt att leva där man under dagen använder sin hela varelse och därmed också kroppen, så att man när dag gått till ända, kan sätta sig ner framför tv:n utan att behöva känna att man borde cykla eller något annat under tiden. för man har redan brukat sin lekamen lagom för att den ska få vila.
Och jag vet inte vad som är värst att vara utsatt för: oron över räneutveckling och lågkonjunktur, börsras, elpriser och arbetslöshet, eller att skörden ska slå fel och djuren dö i sjukdomar. Jag tycker livet utsätter en för ungefär vad man tål-and then some, i vilket fall som helst. Är man inte utsatt i det ena sammanhanget, så är man det i det andra. Eller i båda.
Som vanligt kan du sätta ord på mina tankar när jag själv kommer till korta. Det är så jag känner, jag vill inte på något sätt isolera mig, leva enbart på det jorden ger, jag gillar pengar, jag gillar dyra saker
Men jag vill vara trött i kroppen efter en dags arbete, inte bara trött för att jag stått i en kassa och stretat eller trött i huvudet av alla måsten. Jag vet ju hur livet på landet är hårt, svettigt, otacksamt, slitigt men det är också ett skönt slit, en skön svettighet. Jag känner mig fångad i radhuslivet och är livrädd att fastna i hämta lämna på dagis, stressa stressa stressa på jobbet, hemma, med allt. För mig är allt så skört numera och jag känner itne att jag, vi, lever fullt ut. Vi missar för mkt, saker som förloras i vardagen. Jag kan få en sådan fruktansvärd ångest ibland över att jag missar ridturer i pudersnö, vedhuggning och en bastu efter för att mjuka upp kroppen.
Jag vill inte ta på mig för mkt, men 2 hästar, 1 hund, 1 katt, 5 höns borde jag ju klara av att sköta. Klart E ska gå på förskola, det är jätteviktigt för henne att få social träning. Klart jag vill arbeta, kanske inte heltid men halvtid, jag struntar i om jag inte kan få jobb efter min utbildning, jag kan jobba på hemtjänsten.
Jag kan inte förklara mig riktigt mer än att ju närmare "hemma" jag kommer desto lättare går det att andas...
Blomman: klart som fan att jag har en livskris haha men vem säger att livskriser behöver vara dåliga?