det heter b o r g e r l i g t

Jag är gravt dyslexisk och nej man kan inte göra ngt åt det. Jag studerar också på universitet och jag har även fått uppvisa intyg hela mitt liv ( ja även på universitetsnivå) för mitt handikap för att inte få underkänt pga grova stavfel. Word hittar låångt ifrån alla kråkor man skriver.
Visst de finns olika nivåer av dyslexi och visst man kan träna upp sin förmåga, men de handlar mer om att lära sig utantill än att kunna på riktigt och språket är så rikt o mångafldigt att man kommer aldrig att lära sig allt utantilll dessutom glömmer man bort...

Jag har lärt mig leva med detta- eller vadå lärt, jag vet ju inte om ngt annat, Men jäklar vad det ibland svider då nån klankar ner på ens språk och iom bristand skrivförmåga och därefter dum förklarar en

HAHA Aniara4 menar jag såklart...

Jag kom på en till sak jag stör mig på :P

- "Ett minne blått"? Var kommer det blå in i minnet? "Ett minne blott" i betydelsen "Endast ett minne" känns mer logiskt..

Det värsta jag vet är när man inte kan skilja på de och dem. Och där kan man inte ursäkta sig med dyslexi heller utan det är bara bristande kunskap. Näst värst är de som inte kan hantera svenska genitiv-s och t. ex skriver engelska: Sara's familj. Eller ännu värre, bara utesluter det: Therese vänner. Något som har blivit ganska vanligt på sistone i kvällspressen. Jag kan tolerera att "vanliga" människor på internetforum skriver sådant, men folk som utger sig för att vara professionella skribenter på något sätt?? Nej huva! Att man så här på kvällskvisten sitter och skriver några små slarvfel och slinter på tangenterna tycker inte jag stör så mycket egentligen. Men de ovanstående sakerna provocerar mig mycket. Ungefär på samma sätt som folk som inte vet var de ska göra av servetten och de som inte tar bort stygnen i rockskörten när de köpt ny kappa. Det handlar väl om att folk som vet hur man ska bete sig blir störda av dem som inte vet och till syvende och sist så är det nog en klassfråga...?

Jag vet inte om jag missförstår dig, men om du menar att det är en klassfråga huruvida man vet hur man uppför sig, och talar korrekt språk, så kan jag inte hålla med. Jag är av tvättäkta arbetarklass, mamma var städerska och pappa arbetade på lager. Mina farföräldrar var statare och mina morföräldrar var städare och vaktmästare. Själv har jag större delen av mitt yrkesliv arbetat i hemtjänsten. Dock fick jag lära mig att läsa och skriva riktig svenska redan när jag var fyra år. Mina föräldrar visste precis hur man uppförde sig i offentliga sammanhang. Min bror håller med stort allvar ordning på etikett och språk. Jag tror att det handlar om vilken inställning man har, snarare än vilken klass man tillhör. Min inställning till servettens placering, till exempel, kunde inte vara mer likgiltig. Jag har alltså ingen som helst aning om var servetten ska placeras eller vilket bestick som ska användas när man äter glass efter klockan 18.00 Så mig provocerar det mer att man bryr sig om att hålla på sådana regler, än om man bryter mot dem. Däremot värnar jag om vårt vackra språk och blir störd när någon förstör det.

Håller med Kjell präst. Jag jobbar själv som grovsmed / rörsvetsare och är skitig hela dagarna. Pratar med många olika typer av människor och tycker det är lika viktigt att kunna röra sig i alla kretsar. Men mest bekväm är jag bland gubbarna. Att man är språkvårdare har inget med klass att göra för mig.

Jag tycker nog inte heller det är en klassfråga, snarare en bildningsfråga (bildning är alltså inte att förväxla med UTbildning). Däremot så kanske ett vårdat språk är mer nödvändigt i "högre klasser" därför att man snabbt blir dömd som lite korkad annars (upplever jag iaf, som stundtals rör mig med många av dessa människor), och därför är det vanligare i dessa kretsar. Men ett vårdat språk är absolut inte förbehållet dem...

Jag tror att mitt språkintresse kommer av att jag läst så otroligt mycket böcker under min uppväxt. Om man har mycket text "i huvudet" så är det lättare att se när det ser märkligt ut. Om man bara läser det man själv och andra skriver, och aldrig redigerade eller redaktionella texter, hur ska man då få en referensram till hur saker ska vara? Det är åtminstone mycket svårare... Mina högskoleutbildningar har också varit väldigt givande eftersom mina lärare varit språkpoliser allihop även om ämnet varit något helt annat...

spot on

Ljuvligt! En njutarsida för språkpoliser!
Denn alägger jag som favorit!

Här är förresten några roliga särskrivningsalster:

Häst skjuts varje timme (den är hemsk, jag vet!)

Rök fritt (eh, vad hände med ursprungsbetydelsen?)

Vi tvättar din bil, samt byter olja och spolar vätska i den (nice!)

Eller något jag ofta hörde i Helsingborg: Det gör inte jag hellre (heller alltså)

Snacka om (att tala om något med någon) Dialektalt?

Haha, jag förstod faktiskt inte alls förrän efter lång tids funderande!