Han verkar inte vilja och jag känner mig ledsen.

Jag hade radbrytningar när jag skrev inlägget! Ledsen för att det ser rörigt ut

Jag vet precis hur du känner - jag är i samma sits.
Vi har inga barn än utan mitt"krav" har alltid varit att jag vill vara gift först. Han har alltid vetat det men nu när vi börjar närma oss 30 så säger han att han inte tror på giftermål. Att det är en onödig kostnad samt att det handlar mest om att visa upp sig. Jag vill ha en liten ceremoni med bara våra familjer närvarande.
Jag har till och med friat till honom men han sa nej. Jag är väldigt ärlig med honom om vad jag känner vilket är skönt. Men han anser att giftermål är onödigt och jag hoppas att han ändrar sig. Jag börjar dessutom känna mig lite stressad för jag vill ha barn snart så det känns riktigt jobbigt och påverkar tyvärr vår relation. Han känner av att jag är otroligt ledsen och det är inte lättare när alla frågar. Jag ha alltid velat gifta mig och alla vet om det så de frågar till och från. Så nej enligt mig är du verkligen inte knäpp - jag känner likadant! Jag tänker sig dig att jag räcker kanske inte till? Jag tvivlar tyvärr rätt mkt på mig själv och önskar jag kunde sluta tänka på det. Att jag kunde ge upp tanken på bröllop men det är så svårt när flera i vår närhet har gift sig eller kommer gifta sig snart! Hoppas din sambo friar snart!

Detta är kanske en korkad fråga att ställa på ett forum som detta, men vad är det som är så viktigt med att gifta sig? Det största beslutet man tar i ens liv är vem man skaffar barn med, och jag kan förstå att barnfrågan blir en deal breaker. Den är svår att kompromissa på. Men jag är nyfiken på vad med att gifta sig som är så viktigt att det gör er förkrossade? Det vore synd om mer energi ligger på att sörja det, än glädjas åt att ha hittat en partner som älskar en, bryr sig om en och man har roligt med.
Ibland kan man fastna i att tänka på det man vill ha som är utom räckhåll, trots att det man faktiskt har är alldeles underbart. Då kanske man kan fundera på vad man värderar mest, vad är viktigast? När man kommit fram till det får man försöka ta ett beslut som går i linje med detta och sträva efter att hitta en ro i det beslut man tagit.
Jag tycker det låter som era killar har något emot äktenskapet, vilket inte ska förväxlas med att ha något emot er. Och även om han varit förlovad tidigare så gick den relationen uppenbarligen inte så bra, hon är ju inte hans fästmö längre. Så att vara gift eller förlovad är ingen magisk formel.

Men ska man skaffa barn är det bäst att vara gift, rent juridiskt och praktiskt med en massa grejer. Och eftersom det inte är en större grej än att skaffa barn kan man ju bara göra det, tycker jag.

Jag kan förstå drömmen om bröllop och äktenskap. Men en stor del av den drömmen är för mig att min blivande verkligen VILL gifta sig med mig. När min blivande friade så kändes det äkta eftersom att jag aldrig hintat om det eller ens nämnt äktenskap. Frieriet var hans idee och vilja fullt ut. Om jag hade tjatat eller ställt ultimatum så hade hans frieri inte känts något värt alls. Vill du gifta dig med din sambo om du vet att han enbart gör det för att du tjatat eller för att han tror att han måste? Är det inte bättre att leva med en bra pappa och kärleksfull sambo än att leva med en påtvingad make i ett "konstgjort" äktenskap?   

Tack för era svar Det handlar absolut i första hand om att han ska VILJA gifta sig med mig. I början handlade det inte om att just gifta sig. Det handlade om att jag ville ha bekräftelsen på att mitt livs kärlek verkligen vill leva sitt liv med mig. Att han vill visa för alla att det här är MIN kvinna, hon bär MIN ring. Jag hade varit nöjd med en förlovning i några år. Jag har inga krav alls på att det ska bli bröllop inom en snar framtid. Precis som att vissa inte tror på äktenskapet så är det för mig något viktigt. Jag vill inte bara vara sambo när jag blir äldre. Det känns för mig som att jag inte dög till att bli fru. Jag vet det är kanske inte rationellt men att ändra sin uppfattning är inte lätt! Jag är inte ute efter bröllop. Jag vill ha ett äktenskap. Jag kan tänka mig att säga ja på Arlanda och åka iväg på semester. Inget fancy. Jag vill kunna säga "min man". Jag vill känna att allt mitt är hans och tvärtom. Jag vill att vi har samma efternamn! Men framför allt vill jag att han ska VILJA! Men det är precis som du skriver jeanettejohansson jag vill absolut inte forcera något. Jag vill inte tjata mig till det för då är det inte mycker värt. Det var därför jag blev så ledsen den där gången eftersom jag verkligen trodde att han ville. Han har som sagt hintat MASSOR. Sen säger han att han inte tycker att det är viktigt. Den gången kände jag att det kan faktiskt kvitta nu för jag vill att det ska komma från honom. Och jag har inte tjatat. Efter den gången pratade vi inte om det på länge. Jag bad honom att sluta retas och hinta om han inte menade det. Och eftersom han såg hur ledsen jag blev så slutade han. Sen har det väl kommit upp någon fler gång. Ofta börjar det med att någon annan frågar om vi inte ska gifta oss eller liknande. Då svarar man på något klämkäckt sätt att nej vi gillar att leva i synd och känner sig sorgsen inombords. Vill bara klargöra att han säger att han VILL gifta sig. Att jag har ändrat hans uppfattning om det. Men att det verkar ligga så långt bak i prio hos honom att det inte är viktigt. Det är det som får mig att tänka att han vill vänta för att han inte är säker. Han vill inte binda sig för att han kanske inte tycker att jag duger som fru. Han älskade mamman till sina barn mer än han älskar mig. Jag är hopplös romantiker, är uppvuxen på romaner av alla de slag. Jag vill ha min prins. Absolut är det viktigare att vi har det bra tillsammans. Men jag kan inte släppa känslan av otillräcklighet. Jag kan inte rå för att jag blir ledsen. Jag är ingen omogen tonåring, jag gråter väldigt sällan eller aldrig annars. Men här finns en osäkerhet hos mig, en svag punkt.Jag önskar att jag kunde släppa det men jag kan inte. Men jag har lovat mig själv att inte ta upp ämnet igen. Det känns lite som att hela grejjen redan är förstörd. Det sista jag sa om ämnet var när han drog upp tidsperspektivet. Att om han väntar i tio år så kan det lika gärna kvitta. Då känns det mer som "Jaja vi gör väl det då" och det är inte ett sånt äktenskap jag vill ha!                 

Jag förstår att det är jobbigt för dig :/ :/ :/ jag tycker inte detta ska ignorerats har man ett bra förhållanden kan han inte dissa att du mår dåligt, jag tycker man kan gå halva vägen var, om inte annat är han faktiskt skyldig att på ett MOGET sätt förklara sina ståndpunkter och tydligt vad han vill. Så du får en ärlig chans att veta vad du kan förvänta dig! Jag tycker att han lekt lite med dina känslor och sagt saker på ett lite klumpigt sätt :/

Åh, blir så otroligt irriterad på sånt här. Det verkar som vissa män gärna sätter barn till världen men att garantera dessa barn och sin sambo stabilitet och grundtrygghet (som är äktenskapets grundpelare), nej det är för "stort", för för "bindande" och onödigt när man redan "har henne". Det här pratet om att giftemål är ett enda stort jippo och tarms med massa utgifter, det håller inte. Man kan gifta sig i rådhuset med två vittnen eller åka iväg och vigas någon annan stans privat.Om det inte är så märkvärdigt och man vill leva resten av livet ihop, varför då inte bara gifta sig? Ett annat argument är "jag vill inte gifta mig för de flesta skiljer sig", men sällan argumenterar man "jag vill inte sätta barn till världen för de flesta verkar gå isär efter småbarnsfasen". Fattar inte varför ett giftemål är så skrämmande för vissa män.. eller är det så att den moderna mannen helt enkelt är bortskämd?

Håller med fruforsmark!

Ni har så rätt så rätt. Man sätter barn till världen. Det gör man väl inte med någon man inte kan tänka sig att leva resten av livet med. Genom barn är man sammanbundna för alltid. Rent krasst kan man avsluta ett äktenskap inom en månad om barn inte finns med i bilden. Nu har vi ännu inte gemensamma barn. Mycket för att jag vill vänta tills vi har plats för en till, tills vi har fått lite mer tid tillsammans för att resa och rå om varandra. Och jag skulle gärna vilja att jag, min sambo och vårt eventuella barn skulle ha samma efternamn. Jag kan inte heller förstå. Mitt ex var likadan, har även vänner som tänker lika. Varför är man så rädd? Varför känner man sig så otroligt bunden bara för att man blir ringmärkt? Jag har faktiskt inte fått något riktigt svar på det. Det är en sak om man är rädd för uppståndelsen. Men den kan man välja bort. Om man älskar någon som man vet att det är viktigt för att just känna denna grundtrygghet, varför kan man inte bara göra det? Jag kommer inte att ändras, bli en arbigga och gå upp 50 kilo i vikt bara för att jag kan titulera mig fru Men ni har så rätt. Om han kunde FÖRKLARA att det inte är MIG det är fel på, utan precisera vad det är han är rädd för, varför han inte vill osv. så kanske jag kunde förstå det. När jag frågade om alla dessa hintar. Han har sagt tex. åtskilliga gånger till andra att det "nog är bäst att jag blir ringmärkt för att annars kommer det att komma en bastard inom en snar framtid". Han svarade någon att "Nej vi är inte gifta, jag håller på det mest för att jäklas men snart så". Med mera... Han svarade iallafall att han inte behövde mena något med sånt han hintade om. Jag i min tur hintade ju för att jag ville att han skulle förstå.Karlar har en tendens att vara så himla tröga ibland eller vad säger ni????          

Precis som Red Lion skriver; ni måste kunna prata om det. Han måste förklara för dig varför det känns fel för honom. Att inte förklara sig kommer ju bara göra dig mer ledsen och det kan han ju inte må bra av att göra.

Min sambo sa när vi blev tillsammans att han aldrig ville gifta sig. Hans föräldrar har varit sambos i alla tider, är inte förlovade eller något, så jag tror att han såg det ur det perspektivet. När vi varit tillsammans några år ändrade han sig och ville gifta sig med mig, men det dröjde ännu ett tag innan vi förlovade oss. Till historien hör att vi aldrig ställde "den stora frågan", utan han satte ringen på mitt finger och jag på hans, sedan var vi färdiga. I efterhand har det kommit fram att han var rädd att jag skulle säga nej. Själva vigseln skulle ordna sig "eftersom prästen säger allt", men vi ska gifta oss borgerligt, så jag vet inte hur det löser sig för honom 

Hur som helst, det viktigaste du kan göra är att prata med din sambo. Inte för att säga att ni måste förlova er, utan för att han ska förstå hur du känner dig. Du är ledsen och besviken, men det syns inte när man ser på dig. Och när andra frågar och du svarar att du är nöjd med att vara sambo får han ju den bilden också. 
Prata med honom när ni får vara ensamma, inga barn som kräver uppmärksamhet. Jag har fått lära mig att när man mår bra och är glad, då ska man prata om sådant som är jobbigt. Då kan man se på det ur en annan synvinkel än när man är trött, irriterad eller ledsen. Ge honom tid att svara och tänka också, om man kräver ett svar på en gång är det lätt att man går i försvarsställning och säger det första som dyker upp utan att tänka efter. 

Ni är så kloka! TACK!Jag lägger ner en stund, samlar tankar och krafter. Väntar tills det kommer en dag som känns riktigt bra, sen ska jag be honom förklara. Just nu känns det ganska bra - Idag är en bra dag! MEN jag vet att när det väl kommer på tal och han säger något tokigt (som i mina öron låter tokigt eller som kommer ut fel. Ibland är han inte så smidig) så rasar jag ner i det där hålet igen. Känslan är läskig. Jag är lixom ingen känslig människa egentligen. Men det är som en avgrund och när tankarna väl börjar mala så känns allt fel. Är det för att jag älskar den där mannen så fruktansvärt mycket som jag blir så otroligt sårbar? Kände aldrig såhär när det gällde min föredetta. På den tiden var jag lugn och sansad

Det som är viktigt med äktenskap är väl rent krasst det juridiska? Jag anser att det är en kärlekshandling att tänka på det juridiska när man vet att man vill försöka leva ihop resten av livet. Bara för att någon vill gifta sig så betyder inte det att den personen tror att äktenskap är "en magisk formel" som garanterar något utan att man vill ha juridisk trygghet. Jag ville ha den juridiska tryggheten och jag ville också ge det till min livs stora kärlek. Och det är även en juridisk trygghet för barnen om man har/får barn. Om man är sambos kan man visserligen skriva testamente MEN du kan aldrig få samma juridiska förutsättningar som sambo som du har som gift. I ett vidare perspektiv kan jag tycka att om man vill leva ihop, varför vill man inte ge varandra den juridiska tryggheten? Jag tycker att samboskap är som att man inte riktigt vågar satsa fullt ut, vilket jag kan förstå om man varit gift förut eller om man har upplevt en ful uppslitande skilsmässa som barn......men annars....varför gå år ut och år in som sambo? Man kan gifta sig enkelt och smidigt i rådhuset utan fest, lull-lull, uppståndelse och dyra ringar.....en enkel vigsel som bekräftar att man valt varandra och som ger juridisk trygghet.

Problemet tror jag är att alldeles för många tror att "bröllop måste vara/är alltid på något sätt dyra/stora/jobbiga/avancerade tillställningar" och att man "måste bjuda hela släkten och alla man känt sedan förskolan och det måste vara stoooor dyr fest" och eftersom många verkar vara fast i det där tänket så fortsätter bröllopen att se ut och ordnas på ett visst sätt ( ofta men inte alltid) och så fortsätter det där tänket att frodas....