Han verkar inte vilja och jag känner mig ledsen.

Jag hade radbrytningar när jag skrev inlägget! Ledsen för att det ser rörigt ut

Tack för era svar Det handlar absolut i första hand om att han ska VILJA gifta sig med mig. I början handlade det inte om att just gifta sig. Det handlade om att jag ville ha bekräftelsen på att mitt livs kärlek verkligen vill leva sitt liv med mig. Att han vill visa för alla att det här är MIN kvinna, hon bär MIN ring. Jag hade varit nöjd med en förlovning i några år. Jag har inga krav alls på att det ska bli bröllop inom en snar framtid. Precis som att vissa inte tror på äktenskapet så är det för mig något viktigt. Jag vill inte bara vara sambo när jag blir äldre. Det känns för mig som att jag inte dög till att bli fru. Jag vet det är kanske inte rationellt men att ändra sin uppfattning är inte lätt! Jag är inte ute efter bröllop. Jag vill ha ett äktenskap. Jag kan tänka mig att säga ja på Arlanda och åka iväg på semester. Inget fancy. Jag vill kunna säga "min man". Jag vill känna att allt mitt är hans och tvärtom. Jag vill att vi har samma efternamn! Men framför allt vill jag att han ska VILJA! Men det är precis som du skriver jeanettejohansson jag vill absolut inte forcera något. Jag vill inte tjata mig till det för då är det inte mycker värt. Det var därför jag blev så ledsen den där gången eftersom jag verkligen trodde att han ville. Han har som sagt hintat MASSOR. Sen säger han att han inte tycker att det är viktigt. Den gången kände jag att det kan faktiskt kvitta nu för jag vill att det ska komma från honom. Och jag har inte tjatat. Efter den gången pratade vi inte om det på länge. Jag bad honom att sluta retas och hinta om han inte menade det. Och eftersom han såg hur ledsen jag blev så slutade han. Sen har det väl kommit upp någon fler gång. Ofta börjar det med att någon annan frågar om vi inte ska gifta oss eller liknande. Då svarar man på något klämkäckt sätt att nej vi gillar att leva i synd och känner sig sorgsen inombords. Vill bara klargöra att han säger att han VILL gifta sig. Att jag har ändrat hans uppfattning om det. Men att det verkar ligga så långt bak i prio hos honom att det inte är viktigt. Det är det som får mig att tänka att han vill vänta för att han inte är säker. Han vill inte binda sig för att han kanske inte tycker att jag duger som fru. Han älskade mamman till sina barn mer än han älskar mig. Jag är hopplös romantiker, är uppvuxen på romaner av alla de slag. Jag vill ha min prins. Absolut är det viktigare att vi har det bra tillsammans. Men jag kan inte släppa känslan av otillräcklighet. Jag kan inte rå för att jag blir ledsen. Jag är ingen omogen tonåring, jag gråter väldigt sällan eller aldrig annars. Men här finns en osäkerhet hos mig, en svag punkt.Jag önskar att jag kunde släppa det men jag kan inte. Men jag har lovat mig själv att inte ta upp ämnet igen. Det känns lite som att hela grejjen redan är förstörd. Det sista jag sa om ämnet var när han drog upp tidsperspektivet. Att om han väntar i tio år så kan det lika gärna kvitta. Då känns det mer som "Jaja vi gör väl det då" och det är inte ett sånt äktenskap jag vill ha!                 

Ni har så rätt så rätt. Man sätter barn till världen. Det gör man väl inte med någon man inte kan tänka sig att leva resten av livet med. Genom barn är man sammanbundna för alltid. Rent krasst kan man avsluta ett äktenskap inom en månad om barn inte finns med i bilden. Nu har vi ännu inte gemensamma barn. Mycket för att jag vill vänta tills vi har plats för en till, tills vi har fått lite mer tid tillsammans för att resa och rå om varandra. Och jag skulle gärna vilja att jag, min sambo och vårt eventuella barn skulle ha samma efternamn. Jag kan inte heller förstå. Mitt ex var likadan, har även vänner som tänker lika. Varför är man så rädd? Varför känner man sig så otroligt bunden bara för att man blir ringmärkt? Jag har faktiskt inte fått något riktigt svar på det. Det är en sak om man är rädd för uppståndelsen. Men den kan man välja bort. Om man älskar någon som man vet att det är viktigt för att just känna denna grundtrygghet, varför kan man inte bara göra det? Jag kommer inte att ändras, bli en arbigga och gå upp 50 kilo i vikt bara för att jag kan titulera mig fru Men ni har så rätt. Om han kunde FÖRKLARA att det inte är MIG det är fel på, utan precisera vad det är han är rädd för, varför han inte vill osv. så kanske jag kunde förstå det. När jag frågade om alla dessa hintar. Han har sagt tex. åtskilliga gånger till andra att det "nog är bäst att jag blir ringmärkt för att annars kommer det att komma en bastard inom en snar framtid". Han svarade någon att "Nej vi är inte gifta, jag håller på det mest för att jäklas men snart så". Med mera... Han svarade iallafall att han inte behövde mena något med sånt han hintade om. Jag i min tur hintade ju för att jag ville att han skulle förstå.Karlar har en tendens att vara så himla tröga ibland eller vad säger ni????          

Ni är så kloka! TACK!Jag lägger ner en stund, samlar tankar och krafter. Väntar tills det kommer en dag som känns riktigt bra, sen ska jag be honom förklara. Just nu känns det ganska bra - Idag är en bra dag! MEN jag vet att när det väl kommer på tal och han säger något tokigt (som i mina öron låter tokigt eller som kommer ut fel. Ibland är han inte så smidig) så rasar jag ner i det där hålet igen. Känslan är läskig. Jag är lixom ingen känslig människa egentligen. Men det är som en avgrund och när tankarna väl börjar mala så känns allt fel. Är det för att jag älskar den där mannen så fruktansvärt mycket som jag blir så otroligt sårbar? Kände aldrig såhär när det gällde min föredetta. På den tiden var jag lugn och sansad