I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Daa: jag hoppas också verkligen att du fått skrapat ihop några timmars sömn inatt. Men att börja trappa ner tror jag nog du ska vänta med, eller vad säger din läkare?

Jag ska på mammografi idag. Gruvar mig lite... det gör ju oooooont!

Eftersom min mamma haft bröstcancer så är jag skakig inför de här mammografiundersökningarna...
Och förra gången ringde de mig efter en vecka och sa att jag måste komma och ta nya bilder !! Ni kan ju tänka er vilka tankar som  hann fara i mitt huvud innan hon sa att de inte hade hittat något, bara att ena bilden var förstörd...

*vinkar till Blommans gröna plupp*

Hur har ni det i Blomhuset? Har Blompojken börjat skolan igen och hur går det?

Flamman, nu säger jag det igen: FRÅGA inte Praktarslet saker som ger honom minsta chans att svara med nålar, yxor och knivar. LYSSNA inte efter vad som sägs och inte sägs, när du vet att det är arsenik som dryper om hans läppar. Jag är hemskt och oerhört ledsen att behöva säga det, men jag tror verkligen inte du kan hoppas på någon, ens minimal gest från hans sida där han visar att han värdesätter vare sig dig, barnen eller det ni hade. Jag vet vad du vill hitta och behöver-du behöver få bekräftelse på att åren du investerade med den här mannen inte var örgäves, att allt inte var en lögn och att du har upplevt kärlek trots allt som nu blivit. Han kommer inte att ge dig den bekräftelsen. Han har valt en annan väg. Och den där narcisissten-minns du vad vi satt och ordväxlade om vad som komma sulle? Nu kommer det, och det är helt enligt skolboken. Han har inte mer att hämta hos dig. Då gör han vad han kan för att kränka dig. LÅT honom inte, fina, älskade du! Spika igen dörren!

Det gör så ont och är så bottenlöst och känslorna av förnedring, ilska och sorg kan nästan förinta en. "Det är inte sant, han ljuger han ljuger!" ropar ens hela varelse. Jag vet.
På allvar, och alldeles riktigt, så tror jag det vore bra om du just nu hade något att rent fysiskt att gå loss på, som boxningspass eller något annat är du kan få skicka på något och bara mata ur dig all frustrationen. Eller åtminstone lite av den.
Och var rädd om dig!
Jag förstår att du får ångest när det tryter på tålamodet inför barnen, det gör det ju alltid. Men man får bara säga förlåt och börja om.
Jag tror ni tre behöver mycket, mycket tid och ännu mera lugn och ro framöver. Lugna och trygga saker ni gör ihop, vila och plats att bara vara. Läka. Andas. Bida.
Visst kan det vara gött för egot och självförtroendet med uppskattning och bekräftelse på allt man faktiskt är men inte fått vara. Allt man egentligen borde fått höra av sin livspartner, och allt man knappt längre eller kanske någonsin, kunnat tro att man är.
Så prata och chatta är säkert skönt och lite mindre ensamt. Och människor behöver du i ditt liv-både män och kvinnor.

Men du, var inte rädd för ensamheten! Läkedom och ny kraft ligger där och väntar i tystnaden. Visst, det gör tårar och tröstlösa nätter med, men när den gråten är färdiggråten så blir det morgon och nya möjligheter gryr och ljuset kommer att spridas över dina sanna drömmar, så du kan se dem.  Så, få inte panik och lägg inte för mycket energi på att döva smärtan. Se det som det är vid en förlossning-det är något som ska ut och följer man med och låter den skölja genom en, så kommer den att ta med sig det som ska ut.

Det är vad jag tänkt när jag läst dina inlägg den senaste tiden.
Jag vet att jag  är lite sådär mammigt förmanande och jobbig, men jag hoppas du känner att det är omtanke och inte att du inte skulle fatta de här sakerna själv.

Flamman-har tänkt skriva länge nu men har blivit sådan där smygläsare
Nu när ärkeaset allan kommer hem, är det möjligt för dig att ha någon hos dig som stöttar dig medan ni reder ut det som finns kvar? Dvs som sitter med vid bordet när du och exet pratar igenom allt, kanske han inte brusar upp på samma sätt då och du får lite hjälp?
Bor han hos er eller i sin lägenhet?
Kramar om dig länge och hoppas att du kan ha någon hos dig som stöttar medan han gormar

*vinkar till alla*

Lovar att försöka skriva mer eftersom jag saknar er mycket både hemma och med jobbet som stressar

Här är det kantareller, promenader, viktnedgång och så "vad ska jag bli när jag blir stor" som står på tapeten.  Jag vägde imorse in mig 1,5 kg lättare än jag var förra måndagen! Detta trots en brakmiddag igårkväll. Jag känner mig mycket nöjd med åtminstoneden delen av mitt arbete på att skaffa mig ett liv.

Snart ska jag iväg till hon den där livsstilscoachen eller vad det var hon kallades. Jag gillade inte henne så värst, men skitsamma. Det som är bra med den grejen är att förutom själva kilona, så kommer jag att få en utvärdering på kolestorolvärden och sådant, vilket jag ser som det egentligen viktigaste-även om jag givetvis även rent fåfängt gärna vill bli msalare för självförtroendets skull.

Blompojken är tillbaka i skolspåret och egentligen har han det inte alls dåligt där. det är den där berömda omställningen ni vet-från ledig till tillbaka till allvaret. Den känner vi ju igen allihop.

I helgen har vi haft lite snack om vänskap utifrån min iakttagelse att hans bästis ibland vaktar honom ganska svartsjukt. Eller väldigt svartsjukt faktiskt i stundom. Sådana tendenser är det viktigt att vara snabb att adressera med deras rätta namn anser jag. Man får sällan behålla det man kramar för hårt i sin hand. Så, jag har sagt till den pojken att han ska vågalita på deras vänskap och inte känna sig hotad av att även andra vill leka med min son. Och att när man är i större sociala sammanhang så är det jättefult att inte vara generös med sitt umgänge och bara gå för sig själva. En familj med en tredje pojke, som var på sammma fest, var väldigt glada efteråt att jag tog den saken, både på festen vi var på direkt och med alla barns föräldrar efteråt, samt ytterligare snack med barnen.

Buster börjar som tur är på dagis nu på onsdag om allt går som det ska vilket gör att det blir mindre stressigt. Nu saxar jag och maken med att jobba hemifrån och det blir inte så effektiva dagar om man säger så men det känner ni säkert igen