Hur fixar du ensamhet?

ja tro jag skulle bli galen... lite som Hanks i castaway.. skulle väl hitta en gren eller nåt och ha som sällskap. :P skulle deppa ihop rätt så fort också. 

Skulle nog inte ta så lång tid innan jag kom in i tankarna att "jag kommer dö här själv" Sen skulle jag väl sitta där och gråta helt hysteriskt, tänk en scene ur någon dålig film. Men mitt jojjo humör skulle svinga mig upp igen och jag skulle nog ha några trevliga stunder ibland också.

Jag är väldigt social och skulle antagligen må rätt dåligt av och till.
Men jag uppskattar även tystnad och stillhet. Och jag skulle nog kunna landa i något Zen-liknande tillstånd däremellan där jag bara "är" och överlever i väntan på något annat... 

åh en rolig och ordentlig fråga!  Jag skulle nog bli galen, eller snarare mer galen än jag redan är, däremot kan det ju vara skönt att ha lite egentid ibland, om den är själv vald vill säga. 

Kul att ni gillar frågan!

Att vara ensam så länge och utan att veta vad som kommer hända skulle nog få mig att bli galen. Kan nästan inte tänka mig något värre! Självvald ensamhet är mysig, men att driva runt i en båt och leva på sköldpaddsblod... hu!

Tycker att det är väldigt skönt att vara ensam ibland (men det räcker med bara ett par timmar). Det är så jag laddar mina batterier.

Är jag konstant omringad av folk hela tiden får jag fnure fnatt. =P

Så ett år är inte att tala om. Då blir man nog lite lätt galen som Tom Hanks som någon nämnde. 

Jag älskar att vara ensam, jag har stort behov av ensamtid och blir galen av att ha folk omkring mig för långa perioder i taget. Maken inräknad, så även om jag också tycker mycket om att resa och göra saker tillsammans med honom drar jag alltid en lättnadens suck när semestern är över och han går tillbaka till jobbet. (Jag jobbar deltid och udda tider, så det blir en hel del tid ensam hemma för mig.) Hur mycket jag än älskar min man händer det att jag saknar singeltiden just för den långa obrutna ensamtiden ibland! (Som jag förstås hatade ibland också.)

Så ensamheten skulle jag nog klara av bra även om ett år skulle vara i längsta laget. Överlevnadsgrejset skulle vara värre. Att hela tiden kämpa för att hålla mig vid liv - där är det nog större risk att jag skulle ge upp och bara sätta mig ner och dö, typ.

När jag suttit och tentapluggat i tre dagar i en stuga på mina föräldrars tomt tyckte jag att det blev lite tyst och satte mig i ett hörn i deras kök och fortsatte plugga. Med bra böcker försvinner en vecka utan vidare. Ett år låter däremot lite väl häftigt.

Däremot skulle jag i en överlevnadssituation känna mig mycket mer utsatt om jag vore ensam. Det är jobbigt att alltid försöka hitta på de bra idéerna själv. Fast det håller ju tankarna borta från ensamheten förstås.

Jag förvandlas till Tom Hanks i Castaway när jag varit ensam hemma i ungefär en timme. Pratar med husdjur, mig själv eller vad som helst i närheten. Att vara ensam i mer än några dagar hade jag förmodligen aldrig överlevt, jag har alltid haft syskon, pojkvän, vänner eller husdjur att prata med till för att slippa vara ensam.