I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Tack Ninnis! Jag vill ju gärna att vi ska ta emot hjälp!
Jag har inte sagt rent ut till honom att jag tror att det är en diagnos utan att
"jag tror att det kan vara så att du behöver redskap i livet så att det blir lättare att hantera alla dina humörsvängningar och rastlösheten du bär. Man kan ha drag av Adhd som man inte är medveten om. Vad tror du om det?" 
De gångerna blir han väldigt stött och arg när jag säger så och tycker att jag är hemsk som ens tänker så. Då känner jag mig så skuldmedveten.

När han är i ett läge då vi kan samtala kring det känsliga, då säger han själv "ja man kanske har Adhd eller nåt"
Men att faktiskt söka hjälp och få en diagnos, det steget ligger så långt ifrån ännu.
Jag kommer fortsätta kämpa på för att vi kommer dit.
Men det är vår stora styrka att kunna prata och han kan säga förlåt. Annars vet jag inte om det hade gått.
Men när vi har en tuff period då det är nattsvart då går det absolut inte att prata på något vis. Jag försöker tänka att "det ser ut såhär just nu, just idag". För det är ofta tvära kast.
Glad, sur, stött, glad, arg, arg, arg,lite kaos, glad kan det pendla kraftigt mellan på en dag. Jag har svårt att hänga med alla gånger i dessa svängar.

Åååååh! är de NÅGOT jag en gång skulle vilja så är det att åka till julotta i släde och sitta under en fäll och ha en fackla! Det är verkligen en barndomsdröm. Jag hade en pappersbonad jag fått av min mormor med just hästarna utanför kyrkan, och hela julstämningspaketet. Den gick såklart sönder under åren, men jag har faktiskt hittat den likadan och den ska bara upp på jul. Jag tror jag ska rama in den så den håller.

Daa; ja sådär gjorde mina föräldrar när brorsan började följas med sin tjej. Hon var enda barnet, så då bjöd vi hem henne och hennes föräldrar till oss. Och ett annat år var vi hos dem. Jag är ju som bekant en sån som tycker att traditioner kan man gärna ändra lite på , man sak inte vara slav under dem, så att prova lite annat är bara bra.
Ett år, när min mamma just  genomgått en jobbig cancerbehandling, åkte vi ner till Sthlm till min faster och hennes familj, så slapp mamma engagera sig öht i nånting, annat än att packa väskan. Det var också en fin, om än GRÖN jul. Ingen julotta det året, men julbön på julaftonskväll. Jättemysigt.

Daa och Flamman, när det kommer till era situationer, så är det där så svårt och komplext att jag känner att det är svårt att kommentera utan att bli en halvmil lång-utan några egentligt vettaiga saker att säga ens. Jag förstår mycket väl känslorna inför det så privata och att skriva. Jag känner igen mig väl och skriver ibland mer än jag någonsin tänkt mig och kanske mer än jag borde. Men man kan inte ha det hur ensamt som helst heller.

Det är bra-mitt i det tråkiga att ni båda därför får ha det så jobbigt- att ni båda vet vad den andre talar om och faktiskt kan ha utbyte av varandra här! Det är samma slags stöd som att det är skönt att någon annan fattar ångesten runt att längta och förtvivla i barnkarusellen. Jag hoppas ni tar var på möjligheten att prata med varandra även mer privat! jag tror det är jättebra! Och jag hejjar på er! Allt jag kan! Jag får lust att säga som Grynet: Ta ingen skit! och det är ju lätt att säga, när man har män med er problematik... Jag hoppas ni får hjälp snart och snabbt med strategier för båda parter i det här. När det kommer till din kör Flamman, så tror jag jag skulle sagt mycket mycket tyst "tig, om du inte vill dö i din säng en stilla och helig natt , och inse att varje gång jag sjunger, så räddar jag livet på dig-för då låter jag bli att bli en mördare"
-Det är nog öht en välsignad tur att inte jag lever med någon med ADHD, för i min familj är det jag som har det i särklass hetaste temperamentet och sägger helt förfärliga saker....

Jag är helt säker på att min egen sambo inte har någon diagnos-men känslan av att vara tvungen att vara stark för att inte skeppet ska sjunka, den känner jag igen mig i.
Helt enkelt för att min sambo är ängsligare än jag. Och för att jag är fostrad av en ensam, stark och duktig mamma, som både tyvärr och tack och lov präglat mig. Och för att hans familj aldrig någonsin talat om det svåra i livet eller kommunicerat något nämnvärt över huvud taget.

Tack för era ord Flamman och Daa!
Jag har kvar tidningen, om du vill kan jag kopiera sidorna till dig och skicka!
Solde, jag tar gärna emot kramarna!

Åh Dfk, jag känner så igen alltihop så jag får tårar i ögonen! Jag ÄR alltså inte ensam om att ha det så här!! Kämpa på vännen

Ja, gud vad snällt om du kunde göra det. Jag inboxar min mejladress!

*Kramar om ännu mer till alla som behöver*

*sätter fram lusse-te och varma, jättegula lussebullar*

Blomman: Ja, jag förstår så väl er ångest i barnkarusellen och hur skönt det är att ventilera det med andra här i bebistrådarna. Och jag stöttar och lider, skrattar och gråter med er också.

jO, jag och Dfk brukar inboxa till varann när vi inte vill belasta er i tråden med alla detaljer. Men samtidigt så vill jag ändå dela med mig ibland av kanske ganska stora, tunga bitar till er andra också, det är ju en del av min vardag, och ni är ju mina vänner i vått o torrt. OCH så kanske det finns smygläsare som kan känna igen sig och  finna en styrka eller en tröst i att se att det finns fler i samma situation och hur det tar sig uttryck för dem och hur det utvecklas och få tips, eller nån ny infallsvinkel.

Allvarligt talat, det har snöat så in i bängen-och gör fortfarande att det bara är HELT sanslöst!!! Jag måste verkligen gå ut och skotta. Igen. Sambon skottade massor igår och jag har själv hivat undan mängder av snö innan dess i flera omgångar. Det här är helt galet!
Men TACK Gud att det slutade komma som regn, för snön stannar iallafall utanför huset. Och barnen är glada och det ser vackert ut.

Och jag hoppas att resten av vintern nu håller sig på minussidan av termometern, så det inte bli snöglopp och is och elände av allt det som vräkt ner. Inget regn alltså på det här tack. Och inte fem plus.