oplanerade barn kan bli mycket bra och jag skulle såklart behålla det om jag blir med barn igen (om jag verkligen visste att jag inte ville alls så skulle jag ju se till att vi skyddade oss såpass att vi riskerade minimalt) men jag har verkligen inte aktiv inriktning på att vilja bli förälder eller vad jag skulle göra med en sån roll och ett sånt ansvar - det är bara blankt. Jag har ungefär lika lite styrfart i jobbet just nu dessutom vilket gör saker ännu knepigare - har ju gjort det jag gör himla länge o hoppats på en befordran åtminstone, men inte det heller.
o jobbigt - ja men inte alls så som jag trott - jag sörjer inte att jag skulle ha förlorat ett barn för så känns det inte alls, det var bara helt overkligt. Men på nåt sätt ställer det min brist på riktning o styrfart på sin spets - och tvingar på mig frågan om vad jag vill. Som jag inte vet då. Det var dessutom rätt odramatiskt rent medicinskt, allt kom ut av sig självt även om det tog några dagar, men det var psykande att blöda och vänta, trots att jag inte hade farligt ont ens.