Livets toppar och dalar

Jaa..  det tog tid att somna... och Trollet har fått många extra kramar...

Jag fick mess från Piggelin igår men såg det först halv tolv på kvällen när våra gäster gått. Gick bara in här för att se vad Snorkis skrivit men kunde inte få fram ngt vettigt i skrift. Jag har också haft svårt att somna och faktiskt sovit jättedåligt. När man själv har haft ett barn i magen och varit rädd för just ngt sådant här, så är det obeskrivligt vad man känner...

Idag känns livet väldigt sorgligt och jag har tänkt på Snorkis hela morgonen; hur hon måste föda fram barnet, hur hon sitter där på BB och håller barnet i famnen... Näe, det går inte att fatta. Har faktiskt gråten i halsen. Trots att vi aldrig har träffats så har man ju följt hennes graviditet (nu skriver jag som om hon själv inte läser här för jag antar att hon inte orkar det, så förlåt Snorkis om du ändå skulle titta in). Vi hade ju alla laddat för Snorkisens bebis ankomst - och så blir det såhär.

Det är så tungt, jag fattar inte hur man överlever en sådan här grej...?

Jag är ju smygläsaren som skriver ibland men läser allt. 

Men jag vill sända tusen tankar till Snorkis och maken i denna stund. Ingen skall behöva gå igenom det ni går igenom nu. Tårarna har runnit...  

Styrkekramar till er.

Muggles, ja jag känner all förlossningssmärta i kroppen och tänker att utgången inte blir som jag upplevt det. Och så tänker jag på det PB skrev om ljuset och rosenknoppen och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagen. Sedan skäms jag, för vad har jag att deppa ihop över, ungefär som att det skulle vara synd om mig på något sätt, jag får fasen skärpa mig nu. Jag vet inte ens vad Snorkis heter mer än förnamnet som står i galleriet men det känns som om det drabbat min egen familj eller bästa vän.

Kan bara hålla med Vickan. Världen stannar. Tårarna trillar. Är arg och ledsen om vartannat för er skull, Snorkis.

Hoppas ni får bra stöd på sjukhuset och av era nära. Skickar en stor kram som ändå känns så futtig...

Jag håller med BS - det känns som om det drabbat ngn i familjen. Det var ju "vår" trådbebis...

Det som drabbat Snorkis och hennes familj är oerhört tragiskt och ingen av oss kan förstå hur det känns att uppleve ngt så hemskt. Mina tankar är med dig idag Snorkis!

Jag har en vän som gick igenom detta med barn nr2 (idag har hon totalt 4 barn) barnet dog dygnet innan beräknad förlossning och hon hade varit hos BM några timmar tidigare och då var allt ok. hon hade fått ngn infektion som hon inte visste om och som spridit sig till barnet och stressat det så pass att dess hjärta la av. hon fick då också föda fram barnet, hålla det i famnen, ta kort och döpa det för det är viktigt med avsked i det läget. när hon beskrev sign smärta insåg jag att detta är nog bland det värsta man kan vara emd om och ingen som inte går igenom det själv vet hur det känns.

I min mammagrupp med Oumie hade vi en tjej som 2 dgr innan BF förlorade sitt barn pga hanvadeskapsförgiftning, jag minns det än idag hur vi pratade om det m vår BM som grät när hon förklarade att om familjen bara hade varit lite mer uppmärksamma på fosterrörelser hade barnet sannolikt överlevt - hur kan man stå o säga så om en förstförderska till andra förstföderskor? det övergår mitt förstånd! usch det var en hemsk tid och vi var alla mkt mkt oroliga för att själva drabbas.

jag skickar massor av styrkekramar till dig Snorkis även om du inte kommer att läsa mer härinne på ett tag!

Å BS, vad bra beskrivet! PRECIS sådär känns det. Hela inlägget, exakt så! Som att man inte har "rätt" att böla och blir stum och bedövad, för det hände ju inte mig.

Men det gjorde det lite ändå. För det är väl det som är gemenskap, empati och kärlek-att man vid sidan av dem man älskar och bryr sig om faktiskt delar både glädjen och sorgen i tillvaron. Och då rör andras liv vid ens eget.
Givetvis är man inte inuti dem och lever deras liv så i den bemärkelsen "kan man aldrig fatta". Men det jag fattar och snuddar vid, räcker för att hjärtat ska ha skrynklat ihop sig alldeles i bröstet.

Nej, det gick inte att sova inatt.

Och jag grubblar fortfarande på om och hur jag vågar höra av mig mer på riktigt....

Det är en sån mardröm att läsa vad ni drabbats av Snorkis! Skickarall styrka som bara går att uppbringa i denna orättvisa och hemska situation ni har hamnat i. Stora kramar till er!