Jag är student och sambon jobbar, får ut lite mer än dubbelt så mycket som jag efter skatt. Vi har alltså total inkomst ca 25 000, boendekostnad på ca 10 000 (inkl värme, vatten, el, försäkring, internet, tidning), så jag för över 5000 till honom varje månad. Sedan betalar han sina egna räkningar och all mat, vilket ju gynnar mig (jag handlar bara en liter mjölk eller ett bröd när jag akut behöver det).
Jag har alltså drygt 3000 över och det är till mina egna utgifter. Jag har alltid pengar över men jag vill inte ta mindre CSN heller för det är krångligt som systemet är upplagt nu så jag för över allt som blir över till vårt gemensamma sparkonto. Jag har ett eget sparkonto också men det använder jag inte just nu för allt vi sparar är till bröllopet.
Han har alltid också pengar över även efter nöjen, kläder och sådant; vi köper det vi behöver utan att ha en summa "fickpengar". Så på ett sätt har vi skild ekonomi eftersom vi inte vet på kronan vad den andra gör med sina pengar förutom boendeutgifterna och maten, men på ett sätt gemensam eftersom jag bara betalar min halva och han sedan betalar all min mat. Vi bråkar aldrig om pengar så detta funkar för oss men vi kanske gör annorlunda när vi får barn för då är det ju inkomstbortfall för den som är föräldraledig och sedan gemensamma utgifter för barnen.
Jag tycker det är viktigt att den som tjänar mindre inte ska behöva känna att man skäms över det eller att man snyltar på den andre, förutsatt att man jobbar så mycket man kan. Om man däremot själv väljer att bara jobba deltid, ja då tycker jag man ska göra mer i hemmet för att gottgöra för att man drar in mindre pengar. Det handlar ju också om hur mycket mindre den andra tjänar, om han/hon aldrig har pengar över till kläder, nöjen så är det ju inte kul, då känns det för mig som att man har alltför olika levnadsstandard.
TS, din sambo kanske kan skaffa ett extrajobb som ger mer konkreta pengar så han drar in lite mer, musiken kanske inte tar 40 h i veckan?