I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Fick just veta att flickan som omkom i bilolyckan igår är Tanjas kompis från kören och dansen. Jättesöt och glad tjej som alltid pratade med allt och alla. Brukar ringa hit ibland och vilja att Tanja skulle komma till henne och hälsa på.

Hennes pappa och jag sjunger i samma kör sedan många, många år tillbaka. Vilken sorg för familjen

Vet inte hur jag ska säga det till Tanja...

nsd.se/nyheter/artikel.aspx

Åh Sonja!

Jag läste nyheten på text-TV inatt och blev helt ifrån mig av oro att det skulle vara du. Så nu blev jag först skitglad att se dig här-men sen tog det glada slut...

Sonja, så fruktansvärt! Jag orkar inte riktigt tänka på det nu känner jag. Men kramar till er och Tanja. 

ja, fy så tragiskt! Jag har också gått som på nålar här, sovit dåligt. Vi bor i en liten ort och en mamma i 35-årsåldern med ett barn i 8-10årsålder känner man ju massor här... Och eftersom det var bara de i bilen, så kunde man misstänka att det inte var turister på genomresa utan bofasta. Så jag var nästan säker på att det var någon jag kände. Men oavsett... det är lika tragiskt ändå.

*går och gråter en skvätt över livets orättvisor och ber en bön för det nya änglabarnet*

Åh Sonja, så hemskt!! Läste oxå på text-tv inatt och fick kalla kårar. Fy vad livet är orättvist emellanåt. Kram

Vad fruktansvärt Sonja Stackars familj och nej livet är orättvist alldeles för ofta!

Tack för kramarna Fjällbruttan och Andbeyond.

Tack för kramarna och ja tack bruttan du kian väl komma med traktorn
Det löser sig, och det är alltid värst innan man gör nått man egentligen inte vill göra. Men jag orkar inte längre vara vaken på nätterna och måla upp olika scenario, alla slutar ändå på samma sätt, jag blir blåst.
Nog om det.

Aleta hjärtat, hur är det? Dum fråga kanske? Men det är så otroligt värdelöst, vill också ha ett spö som jag kan svinga. Fast jag ger inte upp förrens ni fått alla svar svart på vitt, och hoppas att allt ska vara bra trots allt!

Tack Heloise, det är klart att vi har ett litet, minimalt hopp om att det ändå ska gå bra, men det är verkligen litet. Urinblåsan var gigantisk och det verkar otroligt att den bara skulle försvinna utan några spår. Allt jag har hittat på internet om detta har varit dåliga prognoser. Hade det "bara" varit riskerna för kromosomfel så hade vi nog inte varit så upprivna, jätteledsna säkert, men nu har vi redan ställt in oss på att det slutar illa.
Suck, vad det tar på krafterna att vara ledsen.