• BrideBecks

    Han vill ha barn nu – jag vill ha karriär = stress!

    Jag befinner mig i ett dilemma och jag undrar om någon varit i samma situation som kanske kan ge mig lite vägledning.
    Jag är 26 år gammal och min sambo är 33 år. Ålderskillnaden har aldrig varit några problem under de drygt 4 år vi varit tillsammans. Tills nu när det här med barn börjar bli en mer och mer aktuell situation. Varken jag eller min sambo kan tänka mig ett liv utan barn och vi hoppas verkligen att vi har möjlighet att få barn tillsammans. Dock ligger vi lite olika till i när vi tänker oss denna nedkomst. Han är ju 33 och de flesta av hans kompisar är redan inne på sin 2a eller 3e knodd medan han står och tittar på. Självklart blir han också sugen på egna då. Jag å andra sidan befinner mig i ett helt annat stadie i mitt liv. Jag började ett nytt jobb för ca 3 månader sedan där jag stormtrivs och vill verkligen satsa på min karriär just nu. Jag räknar med att jag behöver ge min nya yrkesroll kanske 2-3 år för att verkligen etablera mig i företaget och visa vad jag går för. Hade jag inte fått det här jobbet hade jag lika gärna kunna satsa på barn och ge det tid de närmsta åren. Mentalt är jag redo för barn och om jag ska ha barn vill jag ge familjelivet 100%. Jag tror inte på någon mix av att jobba full tid och samtidigt hinna med allt vad barn innebär, jag skulle inte känna mig tillräcklig någonstans då.
    Problemet är att jag känner mig så stressad över situationen att min m2b i princip går och väntar på att jag ska skippa p-ringen samtidigt som jag vill ge min karriär en riktig chans nu när jag fått möjligheten och samtidigt känner jag mig stressad att om jag väntar för länge med att få barn så kanske vi inte kan få barn. Ena dagen tänker jag ?Skit i jobbet, barn är viktigast? och nästa dag känner jag hur viktigt jobbet är för mig och att jag inte vill ge upp allt jag verkligen kämpat för att komma hit. Hade vi varit jämngamla så hade jag sluppit känna den här stressen. Så vad fasen gör jag? Jag vill inte ?ge upp? mitt arbete samtidigt som jag kommer banna mig själv om jag väntar för länge med barn, inte minst för min sambos skull. Jag vet att man inte kan äta kakan och ha den kvar (inte som kvinna i detta läget varje fall). Är jag egoistisk som sätter min karriär före min sambos behov? Min sambo menar att vi måste kompromissa om detta men jag anser att den enda som får offra något i denna situation är jag. Kanske låter hårt att jämföra barn med jobb men jag hoppas ni förstår vad jag menar. Någon som varit i liknande situation?

  • Svar på tråden Han vill ha barn nu – jag vill ha karriär = stress!
  • BrideBecks

    När vi pratat barn så har jag tyckt det varit självklart att jag ska vara hemma med barnet första tiden. Han har ett bra jobb som tar mycket tid medan jag jobbade på "som vanligt" och därför har det naturligt blivit att man tänkt så. Men nu har min åsikt ändrats i och med mitt nya jobb. Och vi har nog inte riktigt tänkt i andra banor än att antingen får vi vänta eller så får jag lägga min karriär åt sidan. Som sagt, gamla tankesätt om föräldrarollen som hänger kvar. Båda våra mammor var hemma länge med barnen och det är väl miljö och arv som påverkar.
    Ju mer jag tänker på det ju mer självklart känns det att min sambo får vara hemma mer än vi tänkt från början. Han är ju redan kommit upp sig i karriären och hade jag varit i hands kläder så hade det varit bra läge för mig att varva ner lite och skaffa barn. Jag är säker på att han skulle gilla den idén också. Att vi inte tänkt på det tidigare?? Dags för ett nytt när-ska-vi-skaffa-barn samtal känner jag!


    Gladiolus skrev 2009-11-16 14:31:50 följande:
    Har ni pratat om det ordentligt ?Eller är det så att du tror att han vill att du skall ge upp karriären (eller läga den åt sidan ett tag). Många gånger så tror man saker om den andre utan att ha pratat om det ordentligt. Hur har han själv gjort? Har han kommit upp sig i sin karriär? Hur kändes det för honom att komma dit? Är det något han kan ställa upp på för din skull några år ? Vänd på frågan till homnom. Han har längre tid på sig att skaffa barn än vad du har och just nu är du ung och mitt i din karriär så ta tag i den om det är det som känns rätt just nu. Har många vänner som både lagt sin karriär åt sidan och försöker kombinera den. Men jag skulle råda dig till att ta en sak i taget, det ena utesluter inte det andra men börja inte på "mitten" det blir svårt för hela familjen. Jag tror på att barn mår bättre när föräldrarna mår bra och är nöjda med sina liv och inte sönder stressade med att hinna med allt (både karriär och familjeliv). hmm detta vart långt, skulle kunna diskutera detta hur mkt som helst.....
  • Dejli

    Jag är väl inte riktigt heller i din situation, men jag känner igen det där med att killen är några år äldre (i mitt fall är jag 23 och han 31) och just nu är jag mitt uppe i studier. Jag är inte heller riktigt redo för barn nu, men säkert om 2-3 år, lagom tills jag fått min examen och kanske hunnit börja jobba lite.

    Men något som jag ändå tagit till mig av de omkring mig som fått barn är... det finns oftast inget perfekt tillfälle att bli gravid. Visst, det finns bättre och sämre tillfällen (mitt i studierna, ingen har jobb kanske är ett sämre t ex) men vill man verkligen ha barn så löser sig allting runtomkring. Vill man å andra sidan inte ha barn (iaf inte just nu), då spelar det ingen roll hur perfekta omständigheterna är, då känner man sig ändå låst och att allt inte blev som det var tänkt...

  • 090208

    Smart! Det hade nog varit det lattaste/basta for bade. Om inte annat det mest jamstallda! Hoppas det kommer funka.


    Jojjo82 skrev 2009-11-16 14:45:21 följande:
    Vi har även funderat i de banorna att man kan vara föräldraledig "samtidigt". D.v.s. Jag jobbar måndag-onsdag och min man är föräldraledig då och sedan jobbar han torsdag-fredag och då är jag föräldraledig. På så sätt är det lätt att planera sina möten till just de dagarna man är på jobbet och då kan man även jobba över så mycket man vill på "sin" jobbdag. Det blir enklare för ens kollegor att planera, då de vet att jag är på jobbet 100% de dagar jag är på jobbet. Det skulle även vara bra för att inte komma av sig på jobbet, för det tror jag skulle vara ett problem för mig iaf som har minne som en guldfisk och knappt kommer ihåg vad mina kollegor heter när jag kommer tillbaka från semestern
  • 090208

    I like!


    FelizLane skrev 2009-11-16 18:16:45 följande:
    allting går bara man vill.
  • anne på grönkulla

    Håller med de kloka som uppmanar dig/er att prata om vad som funkar för er. Men man måste känna starkt med sitt eget beslut om man går lite mot normerna - jag bor sen flera år utomlands utan min man för jobbets skull och hade jag vart det minsta osäker på vårt gemensamma val att göra så så hade omgivningens alla synpunkter på det varit ganska jobbiga. Nu var vi verkligen 100% inställda på vårt val och hade pratat igenom det i grunden.

    Men jag tror på att man måste våga göra det som funkar för en och det är inte 100% givet att mannen ska jobba och kvinnan vara hemma. Vill man dela annorlunda (och är man inte överens om sånt kanske man inte ska skaffa barn ihop) så går det.

  • 090208

    Ååh, jag ääälskar sånt här! Så många fler skulle vilja ha barn om karlarna gick med på sånt här. Och om andra mammor inte dömde en. För det händer, absolut.

    Är det svårt att få arbetsgivare att gå med på det?


    Aleta skrev 2009-11-16 14:05:59 följande:
    Jag känner ett par som delade på dagarna eftersom ingen ville ge upp sin karriär. Under hela småbarnstiden (utom återhämtning från förlossningen) så var de alltså hemma halva dagen var. Pappan jobbade fyra timmar på förmiddagen. Mamman jobbade på eftermiddagen. (Hon hann då mjölka ur lite mjölk på förmiddagen så att det fanns till bebisen när hon var på jobbet.Båda jobbade alltså halvtid och ingen var borta från jobbet mer än ett par-tre veckor.
  • Aleta

    Det är lag på att arbetsgivaren MÅSTE gå med på att låta föräldrar arbeta deltid när barnen är små.
    I Linköping fanns det ett företag förut (tror att de har köpts upp) som hade en policy att dela ut en extra liten bonus om mannen tog pappaledigt. Detta oavsett om det var mamman eller pappan som jobbade på företaget. Deras resonemang var att de var dags för alla att inse vilken otrolig kompetens som Sverige förlorar bara för att papporna tar ut mindre ledighet och mammorna stannar hemma längre. Alla förlorar på det i längden ansåg de och jag är böjd att hålla med. Om alla eller nästan alla delade lika så skulle det inte bli svårt att få anställning som tjej/osäkert att anställa för arbetsgivaren.

    Delar män och kvinnor ungefär lika så är ju alla precis lika mycket frånvarande pga barn (detta gäller även vabar så klart).


    090208 skrev 2009-11-16 21:15:32 följande:
    Ååh, jag ääälskar sånt här! Så många fler skulle vilja ha barn om karlarna gick med på sånt här. Och om andra mammor inte dömde en. För det händer, absolut. Är det svårt att få arbetsgivare att gå med på det?
  • Swing

    Prata ut ordentligt! Ge din karriär ett år innan du försöker bli gravid och följ sedan alla goda råd här ovanför om hur man kan få livet med barn att funka bättre genom att ge pappan mer ansvar och dela rollerna. Lycka till!

  • 090208

    Ja, han måste ju förstå att om det är han som pushar mest blir det förmodligen han som tar mest ledigt etc etc. Han kan ju knappast komma och gnälla att du inte stannar hemma ett år. Eller att du jobbar över 2 kvällar i månaden.

Svar på tråden Han vill ha barn nu – jag vill ha karriär = stress!