• isop

    Allt känns så tomt

    Jag vet inte riktigt vad det är med mig, för egentligen är mitt liv alldeles fantastiskt... men allt känns så tomt, på något sätt. Jag känner mig rastlös trots att det egentligen händer många spännande saker.

    Jag ska gifta mig den 30 maj, och ser fram emot det, men det är ju bara en dag. Vi ska åka på semester några veckor senare, och det ska bli jättekul, men det är ju bara 10 dagar.

    Jag pysslar mycket i trädgården och går rundor varje dag för att se vad som händer med växterna, hur de växer. Hade förmånen att kunna plantera mängder med olika rosor i höstas och det ska verkligen bli spännande att se dem blomma. Men det är ju bara blommor...

    Det var länge sedan jag hade tid med någon hobby eftersom vi köpt ett helt underbart äldre hus där en hel del saker behöver fixas. Jag är lite trött på att måla fönster, men samtidigt blir det väldigt fint.

    Kanske borde jag ta upp mina gamla hobbies igen, jag kanske saknar att skapa något. Men samtidigt undrar jag om det inte bara är en distraktion som gör att jag inte hinner undra över vad det egentligen är för mening.

    Vi funderar på att försöka skaffa barn, och det tror jag blir en spännande resa (om det blir något), men samtidigt känns det som om jag bara vill bort. Fattar inte hur jag ska återfå gnistan. Hmm, det verkar som om jag drabbats av något slags kris...

    Mitt jobb är otroligt förmånligt, men det är samtidigt lite tråkigt, men ger mig stor frihet. Jag har inte lust att plugga mer (har redan fler högskolepoäng än jag kan hålla reda på) och där jag bor finns inte så särskilt många arbetsplatser. Och ärligt talat kan jag inte tänka ut ett enda yrke som intresserar mig.

  • Svar på tråden Allt känns så tomt
  • JustMeAndMyLove

    Det låter som att du drabbats av en depprission. Många tror att det måste ske stora saker, trauman för att man ska börja lida av depprissioner men så är det verkligen inte.
    Oftast är det för mig värt att göra raka motsattsen till det jag VILL göra.
    Starta inga stora projekt, hobbys, byt inte jobb och börja inte sätta igån nått för att blir bukt med kännslan. Ta hellre hjälp av någon, kankse en kurator eller en psykolog för att komma underfund med vad det egentligen är som är fel.

    Istället för att börja göra massa saker, gör ingenting. Och umgås med dig själv och våga stanna i kännslan du har, även om det är grymt jobbigt. Det kankse "bara" är en kris eller en period av ditt liv du måste gå igenom för att utvecklas och kunna ta steget vidare. Men känn aldrig att du inte "har anledning till att må dåligt"
    Hjärnan är så otroligt komplex! Och psyket ännu värre! Var inte rädd att söka hjälp men var beredd på att det kan vara lite svårt att komma in i systemet.

    Hoppas du mår bättre snart!
    kram

  • JustMeAndMyLove

    Du kan börja med att rin ga din hälsocentral och komma till en läkare, han/hon kan sen ordna en remiss :)


    isop skrev 2009-05-05 16:34:55 följande:
    Tack för kramen FelizLane.E254, nej, jag tycker inte att jag har någon jag kan prata med faktiskt. Kanske min blivande make då, men han är rätt trött för tillfället över allt som ska göras, så det känns dumt att sänka stämningen. Jag har alltid varit en ganska privat person och vill helst inte avslöja att allt känns så tomt. Men när man söker hjälp, vart vänder man sig? Jag tycker inte att jag har råd att gå privat. Och jag tycker inte heller att jag bör ta resurser från de som verkligen behöver hjälp. Det finns så många deprimerade människor, som har svårt att få vardagen att fungera.
  • isop
    JustMeAndMyLove skrev 2009-05-05 17:44:01 följande:
    Du kan börja med att rin ga din hälsocentral och komma till en läkare, han/hon kan sen ordna en remiss :)
    Okej, då vet jag
  • lecaroline

    Du har säkert fått en sväng av vårdepritionen.. Det är mycket vanligare än man tror.

    Stoooooor kram! Och unna dig allt gött nu!

  • förlovad julafton 2007

    Kan det inte vara så att livet går lite upp och ner. Det är väl så att de flesta av oss inte går runt och jämt är nöjda och glada, känner att livet leker och att det inte finns ett grått moln på himlen?

    Kanske är det verkligen så att du behöver prata med någon. Det kan nog aldrig skada om man känner sig låg.

    Å andra sidan kan det ju faktiskt vara så att du överanalyserar situationen, är lite osäker för tillfället och kanske har stressat mycket med bröllopsplaneringen. Själva poängen är väl att att förgylla livet även om bröllopet bara är en dags lycka och fest och att lova och bli lovad kärlek och trohet (vilken tur du har som fått den gåvan) eller de små sakerna som att se blommorna frodas och blomma eller springa i regnet och komma hem till en varm dusch och en skön film i tv-soffan?

    Lycka till och hoppas du tar beslutet att prata med någon om det är det som behövs och annars att du finner lyckan i nuet! Det är trots allt det som är viktigt - inte vad som kommer imorgon.

  • shakynose

    Bra sagt, "förlovad julafton 2007"!

    Blommorna blir väl inte mindre vackra för att de bara blommar i en vecka? Bröllopet blir väl inte mindre minnesvärt för att det inte pågår för evigt?

    Allt är förgängligt och föränderligt, och ibland är det en lycka att det är så, men när allt är till synes fulländat så kan det hända att man känner sig tom och kanske lite rädd inför den insikten. Jag kan inte veta exakt vad du tänker och känner men det verkar lite som det...
    Det kan då vara betryggande att inse att inte ens känslan av tomhet är ett evigt tillstånd!

    Om du mår dåligt så ska du självklart söka hjälp och kräva att få den, men det kanske inte blir bättre av att överanalysera ditt humör om det ändå är ganska normalt?

  • PL080802

    Jag skulle def. prata med min man. Kan känna igen mig i känslan och det är inget konstigt att känna sig nere men det kan ju vara en riktigt depression. Oavsett bröllopet skulle jag söka hjälp, men i ditt fall asap så att du kan njuta av förberedelserna och bröllopet. Hoppas allt går bra!

  • Babajaga
    isop skrev 2009-05-05 16:34:55 följande:
    Tack för kramen FelizLane.E254, nej, jag tycker inte att jag har någon jag kan prata med faktiskt. Kanske min blivande make då, men han är rätt trött för tillfället över allt som ska göras, så det känns dumt att sänka stämningen. Jag har alltid varit en ganska privat person och vill helst inte avslöja att allt känns så tomt. Men när man söker hjälp, vart vänder man sig? Jag tycker inte att jag har råd att gå privat. Och jag tycker inte heller att jag bör ta resurser från de som verkligen behöver hjälp. Det finns så många deprimerade människor, som har svårt att få vardagen att fungera.
    Du kan gå till kyrkan och be att få tala med en präst. Det kostar ingenting.
  • PL080802

    Präst är riktigt bra förslag. Testa även att söka hjälp genom kognitiv beteendeterapi, tex www.kbt.nu där jag hittade följande "Klinisk tillämpning av KBT - Depression"

    OBS! Säger inte att du har en depression, det kan bara du avgöra med hjälp av ngn professionell!

    "Deprimerade personer uppvisar en drastiskt sänkt sinnesstämning. De förlorar energi och intresset för vardagliga aktiviteter. Koncentrationsförmågan försämras, liksom förmågor som rör tankeverksamhet och beslutsfattande. Sömnproblem och viktnedgång är också vanliga symptom. Den deprimerade personen tänker i negativa banor kring det mesta. Tillvaron känns meningslös, framtiden hopplös och själv är man värdelös. Det är vanligt med skuldkänslor och självmordstankar.

    "Det har visat sig mycket
    viktigt att bryta individens
    inaktivitet vid depression."

  • Troll1

    Jag kände mig tom efter vårt bröllop...

    Hör med vc om du kan bli remitterad till en bra person.

    För du har så mkt som är positivt omkring dig, som du inte kan se nu.
    Hjälp finns...

  • JustMeAndMyLove

    Vill bara inflika en snabbis här att KBT är den form som hjälper flest, men inte alla :)

  • passionsblomman

    Skickar dig en kram såhär mitt i natten.

    Jag aktar mig noga för att sätta några diagnoser över nätet.
    Däremot håller jag helt med om att du antagligen skulle ha ut en hel del av att gå och prata med någon. Någon som KAN ställa diagnos utifrån samtal.
    Det är ju alldeles normalt att hafaser och perioder i livet då man funderar mycket, då känslor drar åt olika håll och tvekan och ovisshet mal inombords.

    Perioder av stor förändring är ofta sådana som medföljer sådana känslor. Att bli gravid tex, hur gärnaman än ville, kan plötsligt bara kännas som "Jaha, var det så här mitt liv blev"

    Och det är ju en sak om man känner så någon dag eller vecka i tillvaron. En helt annan om det är bara den känslan man har...

    Du ska inte behöva gå med den sortens nedstämdhet och tomhetskänsla som du beskriver i långa perioder och återkommande. Det kan mycket väl röra sig om tex vår/hörst depressioner eller ngt annat.
    Det finns ju massor av orsaker.

    Jag tycker desssutom att du verkligen bör prata med din sambo om detta. Tänk dig att han skulle gå och må dåligt och så fick diu veta att han inte ville belasta dig med det? Skulle du tycka det var en bra slutsats fårn hans sida eller hade du önskat att han anförtrott sig åt dig?

    Du har gått in i många nya stora saker i ditt liv och en hel del i din tillvaro är annorlunda idag än när du INTE stod med hus på väg att bli fru och funderingar på bran. Det är MÅNGA som funderar över tillvaron och dess egentliga mening i de lägena!

    Kram till dig igen!

  • E254

    Har tänkt på dej, hoppas du hittar en väg framåt nu, din väg! Mycket stöd har trillat in här på tråden iaf! Håller också med en del tidigare inlägg om att du nog ska försöka öppna lite för att ta upp hur du känner med din m2b. Ta hand om dig!

  • isop

    Tack alla, det finns oerhört många kloka människor här!

    förlovad julafton 2007, du har så rätt. Men ibland kan det kännas tungt att "vara tvungen" att finna lyckan i nuet. Det är nästan ett krav att man ska vara lycklig... samtidigt är det just det du skriver som gör en lycklig; en varm dusch, en bra film, en man att gifta sig med
    Jag blev faktiskt jätteglad när han kom hem efter jobbet i går, och plötsligt fanns det mening igen.

    Och shakynose, jag tror att du träffade rätt med tomheten när allt känns fulländat. Är detta allt? Eviga frågor som alla någon gång funderar på.

    passionsblomman, det du skriver om förändring ligger det så mycket i! Allt byggs upp och till slut står man där med en känsla av "jaha?". Men det kommer nya dagar...

    Tack alla, hoppas att fler än jag fått hjälp av den här tråden!

Svar på tråden Allt känns så tomt