Sista året! Sommarbröllop 2008 tuffar vidare.

Men Annim! Vad är det som har hänt!?
KRAM på dig!

Pumpkin;Tack för din omtanke!
Jag vet inte riktigt vad som har hänt faktiskt!
Bara att vi helt plötsligt (känns som det nästan bara kom som ur det blå) talar om att lägga ner bröllopsplanerna!
Misstänker att vi båda har kännt att vi har för lite tid till varandra. Vi har ju 3 små busar på 6,3 och 2 år.
Det ger väll oss tyvärr inte så mycket tid att ägna oss åt bara varandra.

Jag har inte varit lätt att leva med nu när jag varit stressad det vet jag!
Men han har inte gjort det lättare med att ha slutit in sig som en mussla!
Vi har knappt pratat med varandra, jag menar verkligen pratat med varann om annat än vädret på jag vet inte hur länge!

Annim: Det är ju livsfarligt för förhållandet, förstår att det känns kämpigt! Jag och Lasse hade väl en sån "kris" för ett tag sen, men då satte vi ju oss och skrek på varandra en hel dag och det blev faktiskt bättre när vi luftat oss. Kanske ni kunde lämna bort barnen över en natt/helg och ägna er åt varandra? Prata, mysa, gå på promenad, bowla - ja, vad som helst som får er att umgås och tänka på ER, inte på allt annat.

Måste sticka iväg på lunch nu, men du har ju min mail om du vill skriva av dig. I'm here.

Kram

Annim

jag vet EXAKT vad du talar om...

Sådär har vi haft det oxå. Jag kände samma sak för några dagar sen när vi bråkade för femtioelfte gången. Jag känner att han är sååå missnöjd med att jag aldrig har någon tid över för honom, jag jobbar ju kvällar och helger och det är inget jag råder över just nu tyvärr, han har dessutom någon jä..la höstdepp som han har varje år, som han vägrar erkänna för HAN märker ju inte hur annorlunda han blir. Han tittar knappt upp när man pratar m honom, han svarar korthugget på tilltal, går och lägger sig innan jag kommer hem, går inte att ha en konversation med honom utan att han hittar nåt att bli irriterad på. Jag VET ju att det går över framemot våren, men frågan är ju HUR många vintrar klarar kärleken??? Hur många vintrar orkar man genomleva med en sån person, för hans beteende tär på mina känslor, det erkänner jag och det är ju inte konstigt...

Så häromdagen när han var så jä..la elak för han blev irriterad över nåt????? så sa jag att vi kanske faktiskt bordelägga ner bröllopsplanerna. Så jag fattar exakt var ni är, förutom att det här var jag som sa det och jag hade nog inte sagt det om jag inte var ganska säker på att han inte vill det egentligen.

Det vill ju troligen inte din man heller utan han säger så för att du ska HAJA till, förstå att det faktiskt är dags att ägna er åt ER, precis som Pumpkin säger...

Ibland när man har barn, vi har ju oxå en 7-åring, en 3,5 åring och en 2,5 åring så det är ju väldigt likt er, så HAR man verkligen så ont om tid för varann att man glömmer att prata m varann, glömmer att umgås och pratar man så pratar man om barnen, dagis och annat som inte alls NÄR ens man-kvinna-relation.



Hoppas verklgien att ni hittar tillbaka till varann. Jag börjar själv känna mig allvarligt orolig för min sambo för det är så obehagligt när en människa blir en annan rakt framför ens ögon. Och nånstans undrar jag ju om han tänker såna tankar, att han inte längre vill, även om jag inte kan tro det.

VEM vet???

Jag sa till honom igårkväll innan han somnade att OM det är något speciellt som får dig att må så här så berättar du väl. Han mumlade nåt jakande och jag kände bara att jag ville skrika högt, för det är såååå frustrerande att stå bredvid någon som är så jä..la låg och låter det påverka ALLA utan att fatta att han måste göra nåt åt det

massor av kramar från mig (hoppas att du kommer tillbaks snart)

Anja

Oj förlåt annim, det där inlägget handlade mer om mig än om dig.

Men ditt inlägg fick mig att orka prata ut så det tackar jag för, för mitt liv är inte så roligt heller just nu. Jag lägger all energi på att jobba och vara med barnen och att gå ner i vikt. Känns som att jag inte ens orkar vara nära sambon för han gör mig ledsen konstant. Om jag ska vara ärlig så känns det som att han (när han är så här deppig) njuter av att bråka och hitta fel och att hacka på mig och jag PALLAR inte vara där för att ställa upp på det så jag drar mig undan. Kanske märker han det och känenr att jag sviker. Inte vet jag. DEt blir en ond spiral

tror du att detä r så att någon av er, du eller din sambo oxå har ltie höstdepp utan att var "medvetna" om det?

Det som är så dumt är att jag hade intalat mig att denna vintern skulle bli annorlunda. Jag har pratat såååååå mycket med honom OM detta, hur han blir på vintern, ochsagt till honom att jag helt ärligt inte orkar en vinter till med dig om du blir sån, att det tär så mkt påmina känslor för dig att jag inte tror att vår relation överlever en till vinterdepp från din sida, sa till honom att han MÅSTE ha hjälp om jag ska fixa detta, men han kan ju inte erkänna det, han skulle aldrig söka hjälp, han ser ju bara felen hos MIG.

hans depp resulterar ju inte i att han får ångest eller panik eller nånting sånt, han blir bara arg, irriterad, tystlåten, frustrerad och han hittar bara fel hos MIG hela tiden, i barnen, ja överallt... Mest mig såklart... så hans höstdepp resulterar i att jag får höra hur kass jag är på ALLT hela tiden. Jag duger inte till nånting!!! Det är så hemskt för jag VET att han, när han är som vanlgit, egentligen inte tycker så, men att få höra så sjukt elaka saker om sig sjävl från den man älskar TÄR såååå grymt och jag gråter hela tiden och inte en enda gång under alla år har han tröstat mig.

Istället blir han skitarg och skriker att jag är så jä..la löjlig och bölar hela tiden. Det är sån han blir när han är så här, så om ni undrar varför jag hänger så mkt på BT så har ni svaret. Jag hänger på BT, klamrar mig fast vid tankar om våren och sommaren och nu har ni ytterligare ett skäl till va rför jag vill åka till karibien just i NOVEMBER...

jag vill undgå denna jä..la höstdepp nästa år. För seriöst, jag pallar inte mer elakheter och jag pallar inte få höra hur värdelös jag är längre

Hur KAN egentligen en depression göra en människa sååååå olik sig själv?????? Det är helt ofattbart och det slår lixom till på typ några dagar... Kommer helt utan förvarning, vid nästan exakt samma tid varje år!!!! Helsjukt...

Anja;Vad skönt att du kan prata ut om ditt!
Ja, vi är nog inte ensamma om att hamna i en situation som är svår att ta sig förbi utan ansträngning!

I vårt fall! Jaaa, vi har nog haft våra motgångar både mannen och jag! Jag vet (tror jag iaf ) att N (Nicklas,dvs sambon) har tyckt det varit tråkig stämning på jobbet! De har haft mycket varsel under året och många arbetskamrater har försvunnit.
Jag själv känner mig stressad och frustrerad över detta med jobb och/eller skola.
Jag vill ha ett schema så jag vet när jag ska jobba! Har ju timvickat i evigheter känns det som...*suck*
Är sååå less på det!
Funderar ju nu på att läsa vidare för att öka chanserna till ett jobb. Men vill ju helst ha ett jobb NU!

Sedan är väll jag sådan som person som tycker det är såååå himla roligt att starta igång det ena och det andra projektet.
Vilket ofta leder till att jag helt plötsligt känner mig superstressad över allt som ska ordnas för att alla projekten ska gå ihop.
T.ex starta igång fester, hitta på något kul med barnen.
Sprudlar av ideer som jag skulle vilja förverkliga men känner att jag varken orkar eller räcker till, till allt.

Har tex funderat på att vad kul det skulle vara att starta eget.
En egen butiksverksamhet eller att gå någon kurs i för att kunna bli aerobics-och step-up insruktör.

Men jag tar mig nog allt för ofta för mycket på mig och sedan känns det som att få en hink kallt vatten över sig när man ska få allt att gå ihop i slutändan.
Jag har ju faktiskt en m2b (förhoppningsvis) och 3 barn och ett hus (med alla hushållsysslor som ska ordnas) och timvikariat då och då som ska skötas.

Så mycket beror nog på mig!Jag vill SÅ mycket men orkar/kan inte göra allt! Jag har ingen aning om vad jag vill prioritera!

usch vad jobbigt. hoppas det blir bättre!