Hur vet man om man verkligen vill ha barn?

Jag tror inte att man måste känna en sån där obetvingbar längtan efter barn för att "få" skaffa barn. Den typen av längtan har jag nog bara mött hos dem som försökt att få barn väldigt länge men inte blir gravida.

Visst finns det mycket som är jobbigt med barn, men det finns så mycket mer som är underbart! Jag har ju inga egna barn än (men snart!), men min syster har barn som står mig väldigt nära. Och visst är det ingen dans på rosor vissa dagar, men för det mesta är det väldigt berikande för oss närstående att ha dem omkring oss.

Man kan aldrig veta vad som ska hända, men det är ju lite som livet självt. Ska man skydda sig mot allt som eventuellt kan förorsaka en smärta, så får man ju leva ett liv i total avskildhet, och det är ju inte ett så kul alternativ, tycker jag!

Så, om det inte känns som att man absolut inte vill ha barn, så tycker inte jag att (såna småsaker som) ömma bröst, och treårstrots, tonårstrulighet och sömnbrist ska låta stoppa en!

Jobbar inom omsorgen och kan tala om att inte ens tio barn är en garanti för att slippa dö ensam. Barn blir vuxna och alla diskussioner här om att inte komma överens med mammor, pappor och syskon visar att när man växer upp kanske man inte alls gillar varandra bara pga blodsband.

När alla talar om barn som i ett rosa skimmer blir jag bara misstänksam. När någon säger att de första sex månaderna var skitjobbiga, eller som en sa, supertråkiga blir jag mer positivt inställd. Jag vill veta hur det är!! Och visst är barn olika "jobbiga" men väldigt många föräldrar skulle aldrig erkänna att de är helt slut eller ibland funderar på varför de faktiskt ville ha barn, för det är fult!

En jobbarkompis sa till mig "jag gillar inte alls barn, bara mina egna". Ärligt och rakt och gav mig hopp som inte är barnkär att kanske ändå...det kanske går att "skaffa"barn och vara en bra mamma utan att längtansfyllt dykt ner i varenda barnvagn...

Man ska inte skaffa barn för att bekräfta sig själv, för att visa att man är någon...

Jag är på mitt 31:a år och funderar även jag på det här med barn. Sökte på Google efter info om "vill inte ha barn". På något sätt försvann "inte" och jag fick upp en massa sidor med folk som längtade efter barn...
Som ung var ju det naturligt att man någon gång skulle leka Mamma,pappa,barn på riktigt. Vid 12 tyckte jag att 20 var en bra ålder. Vid 20 var jag ju bara barnet men till 25 var det ju långt! Väl där så var ju 30 den egentliga gränsen då man skulle ha ett tryggt jobb, gifta sig och skaffa första barnet. Livet efter 30 fanns liksom inte.
Nu är jag arbetslös, vilket i sig är en stress och är lite osäker på mitt snart 7-åriga förhållande(ups and downs) och jag känner mig för gammal för att göra saker som jag ville göra förr när jag var i tjugoårsåldern som jag inte gjort (sommarbartender, reseledare, festivaler, upplevelser m.m.)(Förlorad ungdom?)
Utöver det vill jag ju att mina föräldrar ska hinna se eventuella barnbarn innan de dör. Jag är rädd för förlossning, att det ska gå illa för barnet (droger, ätstörningar, självmordsförsök, olyckor etc.)Min nuvarande gräns för att skaffa barn är 35 eftersom jag har läst att risken att barn kan bli skadade är större efter det. Det känns som att det börjar brinna i knutarna för tänk om man inte kan få barn på en gång. Min bror som är 33 LÄNGTAR efter barn och har gjort så i snart två år - trots att hans inkomst inte heller är fast. Å andra sidan har han en stor tro på och kärlek i sitt förhållande (hon (29)är dock inte redo).

Jag tror förvisso inte heller att barn behöver vara planerade även om det underlättar - om barnen dyker upp "i tid" vill säga.

Jag tror dock att det är viktigt att man någorlunda trivs med sitt egna liv och med sig själv (vilket jag inte gör just nu)innan man skaffar barn. OCH man måste INTE längta sig fördärvad - jag tror att det räcker med att man tycker att det vore intressant och lite kul.

Om man funderar mycket kan det vara värt att gå temporärt i terapi och på så sätt komma underfund med sina funderingar.Hm..

Jag har ingen förståelse alls för de som säger att de "älskar barn", lika lite som de som "älskar katter" eller vad det nu kan vara. Jag älskar inte människor men jag älskar min blivande man och min familj helt enormt mycket.

Jag jobbar med barn och tycker att det är intressant, stimulerande och väldigt utvecklande men jag gör det inte för att jag tycker att barn är gulliga och att alla är så söta, för det är de inte!

Barn är ju som vuxna. En del är jättegulliga och trevliga och andra är dryga, otrevliga, ouppfostrade och långt ifrån några skönheter. Precis som med vuxna så har ju alla både sina goda och dåliga sidor och man får ta varje individ för den person den är.

Man måste ju inte känna att "åh, vad barn är gulliga/söta/underbara" för att vilja ha barn själv. Jag gör det inte men jag vill ändå leva med barn, MINA barn.

Jag är gravid nu och längtar verkligen efter att få se vem som finns där inne Längtar inte så värst mycket efter bebistiden i sig men jag tycker att det ska bli spännande att få dela livet även med denna lilla varelse.
MEN, jag hade ingen biologisk klocka som skrek att det var dags, däremot en snabb koll på omständigheterna som gjorde att jag insåg att det var nu eller om 10 år och då kan det vara för sent.

Jag hade kunnat spendera en hel livstid bara med min blivande man, bara vi två, men man har ju inte flera liv och något liv vill jag leva med barn också så då måste det ju bli detta

För mig kom aldrig det perfekta tillfället, med "biologisk klocka", perfekta omständigheter runt omkring och allt exakt som man vill ha det. Jag är glad att jag inte väntade längre för jag vet att perfekta tillfället aldrig skulle ha dykt upp. Så NU får väl ses som det perfekta tillfället ändå, just som jag valt att leva i mitt liv.

Jag tycker om barn. Inte så att jag dras till alla men de verkar dras till mig :)
Jag trivs med barn omkring mig och nu känner jag hur klockan tickar högre och högre inuti. Nuförtiden ser jag barnvagnar och gravida var jag än går. Sambon säger att det är för att jag lägntar så mycket. Förr såg jag dem inte ens :)

men den här j***a klockan!!!
Vad ÄR det för något?? Hur låter/känns den?? Existerar den??

Jag har börjat känna ett "tryck" att skaffa barn snart, men jag känner mera att det är ett tryck som kommit utifrån och inte innifrån mina djupa biologiska lustar om jag så säger..

Jag känner att jag är i den åldern då de flesta andra skafar barn, sambon är äldre så det är ju "ännu senare" för honom sas.

Jag är så rädd för att ångra mig. Jag vill inte se på mina barn en dag och ångra att jag skaffade dem. Sitter här med en katt idag, som är jättegosig och jag älskar, men jag vet att om jag kunde vrida tiden tillbaka och se hur jobbigt och krävande det vart (ja jag tyalar om en katt!) så hade jag inte skaffat honom.
Jag vill inte känna så om ett barn!!

Jag tror väl på något sätt att den där jaga-barnvagnar-rosenskimmrande-känslan ska vara ett vaccin mot det. Visst fattar jag att alla föräldrar tycker att deras barn är skitjobbiga vissa dagar, men det är ingen som skulle velat ha det annorlunda om de kudne vrida tiden tillbaka...

(Det låter som jag är en velig gäst hos Dr Phil..) Antar att jag är rädd att jag inte kommer att älska barnet tillräckligt.

Miss cee skriver: *Visst fattar jag att alla föräldrar tycker att deras barn är skitjobbiga vissa dagar, men det är ingen som skulle velat ha det annorlunda om de kudne vrida tiden tillbaka...*

Men det är det som är lite hemskt, för det finns faktiskt dem som ångrar sina barn. Jag läste en sådan artikel i Amelia för några år sedan, det var flera intervjuer med kvinnor (anonyma) som faktiskt ångrade att de skaffat barn. Jag har själv en sådan tjej i bekantskapskretsen. Hon säger att hade hon vetat hur jobbigt det skulle bli så hade hon inte skaffat barn (de har en ganska krävande son som har en del svårigheter)

Jag skrev ett inlägg för flera sidor sedan men fick inte så värst många kommentarer. Det jag ville få fram var i alla fall att OM man är tveksam, vilket ju jättemånga är, så tror man kanske att allt *löser sig* när man väl fått sitt barn men så enkelt behöver det inte vara tyvärr. Många känner kanske- trots sin tvekan- att en bit faktiskt föll på plats men många känner det inte. Jag har flera vänner som exempel på det också. En kompis vill på fullt allvar bli särbo trots att hon har två barn och älskar sin man, men hon vill ha *tillbaka sig själv* igen.

Så fast man älskar sina barn över allt annat kan man ändå känna sig tveksam till om ens val faktiskt var rätt. Det är det jag vill man ska vara förberedd på. Tvekan kan ibland vara en liten personlighetsgrej och har man en sådan personlighet kan man känna tvivel och tvekan även efter att man fattat ett beslut.

Miss cee
förlåt, jag har inget bra svar egentligen
min klocka är som ett sug, hela kroppen värker när jag ser barn och jag känner hur det känns så naturligt att ha en liten i famnen. Det känns verkligen som att jag är skapt till att vårda och älska en liten. Alla känner väl inte så antar jag, då skulle ju allt vara så mycket lättare. Om man bortser från det faktum att vi ju aldrig kan veta om vi KAN få barn innan vi försökt!

annaglitter,

Det är nog lite av den kännslan som jag väntar på. Som jag hoppas ska komma snart men som jag ännu inte har. Många verkar känna det där suget. Jag avundas dessa personer. Det vore mycket lättare att fatta ett beslut om man hade det där suget. Jag känner bara det där tycket utifrån som Miss Cee talar om.

Vill bara säga att jag känner igen mig så mycket i det ni skriver! Är "bara" 29 men känner pressen från föräldrar och kompisar, vilket bara gör mig ännu mer anti-barn. Jag tror nog jag skulle bli en bra mamma och älska mina barn men jag vet inte om jag är redo att ge upp mitt liv så som det ser ut i dag.

Kommer lyckan över eventuella barn göra att jag inte saknar det som varit?
Jag värdera min och min blivandes frihet väldigt högt. Sov länge, vara ute sent, träna flera gånger i veckan och lägga de pengar vi tjänar på bara oss! Resor, kläder osv Som ni hör så är jag långt ifrån redo.... Ville ha barn för några år sedan men den känslan har bara avtagit mer och mer.

Rörigt inlägg som inte tillför något, men jag kände att jag ville skriva av mig när jag såg medsystrar!

HUm är 25 och det fins dagar när jag helst av allt vill ha 14 sma glada barn pa en gang och andra dagar när jag inte kan föreställa mig att hoppa upp pigg som en lax vid 7 snaret och byta blöja pa en liten skrigig en pa en sönda morron.
Jag tror inte att man nagonsin är redo för att fa barn men det betyder inte att man inte ska fa dom..
jätte virrit blev de men na ja..

Man behöver ju faktiskt inte ge upp sitt liv bara för att man skaffar barn. Man får naturligtvis anpassa det lite grann, men så är det ju med alla förändringar man gör i sitt liv. Ingen av de jag känner har gett upp sitt gamla liv totalt och bara levt för barnen. Gör man det, tror jag att man till slut blir en bitter och dålig förälder. Så lagom är nog bäst. Klart att man ska kunna göra sånt man vill för sin egen del även om man har barn.

Man måste inte ha barn för att ha ett fullvärdigt liv.

Jag har aldrig märkt någon biologisk klocka, det kommer inte inifrån för mig, men jag har märkt av en social klocka.

Men man måste inte "älska barn" eller "längta" för att bli en bra förälder, heller.