När jag och min man blev sambos så hade vi jätteolika löner (min lön var 200% över hans). För mig var det viktigt att vi levde på samma nivå, enl principen "allt mitt är ditt". Min man blev råstressad, han tyckte att han TOG mina pengar, men vi enades om ett konto. Några år senare, när även han har arbetat upp sig vad gäller lön och erfarenhet så har jag bara 25% högre lön, men vår gemensamma inkomst har ökat jättemycket.
Vill jag ha nåt så handlar jag och tvärtom. Jag har dyra vanor (kläder, skor, smink) och jag tycker att det är jättebra att dela konto med honom för då tänker jag åtminstone till innan jag slänger fram kortet. Sen har vi två sparkonton också, ett för konsumtion av t ex resor. Ett för ett mer långsiktigt sparande typ om vi någonsin får råd att köpa ett hus (*drömmer*).
Det är ingen konst att inte bråka om pengar om man har samma uppfattning om pengars värde och vill lägga dem på ungefär samma sak och inte har några speciella "missbruk" typ spel, alkohol, skofetism, dyra datorattiraljer... Har man dessutom gott om pengar finns det ju sällan anledning att bråka om dem. Men huvudsaken för ett problemfritt förhållande (rent ekonomiskt) är nog att man har samma synsätt på hur slantarna ska användas.
Arwen, jag tycker inte du är egoistisk. Låt han ta konsekvenserna av sina dåliga inköp, det är inte ditt ansvar att sanera hans ekonomi. Sen inte sagt att du ibland kan vara lite extra generös mot honom...
Nu går jag snart på mammaledighet och då kommer vi att ha omvänt förhållande om vem som drar in mest stålars till familjen. Men fortfarande gäller principen, "allt mitt är ditt".