Samboekonomi

När jag och min man blev sambos så hade vi jätteolika löner (min lön var 200% över hans). För mig var det viktigt att vi levde på samma nivå, enl principen "allt mitt är ditt". Min man blev råstressad, han tyckte att han TOG mina pengar, men vi enades om ett konto. Några år senare, när även han har arbetat upp sig vad gäller lön och erfarenhet så har jag bara 25% högre lön, men vår gemensamma inkomst har ökat jättemycket.

Vill jag ha nåt så handlar jag och tvärtom. Jag har dyra vanor (kläder, skor, smink) och jag tycker att det är jättebra att dela konto med honom för då tänker jag åtminstone till innan jag slänger fram kortet. Sen har vi två sparkonton också, ett för konsumtion av t ex resor. Ett för ett mer långsiktigt sparande typ om vi någonsin får råd att köpa ett hus (*drömmer*).

Det är ingen konst att inte bråka om pengar om man har samma uppfattning om pengars värde och vill lägga dem på ungefär samma sak och inte har några speciella "missbruk" typ spel, alkohol, skofetism, dyra datorattiraljer... Har man dessutom gott om pengar finns det ju sällan anledning att bråka om dem. Men huvudsaken för ett problemfritt förhållande (rent ekonomiskt) är nog att man har samma synsätt på hur slantarna ska användas.

Arwen, jag tycker inte du är egoistisk. Låt han ta konsekvenserna av sina dåliga inköp, det är inte ditt ansvar att sanera hans ekonomi. Sen inte sagt att du ibland kan vara lite extra generös mot honom...

Nu går jag snart på mammaledighet och då kommer vi att ha omvänt förhållande om vem som drar in mest stålars till familjen. Men fortfarande gäller principen, "allt mitt är ditt".

Kolan, se mitt långa svar ovan som ett förslag på hur ni kan lösa det. Det är ju omöjligt att säga att en lösning är det bästa för alla. Ett annat alternativ kan vara att han betalar en större andel av alla räkningar, men fortfarande har lite mer pengar kvar på sitt konto än du när allt trist är betalt.

Om jag vore student och jobbade extra men min kille som också studerade inte gjorde det så skulle jag tycka att jag hade rätt till en högre levnadsstandard. Men jobbar båda fulltid, en i en lågavlönad bransch och en i en högavlönadbransch så tycker jag gott att man kan dela på lönerna.

Det kändes skönt att höra!

MissRut, jag tror oxå det blir lättare när vi bor ihop. Som sagt, mkt kostnader som blir mindre!

Ja, slösaktig har han varit, det kan man väl säga och gjort DUMMA köp. Dessutom hade han väldigt mkt svartjobb en period...och då handlade han mkt. Nu har han bytt jobb o svartjobben är mindre....det märks ju i plånboken...

Jag måste få fråga en sak. Om man har bestämt sig för att dela livet med en person (som jag antar att man har gjort om man har eller planerar att gifta sig) innebär inte det att man ska dela allt - även ekonomin.
Ni som har delad ekonomi. Räknar ni på hur mycket mat ni äter och delar upp kostnaderna för detta procentuellt, likadant räknar ni på vem som duschar längst och delar upp vattenräkningen på samma sätt.
Man kan ju aldrig få milimeterrättvisa - nåt som jag heller inte tycker att man ska eftersträva.
Nej, om man har valt att dela livet med någon tycker jag att man ska dela allt som hör till vardagen.

Brud i September, det är klart att det inte är så det går till, utom möjligtvis för enstaka par.

Men de flesta delar väl på gemensamma utgifter.

(Det går rätt smidigt, med automatisk överföring från lönekontona till ett konto med två kort)

För en del, som till exempel mig, är det viktigt att ha egna pengar. Alla väljer det arrangemang som passar dem bäst.

Vi har ett gemensamt bankkonto där vi först och främst betalar alla räkningar och dyligt med. Sen resten som blir över efter mat, vilket inte är mycket , kan var och en ta ut när den vill och spendera...neb på ett varsamt sätt förståss...Vi måste ju ha till bröd och mjölk också.

Det fungerar perfekt för oss och vi har aldrig bråkat om pengar..

Brud i september: Gemensamma utgifter delar vi på t.ex el, vatten och sånt som hör till huset, bilutgifterna delar vi också på. Maten betalar vi med ica-kort där vi sätter in hälften var av det vi handlade för månaden innan. Vi handlar alltid tillsammans. Jag hatar att handla mat ensam.

Min man vill inte att jag ska betala mer trots att jag tjänar mer. För isåfall tycker han att han är skyldig mig pengar trots att jag säger att han inte ska tänka så. Men men...Vi brukar turas om att betala bio, restaurangbesök och liknande.

Brud i september; Vi kommer oxå att dela alla gemensamma utgifter såsom mat osv. Oavsett om han äter mer än mig eller inte...*S* Men jag tänker ine låta mina pengar försvinna till alla ahsn avbetalningar å lån som han dragit på sig INNAN vi träffades...

Och inte tusan delar man väl allt i ett förhållande? Ytterst sällan i alla fall tror jag. Alla mina hobbies har jag ifred. Sambon får titta på sina fotbollsmatcher och krigsfilmer ifred etc. Och jag går ut med mina kompisar själv, sambon skulle nog inte vilja gå med ens om han fick betalt. Det är väl så med pengar och allting annat. Man kommer överens om hur saker och ting skall vara för att funka för båda.

allt som är mitt är min sambos och tvärtom... men när det gäller ekonomin så betalar min sambo alla räkningar som ska betalas och jag står för mat, kläder och allt annat. Eftersom jag är arbetslös så har jag all tid i världen att handla men fattas det pengar till räkningar så betalar jag dem givetvis... Vi hjälps åt med allt så gått det går.

Jag tjänar 6500 (csn) och han 11000 efter skatt. Vi satte oss ner och elade upp betalningarna, så båda kände att det var ok.

Vi delar hyran och mat på 2. Sedan betalar han telefon, försäkring och el. Detta gör att han betalar ca 400-500 mer än mig varje månad. Dessutom betalar han av sina studielån. Pengarna som vi får över varje månad gör vi vad vi vill med.

Nu i september kommer jag tjäna lika mkt som han och då kommer vi dela alla räkningar rätt av.