Gravid! Hjälp!!

ja jag tycker då inte du ska lyssna på dina  kompisar. men det är bara vad JAG tycker. utan jag tycker du ska tänka på att du har din fästmans stöd oavsett vad du gör, och så.... ja.. pröva göra en för och emotlista? jag är själv 22 år, nyss tagit paus i plugget. så jag förstår ditt dilemma, jag skulle själv tycka det var jobbigt på ett sätt, att "stigen" som man stakat ut blir helt annorlunda än man tänkt.. så jag förstår verkligen att det är ett svårt beslut. tycker det är svårt som utomstående att ge råd.. 

det enda jag nog kan säga att om JAG vore i din sits.. skulle jag behålla. plugg kan komma senare. (fast jag tycker den tanken ÄR jobbig, att man skulle måsta plugga när man är typ.. 35.. :P)  

Säger som ovanstående, lyssna inte så mycket på dem runt omkring, utan lyssna på vad som passar dig och din föstman. Det är ni som är gravida, inte dina vänner. 

Jag måste ändå säga att känner tvärt om! Du är 22 år, du har all tid i världen att skaffa barn! Plugga, gift er och skaffa er ett bra liv och ta barn om några år när det passar lite bättre. Du är som sagt ung, du har tid på dig!

Jag är med 22 år, pluggar och ska gifta mig nästa sommar. Blev lite otippat nog gravid för några månader sedan och kände mig också helt förvirrad. Men min karl blev jätteglad och det smittade av sig lite kan man säga, så nu sitter jag här och kommer vara 23 år ha en bebis och vara nygift och jag har aldrig varit så glad i mitt liv. Man kan plugga med barn, jag känner många och kommer göra det själv. Det kommer gå! 
Detta är vad jag tycker så klart, men valet är erat, det ni väljer kommer vara rätt för er. Men allting går att lösa med lite eftertanke, så har vi resonerat. Att det blir vad man gör det till! 

Jag (personligen) skulle inte ha gjort en abort om framför allt inte om jag visste att jag hade stöd från min fästman. Men å andra sidan är jag 29 år nu och har försökt få barn i 8 år...
Visst är ni unga och kanske kan skaffa barn senare å andra sidan så kan du ju återuppta dina studier senare!
Men jag tycker som en tidigare skrivare, gör en lista med för- och nackdelar!

Tack så jättemycket för era svar. Vet fortfarande inte hur jag ska göra och ändrar mig ungefär varje timme... Har bokat tid för abort om en vecka, så jag har fram tills dess att bestämma mig. Känns som att det är så mycket jag vill hinna göra innan jag får barn... Samtidigt som det känns så hemskt att göra abort på grund av det. Kanske behöver man inte vara borta från studierna så mycket ändå, kanske bara en eller två terminer och då blir det ju inte så förskjutet... Men det blir ju verkligen ett helt annat liv än jag har nu! Och massa resor jag vill göra som inte kommer bli av... Någon ung mamma som har erfarenhet av att plugga och resa med barn?

Jag kan säga, som dotter till en mor som började plugga, att från mitt håll sett hade det kanske varit bättre om hon var klar. Minns bara att jag var den som lämnades först och hämtades sist på dagis. Många långa kvällar då hon mest satt framför böckerna och datorn och pluggade inför sina tentor. 

Det går att göra, absolut. Men det är tufft.  Dels för föräldern, men även för barnet. 
Resa med barn är en helt annan sak än att resa utan, så om du vill köra back-packer versionen, skulle jag göra det innan jag blev gravid.

Men detta är hur jag tänker, utifrån mina erfarenheter. Jag vill inte att du ska ta detta om lagar och regler :) 

Hejsan! Jag är också 22 år och gifte mig i somras. Vi planerade fövisso att skaffa barn, och lyckades bli gravid direkt så jag var i tredje månaden när jag stod brud

Nu har jag ca 1 månad kvar av graviditen och har aldrig känt mig så lycklig. Längtar så efter det lilla livet!
Jag har studerat under hela min graviditet och ska försöka att läsa på halv fart när den lilla har kommit. Jag har jobbat tidigare så jag har bra SGI vilket ger mig en hyffsad föräldrapenning också.

Ett barn är ett livslångt bindande och troligtvis det största som någonsin kommer hända i ditt liv, så tänk efter en extra gång. Ingen annan än du och din partner kan ta det beslutet, men jag är helt övertygad om att allt kommer gå super bra oavsett vilken väg du väljer! Lycka till

Hej!
Jag kan se att det är svårt och jag tänker inte säga hur just du ska hantera din situation, men jag tänkte berätta min historia och hur jag ser på föräldraskapet. Jag hoppas det kan hjälpa dig på något sätt.

Jag hade precis fyllt 20 när jag blev gravid. Nyinflyttad till den staden med ett sommarvik. som enda jobbmöjlighet. Sambon hade även han en väldigt tveksam jobbsituation. Jag bestämde mig för att behålla barnet, även om ingen runt mig tyckte att det var en bra idé. Idag är hon 2½ och vi har precis flyttat igen. Jag har börjat plugga på högskola och hennes pappa har fått nytt jobb. Det har inte alltid varit lätt och jag kan säga med handen på hjärtat att hade jag vetat vad jag vet idag så hade vi skyddat oss bättre. Men jag skulle inte byta henne mot något annat i världen (oftast). Plugga med barn (på högskolenivå) är inte heller det lätt, man har mindre tid och andra prioriteringar än de man läser tillsammans med. Det tar en hel del på krafterna att försöka få schemat att gå ihop samtidigt som man ska orka hålla vardagen rullandes med allt vad det innebär. Just nu har vi haft en extra jobbig period när vi har saknat dagisplats och fått pussla med tider, schema och släkt för att någon alltid ska vara hemma.

Nu ska jag sluta babbla okontrollerat och komma till mina tips   Gör det som känns bäst för er och era liv. Tänk på att det är ett stort beslut, men dröj inte förlänge med att komma till ett beslut (det blir inte lättare med tiden, tro mig). Titta inte i bebisaffärer eller på nätet innan du har bestämt dig! (Det är en väldigt förskönad bild man får av det). Och sist men inte minst; Det är en stor(!!) omställning att få barn, stundvis fantastiskt underbart, stundvis outhärdlig. Det finns inte en möjlighet att förbereda sig helt på att bli förälder, eftersom de flesta av oss aldrig varit i en situation som ens kan liknas vid det.

Min fästman börjar bli mer och mer inställd på abort då han tycker det är för tidigt för oss att ha barn. Logiskt sett så känns det ju som det bästa alternativet men när jag tänker på att verkligen göra abort så gråter jag bara. Känns så hemskt och orättvist att avsluta ett liv innan det ens fick börja. Men man ska kanske inte se det så, jag vet inte... Jag är rädd att jag ska ångra mig om jag gör abort och ha ångest för det resten av mitt liv. Samtidigt har jag alltid tänkt att jag ska ha det ordnat ekonomiskt när jag får barn och ha möjlighet att fullt ut fokusera på barnet. Ska träffa en kurator imorgon och prata igenom detta med, hoppas att det klarnar då... 

Jag har gjort abort och jag hade inte synsättet att det var ett liv i mig utan det vara bara självklart att skulle bli abort. Sen var ju det efter att jag och min nuvarande make hade varit pojk- och flickvän i knappt tre månader  och jagde hade mina planer att jobba utomlands ;)...men alla är vi olika. I ditt fall är det ni två som bestämmer, inte kompisar, föräldrar osv...

I början är det ju bara en klump med celler, inte ett foster eller barn. Huruvida det är liv kan man ju diskutera, beror på hur man ser det. Jag tycker inte att man avslutar ett liv eller dödar något men KÄNNER man att man gör det kan det nog vara svårt att göra abort. Jag skulle absolut ha gjort det om jag blivit gravid tidigare i mitt liv, under andra villkor men aldrig idag. Jag tror att det är bra att tänka efter och så, men tror att om man känner att man inte vill eller att man blir för ledsen av det så är det kanske inte rätt för en. Bra att du ska prata med en kurator för att reda ut känslorna.
Kram. 

Läste en undersökning för några år sedan om kvinnor som gjort abort och vilka känslor de hade efteråt (upp till ett par år efter aborten, faktiskt). De flesta kände sig lättade när beslutet väl var fattat, och väldigt få hade ångest i någon större utsträckning. De flesta mådde t.om. bättre än de hade väntat sig.
Jag tror att många förväntar sig att de ska må jättedåligt efter en abort och ha dåligt samvete för resten av sitt liv, för det är ju ganska långt vad som tutas ut i media och tidigare i sexualupplysningen i skolorna.

Jag tycker inte du ska tänka så långt framåt när det gäller hur du kommer att känna dig längre fram. Tänk på vad som är bäst för dig NU och hur du mår JUST NU.

Om du senare drabbas av samvetskval så kan du tänka att du fattade det bästa beslutet för dig i den situationen.

Hoppas du får prata med en klok och bra kurator, tror du behöver det!

Lycka till, oavsett vad du bestämmer dig för!

Min mamma hade två barn och var ensamstående när hon började plugga vid ca 25 års ålder... Det enda hon tycker var det dåliga med att plugga och ha barn var att det ofta blev långa dagar på dagis för oss (men som tur var hade vi också mormor som hjälpte till) och att för hennes del så blev pluggmöjligheterna mycket begräsade. Mamma hade inte pluggat något innan dess och fick därför ta det som inte tog för mycket tid och som inte innebar att vi behövde flytta...

Själv känner jag att tack vare att mamma hade hjälp så kände varken jag eller min syster oss övergivna av mamma...
Mamma har även nu 20 år senare börjat plugga igen och börjar på en ny kula... Alla barn är vuxna eller i tonåren nu, men hon måste plugga halvfart för jobbet! Men hon säger att hon aldrig ångrat sig! :) 

Lyssna INTE på dina kompisar. Detta är något du och din fästman bestämmer. Jag är inte emot abort men har sett vänner gå itu flera flera år efter aborten. Ångra sig. Vad händer om alla dina vänner t.ex skaffar barn runt omkring dig? Sett så många bli ledsna. Självklart ska man välja det som känns rätt för en. Men snälla, tänk verkligen igenom det. Kramar

Tack alla för era kommentarer! Just nu känns det som att jag har bestämt mig för att genomföra aborten. Jag har tänkt så mycket fram och tillbaka och kommit fram till att det trots allt nog är det bästa. Min fästman vill att jag ska göra abort vilket såklart gör att det skulle vara väldigt svårt att behålla barnet utan hans stöd. Sen tänker jag på min egen situation också, tänk om vår relation inte håller och jag blir ensam med ett litet barn, ingen utbildning, inget jobb och ingen bostad(bor i hans lägenhet). Det är inte så jag vill att mitt liv ska bli, och inte den uppväxten jag vill att mitt barn ska ha. Det är nog bättre att jag avslutar min utbildning, jobbar, vi kan leva "ungdomsliv" ett tag till tills vi är redo och planerat barn. Pratade med en jättebra kurator som fick mig att inse att först och främst måste jag tänka på mig själv i allt detta.

Vad bra att du gick till en sådan vettig kurator! Hoppas allt blir så bra det kan bli :)

LYSSNA INTE PÅ DINA KOMPISAR. De kanske är avundsjuka och vill inte att du ska ha något inte de har. Jag kan bara tala för mig själv, fick besked om en sjukdom som kan göra att jag har svårt att få barn. Jag förväntade mig 100% stöd från mina vänner - men fick bara skit. Vi skulle aldrig ha råd med barn, min utbildning skulle gå åt fanders, mitt liv vara förstört.

Jag vill ha både barn och karriär. Men jag inser att karriären kan vänta. Att börja försöka när jag har utbildningen klar, fast jobb och hus, och det visar sig att det inte fungerar hade krossat mig totalt. Kroppen funkar lite som den vill, jag har vänner som har försökt i flera år, eller som har fått ett barn och sen inte kan få fler. Barn är en gåva och inget som skall kastas bort. Fler är man tror har problem att få barn.

Det löser sig alltid. Personligen hade jag aldrig kunnat ta bort ett barn om jag varit i ett fast förhållande och påväg att gifta mig. Samtidigt menar jag att det är upp till kvinnan att bestämma över sin egen kropp. Men vill du ha det här barnet, låt inte dina så kallade vänner övertyga dig om något annat. Vänner finns alltid fler att få, tro mig. Mina övergav mig när jag valde att flytta till en liten svensk småstad på vischan och gifta mig med en 11 år äldre man. Jag var helt dum i huvudet enligt dem, jag har aldrig varit lyckligare. Våga göra dina egna val!

Jag gjorde en abort när jag var 21 år, jag och min nu fästman hade bara varit ihop ett halvår och jag hade fortfarande några år kvar att plugga. Det var ett otroligt jobbigt beslut, jag (vi) grät många floder och jag mådde dåligt i flera månader efteråt. Men livet går vidare och nu är jag 25, har en universitetsutbildning och en fantastisk dotter på snart ett år med min fästman. Med facit i hand så gjorde vi det som var rätt för oss. Vad som är rätt för er kan bara ni veta.