Här får du fråga precis vad du vill!

Jag brukar tänka så här, man vet aldrig hur de äter i vanliga fall. Kanske har de varit på sjukhuset eller ngt annat och barnet fick välja precis vad hon ville just denna dagen.

Kanske mamman har haft det riktigt skit, med en våldam kille, dåligt med pengar ellervad osm helst osm bidrar till situationen.

Sen tycker inte jag att det är direkt farligt att llämna en fyraåring utan uppsikt 2 minuter för att hämta en läsk/dryck, det ser jag jämt i restaurangen på IKEA.

Sen kan ju övervikten absolut bero på att de äter fel och för mycket, men man får försöka att inte vara fördomsfull, utan se det för vad det är.

Dock blir jag också upprörd när små barn dricker läsk! Usch! Så ond är jag.

Men förstår precis vad du menar.

Visst är det helt sanslöst. En helt sjuuuuuuuk grej är att det efter bebisåldern börjar skilja sig markant åt i storlekarna också. Flickavdelningens kläder är tajtare och kortare och färgmässigt är det ju så trist att man kan smälla av om man inte går på Polarn & Pyret.

Jag gav upp efter bebisperioden och började sy. Nu går han i trean och kör fortfarande hemsytt. När han själv bestämmer ska det vara rymligt, lekvänligt och glada färger och tja, var hittar man det annars liksom. Hans brallor har blivit ett begrepp i kompiskretsen så numer är de ett litet kluster som kutar runt i "Elliotbyxor" hahaha.

Jag syr bara till familjen än så länge. Brorsan har fått massa frågor om jag inte kan sy åt andras barn också. Men han har konsekvent sagt att jag inte har tid (för det har jag inte).
Nu var det någon som så gäääärna ville. Så han frågade väl mig i alla fall då.
Eftersom jag ville visa att det inte "bara" är att slänga ihop något med det magiska trollspöet som kallas symaskin så sa jag att jag vill att dom köper tyget, tvättar det, stryker det och ser till att det kommer till mig. Sen vill jag ha 100:- i timmen för sy-tiden och dom får räkna med minst 1 timme för ett par pösjeans med fickor och dekorsömmar...
Sen har det blivit tyst på fråge-fronten  

nu vet jag ju inte hur ni har det i ert förhållande. men hur gör ni om er sambo inte hjälper till i hemmet? med hushåll och så tänkte jag.. 

Okej, men har ni gjort någon gemensam planering? Jag är t.ex. väldigt bra på matlagning och ganska innovativ men när vi skriver matlistor backar jag, annars blir det ju givet så att jag bestämmer och kommer på 90% av maten. Visst, då får vi det jag vill ha men det blir ju hiskeligt svårt för mig att puppa över att han tar så få initiativ då *s*. Om du till slut tar över för att det rinner ut i sanden så vet ju din sambo att det alltid blir så, då behöver han ju inte anstränga sig.

Min galna bokförare sa en gång till sin fru att han vägrade städa toaletter. Jaha du svarade hon, då får du väl antingen köpa tjänsten eller ha egen toa för jag städar inte efter dig. Bra tycker jag.

Min åttaåring vet att jag inte tvättar om han inte lägger kläderna i tvättstugan. En gång låg det horder av smutstvätt i hans rum och då la jag allt på hans säng. Han blev komplett galen "mamma, det ligger smutsiga kalsonger i min sääääääääng" tja, var ska de ligga då tycker du? Har aldrig hänt igen och numer kan han med lite hjälp slå på tvättmaskinen själv.

Men nu pratar vi om en vuxen man och han kan helt säkert själv komma fram till vad som behöver göras om ni planerar gemensamt och du ser till att vara väldigt tillbakalutad under samtalet. Och helt seriöst, vad är alternativet? Att du fortsätter göra merparten och blir mer förbannad ju längre tiden går  - vilket osvikligen kommer att leda till hur många onödiga gräl som helst - eller att man drastiskt ändrar förutsättningarna?

Det går åt så himla mycket tid och energi att irritera sig också och den tiden kan du göra massor med kul av istället :).

Alltså, det är väl väldigt få människor som överhuvudtaget tycker att höjden av lycka är diska men det måste ju lik förbaskat göras :). För några år sedan tyckte jag att jag tvättade jämt och med ett litet barn hemma blir det mycket tvättande. Så gick jag och eldade upp mig över att sambon aldrig tvättade (inte sant, det gjorde han visst men inte lika frekvent) så jag la ner tvätten. Rätt snabbt svämmade det förstås över och min snälla, fina, omtänksamma (numera) man sa lite försynt "ähum, var det länge sedan vi tvättade eller...? varpå all, total onödig, ilska jag byggt upp förstås exploderade i VILKA JÄVLA VI????

Det tar sin tid innan man hittar sina rutiner men ju tidigare i en relation man försöker styra upp kompletta snedvridningar desto bättre. Det skulle förvåna mig storligen om min man någonsin kommer att ha lika bra koll på vad vi har i kyl och frys som jag har och antalet gånger han handlar själv är tämligen lätträknade. Ungefär lika lätträknade som hur ofta jag bär ut soporna, diskar efter maten, ställer undan. I dag gör vi helt klart 50/50 men inte på allt fast det känns inte viktigt, det viktiga är att den ena inte får allt trist och den andra de lättare, roliga grejerna liksom.

Klart ni kommer dit, jobba på och var envis så kommer det att funka :)

Jag måste visserligen säga till vad som jag uppskattar skulle göras men han gör det. Städar, lagar mat, diskar, tvättar. Så när jag kommer hem kan jag sätta mig ner efter en lång dag. Till saken hör att jag jobbar heltid och han har bara lite ströjobb. Han är med på att det är hans jobb att fixa det eftersom jag faktiskt jobbar hela dagarna så vi kan betala räkningar. Visst. När han börjar med mer jobb/studier får jag ju gå in och göra mer. Men tills dess tycker jag det är skönt att slippa. Sen brukar jag ta lite på helgen så vi delar på det då! Men som sagt. Jag måste oftast påpeka vad som ska göras, annars torkas inte skåpluckor och kakel i köket fastän det är fläckar tex. Men det börjar bli mindre och mindre som jag säger till om! Apropå människors egoism så tror jag att det till viss del beror på våran överlevnadsinstinkt. Det är någon programmering i kroppen typ!