Kärleksbarnen lyser med sin frånvaro..

Egentligen skulle jag kanske inte svara i denna tråd.
Då jag inte själv längtar efter barn, eller har barn.

Men jag har vänner till mig som vill ha barn, och de mår också dåligt över det.

Hoppas att innerligt att det löser sig för dig och att du får hjälp.

<3
Tack.. Det hoppas jag med.  

Jag vet hur det är... vårt första barn kom efter ca 2 års kämpande... sedan skyddade vi oss inte alls i 3 år, inget mer barn kom... gjorde utredning och där fanns svaret. Ta hjälp! Det är bästa vi har gjort. Underbart att få prata med personer som vet precis hur det är och som är lika fokuserade som ni på att det ska bli barn! Jag VET att det kan sitta långt inne och stoltheten sitter i vägen som en mur... men att kämpa, räkna ÄL, hoppas, bli besviken... gång på gång på gång... det tär sönder... Vi har nu ett barn som kom till "naturligt" och 2 ivf-barn. Vi gick privat för att slippa köer och visst kostar det pengar, men jag kan lova att det är vårt livs bästa investering!

Men åh... TACK för att du berättar. Verkligen.  Jag går sönder här.
Du träffade mitt i prick när du skrev att det sitter långt inne, och att stoltheten är ivägen. Det är ett personligt dilemma som tär otroligt på hjärtat....
GRATTIS! Härligt att ni fick era solstrålar  
Hur gör man om man vill gå till nån privat?  Jag har varit så mentalt låst att jag inte klarar av att göra nåt alls, men nu har det lossnat lite och jag känner kämparglöden där inne nånstans.
 

Jag gick också sönder då och vi gick med många tysta frågor mellan oss som vi inte riktigt orkade sätta orden på... det blir så hårt, så verkligt att något inte fungerar som det ska, det som ska komma så "fint" och naturligt... det går ju för alla andra - jo jo...

Jag googlade mig fram och ringde Carlanderska i Göteborg (Fertilitetscentrum). Vi blev otroligt proffsigt mottagna och fick första tiden väldigt snabbt. Det beror ju på var ni bor i Sverge, men det finns också många som hjälper till via "distans". Alltså du går till kanske en kvinnoklinik i din kommun som kanske har distanssamarbete med Faluns ivf... men det kan också fungera att ni går på t.ex. Carlanderska även om ni bor många mil därifrån. Jag skulle iaf aldrig satt mig i någon "kommunalkö" utan satsat på ett privat alternativ, just för att få snabb hjälp för vi hade fått nog på allt väntande...

Att vi har 3 barn idag är helt overkligt... jag önskar er  verkligen all lycka!!! IVF är ingen dans på rosor det heller, men att vara omsluten av proffs som endast är fokuserade på att vi skulle få vårt efterlängtade barn, det var lycka...  

Tusen tack till dig för att du tar dig tid.
Och tack för att du inte lindar in det i massa överflödigt "allt kommer bli så hiiimla braaa, gulligull."

Betyder otroligt mkt att någon där ute använder exakt samma ord och som förstår allt detta!!!

Har googlat lite förut men tappat andan efter att jag skrivit i orden i sökrutan, hjärtat liksom.. stannar upp. 
Vågen av ilska, sorg och hjälplöshet sköljer över en och man bara... slutar.
Sen blir man arg igen och jävlaranammat flyger i en igen. Upp och ner.
Fy fan för detta.  

 

Vi gick igenom precis samma sak, och jag vet hur tungt det är.
Efter år av kämpande, räknande och en miljard tårar vände vi oss till en privatklinik för en utredning. Och det visade sig att jag har PCOS, alltså ingen ägglossning. Trots blödning varje månad. Efter medicinering sitter jag här nu med en jättestor mage och en bebis som sparkar, 8 dagar över tiden... 

Men åren av barnlängtan och förtvivlan har gjort att jag fortfarande inte törs njuta och hoppas på att allt kommer gå bra. Inte förrän jag har den lille i min famn.
Precis som ovanstående talare så råder jag er att söka hjälp. Det är värt det, värt att veta för att sätta igång processen för att få sitt lilla barn. Oavsett om det är med medicinering, IVF eller kanske ta beslutet angående adoption. Det är bättre att veta och se hur man kan gå vidare för att nå sitt mål istället för att bara låta tiden rinna iväg.
Jag önskar dig all lycka och skickar styrkekramar. 

Vi har det likadant som ni, vi försöker och försöker men det blir inget plus.

Det är jobbigt!

Vi har turen att inga av våra närmsta vänner har eller ska ha barn, så vi blir itne avundsjuka på de närmaste. Men när man själv inte lyckas så tycker man att man ser barn överallt! Och man bara önskar att det var vi som gick där med magen i vädret eller som är ute och går med barnvagnen.

Jag bara fasar för att något av de paren som vi umgås mest med inom det närmaste ska säga att de är gravida. Jag tror inte att jag kommer kunna hålla tårarna inne då. Och även om jag egentligen är glad för deras skull (om det skulle hända alltså) så kommer jag att gå sönder av olycka för att vi inte lyckats, vi som försökt så länge nu.

Vi har i alla fall bestämt oss för att söka hjälp nu.

Vi försöker också sedan jul förra året. Inget än. Va jättejobbigt då en vän till oss tjatade om att han tyckte vi skulle skaffa barn, men han slutade efter ett tag.

Har inte berättat för någon att vi försöker.

Bröllop nästa år och om det inte hänt nåt innan dess så får vi nog söka hjälp.

Nu försöker jag mest fokusera på allt kul runt bröllopet och inte runt barn.

Jag och min m2b har bestämt oss för att börja försöka efter bröllopet, mest för att han inte känner sig riktigt redo än. Jag oroar mig mkt för att jag ska hamna i samma sits som er, då mina föräldrar försökte i 3 år innan de fick mig, sen är det 4 år mellan mig och brorsan, och 6 år mellan honom och yngsta. Det var inte tänkt att vara så länge emellan.. Jag försöker vara lite förberedd mentalt på risken att jag har ärvt dessa svårigheter, bland annat genom att läsa på och ha lite koll på alternativen där ute. Ett stort lycka till till er som kämpar, hoppas det går bra och att ni får era solstrålar snart, personligen tycker jag inte det spelar någon som helst roll o man behöver hjälp på vägen, det behöver vi alla någon gång i livet

Man ser till att leva under tiden, hittar någon vettig terapeut att prata med, tillåter sig att vara förbannad och ledsen emellanåt och gör precis som du har gjort - påbörjar en utredning.

Det är något med ofrivillig barnlöshet som får folk att, av bästa välvilja i världen, kläcka ur sig de mest absurda kommentarer. Du kommer garanterat att få höra saker som:

* skaffa hund
* ställ er i adoptionskö
* slappna av annars funkar det inte
* tänk på något annat tralalaaaa
* TICK TACK nu går den biologiska klockan snabbare!

Du kommer också att få höra JÄTTEMÅNGA berättelser om hur bra det gick för den och den bara för att de åt sjögräs, stod på huvudet en halvtimme eller gick till någon svindyr alternativbehandlare. Hav tålamod, människor hasplar inte ur sig allt detta av elakhet eller dumhet, de vill väl men fattar sällan hur påfrestande det är. Det är bra att försöka hitta en strategi för att kunna hantera kommentarerna och den måste du komma fram till själv. Bara du kan komma på vad som känns lättast att säga.

Jag har en snart nioårig pojke som blev till efter ändlösa inseminationer, mediciner som gav helknäppa biverkningar och till slut två riktigt plågsamma och asdyra ivf-behandlingar i Holland. Trots att de allra flesta kring oss vet hur svårt det var kan jag fortfarande få kommentarer som "vill du inte att han ska ha syskon?". På det brukar jag svara "jag hade gärna givit min ena arm för en mikroskopisk chans att få fler barn men inser att det var ett gigantiskt mirakel att jag fick ett".

Det var en skitjobbig tid och hade jag i efterhand gjort något annorlunda så hade jag nog skaffat samtalshjälp snabbare istället för att bygga upp besvikelsen och ilskan, det är påfrestande att gå och vara förbannad i åratal.

Kram

Vi försöker också, jag har dock en son men har haft tre missfall och efter de gick ja på piller ett år för att låta själen å kroppen vila...och nu har de inte hänt nå på ett halvår typ, fick försenad mens nu likförbannat visade minus, och det är så många som pekar på magen.Ska sonen din få ett syskon? Är du gravid? Min mage är uppsvälld och då ser de så ut :/ känner sån längtan när man ser barnmatsburkar och blöjor i affären :/ styrke kram!

Jag vet precis vad du menar. Gick igenom det i mitt förra förhållande. Vi började försöka bli gravida ca ett år efter bröllopet. Under de följande två åren fick jag 4 missfall, varav ett sent som var riktigt jobbigt...
Folk förstår inte att man kan sörja ett streck på stickan, för det är ju egentligen det enda som visar att man faktiskt är gravid och inte bara inbillar sig. Men det kan man. Jag ramlade ner i ett svart hål och det var väldigt jobbigt.

Jag är vanligtvis en klok och intelligent kvinna, som kan förstå och resonera om saker. Men det här gick inte att "förstå", det kunde jag bara känna. Det hjälpte inte att läkare efter läkare berättade för mig att då jag faktiskt blir gravid men inte kan behålla graviditeten, så kommer jag till slut att kunna få barn, men det är dock ovanligt med flera missfall utan barn (vanligt med missfall mellan barnen, så att säga) så de kunde ändå inte säga något om oddsen.

Vi genomgick undersökningar på längden och tvären. Jag lusläste internet. Hängde på forum. Och gled längre och längre ifrån min dåvarande man, så långt att jag till och med åkte utomlands för att studera under ett halvår. Det var helt nödvändigt, annars hade jag blivit galen.

När jag kom hem igen, hade jag hittat kraft någonstans att kunna säga (och mena det): nej, nu försöker vi inte mera, jag orkar inte bli besviken en gång till, nu får det vara bra, vi slutar.
Jag fokuserade på min utbildning, jag engagerade mig i olika fritidsintressen, blev dagmatte och till slut tingade vi en valp. Då blev jag gravid och det höll hela vägen. Några år senare, kom nr 2.

Min historia fick ett lyckligt slut, i alla fall när det gäller barnen. Men vägen dit var svår, mycket tung och kantad med klantiga människor som klappade mig på magen (jag är överviktig) och undrade när beräknad nedkomst var, eller som försökte peppa genom att vara hurtfriska "äh, på't igen bara!" eller "ni kan ju skaffa hund istället" eller "Varför inte adoptera?" eller "Om ni får barn så måste ni ju flytta och det är ju ändå bara jobbigt"....

Jag förstår din sorg, frustration, besvikelse, tomhet, ilska, bitterhet, avundsjuka. Och alla de känslorna är helt normala och adekvata.
Mina råd är:
- prata med någon professionell (jag vände mig till kuratorn på Kvinnokliniken och fick mycket hjälp av henne)
- ta reda på om det faktiskt finns fysiska/biologiska hinder (stå på dig!!!)
- sörj de barn du inte får
- bestäm dig för ett förhållningssätt när folk frågar eller ger menande kommentarer "Är det inte dags snart?" Jag var bara tyst till en början, men efter tag blev jag förbannad istället och sa som det var: Jo, det är dags för längesedan men vi har gått igenom fyra missfall och mår jättedåligt av det så därför dröjer det längre än vi vill. Då brukade de tystna. Och skämmas (rätt åt dem!)

Lycka till!! *styrkekramar* 

Jag ska inte säga att jag vet hur det känns att inte kunna bli gravid, för vi har inte försökt ännu. Däremot lider jag av endometrios, vilket innebär att jag kan ha svårt att bli med barn, och det kommer bara bli svårare med åren. För tillfället sitter jag mitt i en utbildning som passande nog har lagts ned. Jag kommer ha ytterst svårt att ta examen om jag inte fullföljer, och ändå gnager tankarna på att jag borde försöka bli gravid... Vad är en examen om jag inte kan få barn liksom?

Det jag däremot vet, är hur tungt det är när människor omkring inte förstår. Det här är några citat från när jag berättat om mina problem och ångest:

- Men en liten söt n***runge från Afrika! De är ju så söta! Klart att ni ska ha en sån!
- Klart att du inte kommer ha några problem, du är ju så ung!
- Ni kommer aldrig klara av en bebis nu, ni har inte råd.
- Det finns inte en chans att ni klarar en bebis om X ska jobba mer än han gör nu.
- Det finns ju massor av lösningar! Ni kan adoptera, skaffa hund, och om det inte fungerar kan du ju alltid göra karriär!
- Du är ju dum om du hoppar av en utbildning när du har studielån!
- Skolan måste komma först.

... eller som min farmor... som ringde och grät när mamma berättat för henne.

Att hela tiden behöva umgås med vänner med småbarn, och känna det där välbekanta suget i äggstockarna, att hela tiden fundera, oroa sig. Att ha en sambo som bara säger "det löser sig" och vägrar prata mera om det.

Det var min värsta mardröm att hamna i en sådan här situation.

Jag önskar dig all lycka och hoppas att vi båda i framtiden kommer få hålla ett litet knyte i famnen.

Amerika hoppas jag också får mod att fräsa ifrån de är som du säger rätt åt dom! Skönt att höra att du fick ett lyckligt slut :)

Jag har också endometrios och har levt med samma osäkerhet som du; att jag kanske kommer att ha svårt att få barn och borde jag då inte skaffa dem så snart som möjligt fast att det inte fungerar i min livssituation. När vi väl försökte tog det bara 3 månader för mig att bli gravid. Min poäng är att även om du tillhör en riskgrupp behöver du faktiskt inte vara drabbad. Ifall du är väldigt orolig har jag hört att man kan få undersökt om man har blockeringar som beror på endometriosen (har dock inte gjort det själv, kolla med en läkare som kan det här med endometrios).

 

Nu slutade min graviditet med missfall, men det är väldigt vanligt och har inget med endometrios att göra. Vi ska försöka igen snart och hoppas på nästa gång.

 

Tusen tack för era ord, känns lite lättare att bearbeta allt detta när man får höra era berättelser och erfarenheter.
Har läst allt ni skrivit men inte hunnit svara er personligen. Men tack 
Nu när jag fått lite mod att ta tag i det så är min gynekolog borta i 2 veckor.. suck.

Vi har försökt få barn i över ett år och precis vänt oss till vården (den allmänna, inte privat) för utredning. 
Det som har förvånat mig är hur jag gått från ångest till riktigt avslappnad så fort jag fått "lämna över" problemet till ett proffs. Det är jätteskönt och har gett oss nytt hopp.