Min syster har en ätstörning hur kan jag hjälpa henne?
Jag har 5 yngre syskon, 2 bröder och 3 systrar. 4 av dessa är halvsyskon, två på mammas sida och två på papas sida. Mamma och pappa skilda sig när jag var 5 och min syster var 3...
Mina halvsyskon har alltid känts som helsyskon för mig. Vi har alltid varait tajta i familjen, och efter som de alla fyra är födda in i familjen så kände vi aldrig att vi behövde göra så mycket skildnad på att vi inte var helsyskon.
Dock var det en del problem med min pappa när vi växte upp (det är dock helt bra nu) , så vi var inte hos honom så mycket.. Jag och min helsyster bodde hos våran mamma och träffade då våra halvsyskon där mer... Men vi har ändå hållit bra kontakt för mina syskon hos pappas skull...
Jag flyttade hemifrån för 7 år sen och flyttade 20 mil....
Nu är det min halvsyster på pappas sida som i våras utvecklade en ätstörning. Hon har alltid varit lite tyst och blyg av sig och för ett år sen började hon gymnasiet och fick då pendla varje dag till en annan stad för att läsa den linjen hon ville gå. Det var tufft för henne. Många nya människor och hon kände inte att hon hamade med i gänget och belv då mer innåtvänd i skolan. Det märktes snabbt på oss i familjen att hon inte trivdes, och redan innan första året var slut hade vi, med henne, pratat med hennes lärare som hade pratat med klassen om hur hon mådde och kände. Det var ingen fara på taket och klassen förstod att hon hamnat utanför och drog med henne i gruppen (liten klass). Allt verkade bra sen och hon trivdes och började umgås med de nya vännerna efter skolan.
Men en dag i slutet på årskursen så beklagade hon sig att hon hade så ont i magen. Vi trodde det kanske var magsjuka och hon var hemma i en vecka. Men det blev inte bättre. Hon klagade på magsmärtor. Ho var på vårdcentralen oc gjorde prover. Två veckor till gick och hon hade lika ont, och ville inte äta för då gjorde det ännu ondare.. Tillslut fick hon göra en gastropi och felr prover men inget visade att nått var fel. Då dök misstanken om ätstörning upp...
Hon försäkrade om att det inte var nått sånt. hon ville inte äta bara för det gör ont... Men vid det här laget hade hon gått ner massa att vi fick börja tvinga henna att äta. OCh då kom det... Hon skrek hon gnällde och började klaga på att vi andra var feta med mera. Hon fick panik varje gång det var mat och blev som en 3 åring i sättet att prata och betee sig...
I vilket fall fick hon tid hos psykolog och vi fick bekräftat att hon hade en ätstörning... Hon har sen dess gått 1 gång i veckan på ätstörningskliniken och pratar i terapigrupp...
Det har sen dess kommit fram massa om saker hon tyckt varit jobbigt hela livet. Hon har lite OCD (som vi märkt av innen men inte strott varit så allvarligt), hon tycker det är jobbigt att inte fått träffa mig och vår syster mer, hon minns jobbiga händelser med pappa från när hon var liten... Det har dykt upp så mycket som vi nu hela sommarn har försökt att bearbeta ihop...
Mitt största problem är att jag känner att jag har inte varit där så mycket. Jag bor 20 mil bort och har inte haft möjlighet att finns där för henne så mycket jag velat... Efter som jag också haft mycket att göra me dvad som händer här hos mig så känner jag också att jag inte vet hur jag ska hjälpa henne...
Försöker att höra av mig till henne, men efter som hon inte mår bra så väljer hon ofta att inte svara i telefon... Och mina föräldrar fösöker uppdatera mig om vad som händer, men det är inte samma sak....
Nu ska jag iallafall följa med dom till Stockholm över helgen, och de kommer att hämta upp mig här hemma och v kommer äta här hos mig innan vi åker vidare...
Men vad ska jag ge som går hem hos alla?
Hon vill inte äta sås och grädde eller "fet mat", och det är ågot dom låter henne undvika just nu bara hon äter något..
Nån som har erfarenheter av ätstörningar?