Varför är alla så nervösa?

Jo men även om man vet att alla vill en väl och som man tycker om så kan man ändå känna det lite obehagligt när folk tittar på en. Man blir så medveten om alla fel och brister man har då.
Speciellt om man har minsta tendens till dåligt självförtroende.
Att inte veta om mascaran har runnit exempelvis och så ska man stå där och le stort på alla bilder och inte veta om man ser ut som en panda  
Även om man har vattenfast smink så har man kanske mer smink än man är van vid och man är inte säker på att det håller i alla situationer för man har inte testat det innan...
Eller man torkar en tår och fick underlagscreme på näsduken och nu vet man inte om man har en blek fläck i ansiktet istället... 
Eller "hade jag tagit bort prislapparna under skorna?"
Eller "sitter ryggplattan där den ska eller syns mina underbyxor nu?"

Många är ju bara helt enkelt obekväma av att folk tittar på en över huvud taget. Och att då stå så uppenbart mitt i centrum med allas fokus riktat mot en kan vara en plåga långt innan man kommer till den dagen ens... 

Det är många saker som kan snurra i huvudet på en när man står där framme (även om inte jag tänkte just dom här sakerna) och vissa tar ut oron i förskott för att det är sådana dom är som personer... 

Jag är mest nervös för att stå i centrum, jag gillar inte det alls. Sedan är jag nog nervös för att säga fel i kyrkan också!

Jo det gör jag. Men låt mig säga så här - vi är i planeringsstadiet av planringstadiets förstadie. Så jag behöver liksom inte pirra i magen sp mycket än. Men jag blir pirrig ibland bara jag tänker på min sambo. 

Inför vigseln är jag inte nervös. Därmot funderar jag  på hur jag ska agera om jag snubblar eller så i altargången...;)

Ja, i och för sig Det är väl bara det att jag själv verkligen är en sån person som blir väldigt osäker av mycket folk och som inte tycker om när folk tittar på mig men ändå bara känner mig glad och förväntansfull när jag tänker på vigseln Så därför har jag svårt att förstå att om inte ens JAG känner mig nervös så förstår jag inte varför andra gör det.

 

Men som sagt, jag vet att alla är olika (om det är nåt jag har lärt mig här på BT så är det att alla är olika). Och jag försöker verkligen inte tala om för någon hur de borde känna.

 

Och TS, ursäkta om jag kapar din tråd helt och hållet. Inte meningen.

Ja det är ju verkligen så... 
Alla är olika och vissa saker som jag tycker är helkonstigt att ens fundera på, kan bli långa diskussionstrådar här inne. Och saker som jag hade 1000 frågor om var det ingen som ville diskutera förut, eller så var det ett eller två svar för det var ingen annan som hade funderingar i det ämnet...  

Jag kan känna mig jättenervös emellanåt, och jag blir verkligen aldrig nervös annars. Och nu är det förmodligen flera år kvar tills vi gifter oss, men jag kan iallafall bli nervös och då vet jag att det är dags att sluta tänka ett tag. Jag har inget emot att folk tittar på mig, här inga krav på att allt måste bli på ett speciellt sätt. Jag är en oerhört "laidbacked" person som tar saker för vad det är och som det blir. Så det här med bröllopsnerver förstår jag mig inte på hos mig själv

Jag var väldigt nervös när det började närma sig men nervositeten rörde endast festen och arrangemangen.

Typ skulle maten komma, skulle vigselförättaren hitta etc. Vigseln tog jag med ro

Jag är inte det minsta nervös. Kan dock känna av en del stress men är mest förväntansfull och full av lycka. Stressen beror mest på att allt ska falla på plats. Fyra veckor kvar!

Lite pirrig var man ju helt klart när vi gifte oss. Men maken var det mest nervösa jag har sett! När vi står i kapellet så börjar jag fundera vad det var som lät....fläktsystemet eller nåt? Nej, det var makens puls som jag hörde... Stackarn! Men det gick så bra så, han kom ihåg vad han skulle säga :)

Jag var nervös/pirrig/stressad över hur alla detaljer skulle funka. Skulle vigselförrättaren komma, regn, hur skulle det funka med vår son, skulle DJ komma, hur duktig sångerskan var, skulle våra gäster ha kul, skulle vi vara friska på bröllopsdagen? Ingen ångest, men lite småstress för jag ville att det skulle bli en härlig dag. Jag tror att det är sånt många är nervösa över och inte över valet av partner.

När det väl var dags försvann nervositeten (lite stress på förmiddagen bara) och jag struntade i duggregn och att sångerskan borde haft munkavel. Jag njöt hela dagen, kvällen och natten : )

Stressad och nervös inför bröllopsdagen? Självklart!

Kommer jag vakna i tid? Vaknar maken i tid? Vigselförrättaren, organisten, solisten, fotografen osv? Kommer alla vara friska? Vad gör jag om jag, maken, dottern eller vigselförrättare får magsjuka? Om solisten blir sjuk, vem ska då sjunga? Blir vigseln bra utan solosångerna? Har vi valt rätt solosånger? Och psalmer? Vem tar kort om fotografen får förhinder/blir sjuk? Får vi inga bilder då? Känner vi någon som kan komma med väldigt kort varsel? Kommer jag glömma ta med mig något? Är håret okej? Sminket? Ser det bra ut, kommer det hålla? Hinner vi i tid till kyrkan? Tänk om bilen går sönder? Passar klänningen och kostymen? Är alla tärnor och marskalker i tid? Har dom rätt kläder? Brudnäbben (dottern), kommer klänningen hålla sig ren till vigseln? Kommer organisten spela rätt låt när vi ska gå in? Kommer vi gå för fort? För sakta? Snubbla? Säga fel? Tappa buketten? Svimma? Vad gör jag om magen spelar mig ett spratt och vrider om mitt under vigseln? Om ringen inte passar? Om vi tappar ringarna och dom studsar iväg på golvet, ska alla krypa runt på knä och leta? Hur blir vigseln då? Kommer någon till kyrkan? Tänk om alla gäster uteblir? Vad gör vi om alla platser vi vill fotas på är upptagna? Om det regnar? Om det är väldigt varmt ute? Kommer svettpärlorna synas på bilderna? Rinner sminket? Hur ser det ut i festlokalen? Tänk om den skulle brinna ner? Tänk om det blir fel mat? Om någon glömmer hämta tårtan? Tappar tårtan? Vad gör vi om toastparet blir sjuka? Vem kan ta över? Har bokningen av hotellrummet glömts av? Var ska vi då sova? Tänk om ingen gillar maten? Har vi valt rätt låt att dansa till? Musik senare? Kommer någon dansa? Om ingen gillar tårtan? Tänk om någon blir matförgiftad? Vad gör vi om det blir stopp i alla toaletter? Tänk om jag råkar riva sönder klänningen? Om någon ramlar och slår sig? Är det tillräckligt med serveringspersonal? Har vi skrivit fel namn någonstans i bordsplaceringen? Stavat fel? Har vi glömt någon? Vad gör man med eventuella oibjudna gäster? Om någon hittar på en pinsam överraskning, hur ska jag reagera? Tänk om ingen håller tal? Tänk om det blir för många tal och ingen orkar lyssna? Hur räddar vi situationen om vi ramlar under brudvalsen? Vad händer om någon blir för full? Vem tar hand om den personen? Osv osv osv.

Det finns så otroligt många saker man planerat, som ska klaffa och bli bra, som kan gå käpprätt åt h-vete och bli totalt fiasko. Det är inte konstigt om man är nervös och känner sig stressad inför bröllopsdagen. Som skrivet tidigare i tråden, så är det inte så många som planerat något i liknande storlek och av liknande betydelse tidigare. Många sparar länge och lägger mkt pengar på sitt bröllop, ofta får man bara en chans, då vill man gärna att det ska bli rätt.

Jag var inte nervös inför att bli gift, utan bara förväntansfull. Likväl var jag nervös över saker runt om.

Dom flesta har nog i bakhuvudet att saker kan gå fel och att det förmodligen inte gör så mkt, om det inte är något väldigt allvarligt, men det kan vara svårt att försöka tänka så ändå. Svårt att släppa saker, att försöka tänka "Det blir som det blir". Att slappna av.

Tja, gifta sig gör man ju (förhoppningsvis) bara en gång så då vill man ju att allt skall klaffa och bli perfekt.

Det är 2 veckor kvar tills jag gifter mig och jag börjar blir rent ut sagt SKIT nervös. Tänk om jag snubblar eller halkar, elr råka får världens nysanfall så sminket börjar kladda sig hahaha ja jag vet att det är konstig tanke elr tänk om jag försover mig eller min blivande gör det osv! Men jag försöker å inte tänka allt för mycket på det, man får helt enkelt ta dagen som den kommer och om det nu skulle bli så så får man ta det då =)  

Hahaha Me Love då förstår jag;) Ja det är klart. Sådant tänker jag på redan nu och vi satte datum igår (och det är lååångt fram). När det närmar sig blir ju jag säkert också nervös:)

daniiel jag vågar inte läsa alla dina frågor där upp då kanske jag blir supernervös nu??;) Men vet ni, det är jättebra ( i alla fall för mig) att ha denna tråden att gå och kika i. För då vet man sen (när jag också förstår precis de känslorna ni pratar om) att jag inte är ensam och vad man kan tänka lite extra på.

Angående att försova sig är jag inte nervö - jag vet redan att det kommer hända. Förmodligen oss båda, men absolut min sambo. Så jag tänkte helt enkelt att han får ha en ansvarig kompis hemma som är morgonpigg och jag en vän med mig till hotellet där jag bor. Så är risken mindre och man får iallafall hjälp med saker OM man försvoer sig. Kan det vara en bra tanke? 

Jag var huuuuur lugn som helst, vi var på långresa och kom hem till Sverige 2 veckor innan bröllopet, planerade klart allt innan vi åkte och hade stenkoll. Och så de sista dagarna innan bröllopet blev jag tokigt nervös. Bara som daniiel sa, tänk om man snubblar? Tänk om de har fattat fel med buketten och jag får ett rosa åbäke istället för mina fina blå blommor? Tänk om folk har tråkigt på festen? Tänk om folk har TRÅKIGT på festen?! osv osv osv. Det släppte kvällen innan, men om du har ett tag kvar tills det är din tur hinner du nog komma på både en och två saker att bli lite nervig över. För min del gick det nog mest upp för mig att det troligen är enda dagen i mitt liv som blir såhär viktig på det här sättet, så jag ville verkligen att det skulle bli så bra som bara möjligt. Och då blev jag nervös. 

Haha nej, det är nog lika bra att du struntar i det, för det där är ju dessutom bara en bråkdel av allt som kan gå fel ;) Jag kan ju dock tillägga att inget av det där händer under vårat bröllop och så är det nog för dom flesta, att allt flyter på bra som det ska :) Några mindre saker kanske, men det är ju väldigt sällan det händer något större.

Jag och min dotter sov hos mina föräldrar natten till bröllopsdagen och det var skönt. Då var vi flera som kunde hålla koll på väckaren ;) Maken hade en kompis (långväga) som sov hos oss med honom. Jag tror dock inte han var till någon större hjälp :P Maken hade fyra marskalker, bla han som sov hos oss, men en av dom andra tre är en sådan som alltid är sen. Det är en regel, alla vet det. Dom hade tidigare bestämt att alla marskalker skulle träffas hos oss kl.09.00 (vi hade vigsel kl.13.00) och klä sig tillsammans osv. Ingen räknade med att den killen skulle komma före åtminstone kl.10, men han var först på plats och dessutom redan klädd och klar! Han väckte maken och kompisen när han kom till oss. Det gick snabbt sen för alla andra att göra sig klara och medan jag och tärnorna stressade på och blev aningen sena till kyrkan, så hade maken och hans marskalker hunnit äta lunch på Max och gå på ett café intill kyrkan och druckit kaffe. Tur att jag inte visste om att han satt i kostymen och nya vita skjortan och åt snabbmat och drack kaffe :P

Men trots att killarna hittade på annat och var uppe sent kvällen före och att vi tjejer fick det stressigt och blev aningen sena, så hann vi i tid till vigseln och vi hann träna på att gå i kyrkan före gästerna kom också :)

Jag tror alltså att det kan vara bra att inte vara ensam, utan att man är flera som kan ställa väckare och höra väckarna :P

Själv märker jag nu att jag börjat bli lite nervöst. nr. för allt som skal ordnas.. sen 
är jag liite orolig för någon i m2bs slekt, samt att jag inte riktigt tycker om att va i centrum.. 

Kul fråga, jag vet inte varför men jag vet att det är ytterst personligt.

Jag vet att jag kommer få ta piller eller lugnande te för att överleva cermonin..Jag har scenskräck och avskyr att stå inför folk och deras fokus. Och ja, jag undrar själv ibland varför i helsike jag gick med på kyrkligt bröllop..mest för att göra sambon glad och inte vika alltför mycket från våra ungerska traditioner.

Nä, jag försöker låta bli att tänka på cermonin och fokuserar på festen som ändå varar mycket längre.

Men jag var så otroligt nervös inför min uppkörning med bilen också, men då fann sig ett omänskligt lugn i mig..hoppas den vill återvända i kyrkan osså!!

Lycka till alla nervösa!

Och tänk vad stolt du kommer att vara över dig själv efterråt!

Man varken ser eller tänker så mkt på de som sitter i bänkarna under vigseln, det är bara då man går ut och in som man bli varse om dom.
Då man står där framme räcker det om din blivande hör vad du säger, du behöver inte prata så att alla andra ska höra.
Det är ER stund.
Annars står ni mest och tittar på prästen så det är inte som när man hade redovisning i skolan :)

Jag är otroligt förväntas full, pirrig och glad över att vi snart är där!

Jag är lite nervös inför saker runt i kring. Men eftersom jag och min sambo är riktiga klantarslen båda två så är jag inställd på lite cirkus på den stora dagen.
Men, så länge vi har 1 vackert bröllopsfoto, vi blir gifta och alla går ifrån festen hela och välmående är jag nog rätt nöjd.