Gift innan barn?

Vi fick vår dotter som ogifta, vi gifter oss i augusti, nu är jag gravid igen och är beräknad till januari 2013, så en "oäckting" och en "äckting" kommer vi ha här hemma. Men för vår det spelar det ingen roll alls! Vi gifter oss inte för barnens skull utan för vår kärlek till varandra :)

Jag är gravid nu och vi gifter oss i oktober på vår 5 års dag :) då är jag 5 månader gravid.

Vi kommer gifta oss först.

Anser inte heller att det finns en "rätt" ordning på det hela men har alltid känt att jag vill vara gift och ha samma efternamn som mina barn och min man. Däremot var barnlängtan väldigt stor och tanken var att vi skulle försöka med att bli gravida under detta år, giftermål kändes inte längre så prioriterat. Men sen friade min m2b och vi ska gifta oss i augusti och jag kände inte för att vara gravid på bröllopet. Rädd för hur jag ska må och känna mig. Så nu blir det som det blir. :)

Ska plugga till hösten och sen blir det barn. Vi vill väl göra det i "rätt ordning" så att säga. Tanken var väl att vi skulle fixa barn under bröllosresan i höstas men eftersom jag ej hade fast jobb så blev det inte så.

För oss är det ”rätt” vilket som. Vårt liv tillsammans satte av i en väldig fart  Vi gifte oss efter 16 år tillsammans. Vi blev ett par 1995 (jag 15år han 17år) Vi flyttade ihop 1999. Vi pluggade. Vi fick jobb. Sparade pengar. Köpte lgh. 2004. Köpte volvo 2005. Förlovade oss 2006. Fick en son 2007. Fick en dotter 2009. Köpte hus 2009. Gifte oss 2011.  

and live happily ever after  

 

Fannyohenrik. Jag ifrågasätter inte varför jag bara undrar om man är redo efter så kort tid tillsammans? Jag menar man känner ju inte varandra så bra. Så jag bara undra vad du ansåg om det?

Jag har alltid haft som "princip" att jag vill gifta mig innan barn. Men nu så här efter 30 år fyllda så har jag ändrat mig. Vi har precis förlovat oss (efter 5 år tillsammans) och kommer att försöka skaffa barn först, giftermål får helt enkelt komma sen!

Vi gifter oss först. Men vi båda har alltid velat vara gifta innan barn, en tanke vi haft bara =) Hade de dock "råkat" bli bebis hade vi nog haft ett litet mindre bröllop innan barnet kom av juridiska skäl.
Men nu får det bli som vi vill, först och främst gifter vi oss för att vi älskar varandra och jag vill vakna varje dag och vara "Jimmys fru" får jag bli mamma i framtiden är jag lycklig men de tar vi då.

Däremot håller jag med daniiel, jag tycker att det är konstigt med folk som skaffar barn men inte kan gifta sig för att det är ett för stort steg. Då undrar jag hur man tänkte när ungarna kom tillvärlden, ryckte man på axlarna och tyckte att det var som att gå och köpa två liter mjölk? Det måste ju bara vara en mycket större grej, mer bestående och ett större steg att skaffa barn. Att bli förälder måste vara det största steget man tar liksom, eller jag har ju inga barn så jag kanske ska vara tyst

Jag tror inte på skilsmässa men fungerar man inte ihop så går det att gå skilda vägar. Men om man är less på sin 13 åring för att han inte plockar upp sina strumpor kan man liksom inte separera. Ni förstår nog hur jag tänker.

Vi har två barn och ska nu gifta oss. För oss känns det här som helt rätt ordning då småbarnsåren kan vara en krävande tid av ett förhållande och kan man gå igenom det tillsammans så klarar man nästan vad som helst, ha ha. Men jag känner inte att något är mer rätt än något annat. Tror inte på Gud så tror inte att våra oäktingar kommer hamna i helvetet för att dom inte blev till inom ett äktenskap

Ett litet tillägg

Om man inte tror på äktenskap, inte vill ha bröllop, inte vill bära ring eller vara brud är det helt okej. Men om man har barn tycker jag i alla fall att man kan gå till rådhuset tillsammans och skriva på ett papper. testamenten i all ära men det är så mycket enklare om man bara är man och fru på papper  men alla måste få göra som dom själva vill!

Jag tror på Gud men inte på något helvete och absolut inte att några barn skulle brinna där om det fanns ngt bara för att föräldrarna inte var gifta innan dom kom.

Vi har två oäktingar här hemma ett år till :)

Men jag håller med dig, om förhållandet överlevt småbarnsåren då är man verkligen redo att gifta sig!

Fast det låter ju lite dumt att förhållandet överlever småbarnsåren. Barn är ju inget test för att se om förhållandet funkar vilket det blir lite att låta som. Men absolut kan man ta det i vilken ordning som helst. Det är ju hur man själv vill ha det. så en smaksak helt enkelt. Jag vill personligen ha en bra grund och ett starkt förhållande som kan klara av utmaningarna med barn. Så länge man har det så är det bra. Och då vill jag gifta mig först ändå. Känns bäst så. Men som sagt alla är olika.

För oss var det viktigt att gifta oss först, så vi väntar alltså med barn tills vi gift oss. Trygghet både ekonomiskt, juridiskt och känslomässigt i och med att man provar på ett stort steg före man tar det allra största - att få barn tillsammans :) Rätt ordning, liksom ;) Sen tycker jag inte att det är det viktigaste i världen, men för mig som sagt, känns det så pass viktigt att jag väntar med barn till vi är gifta, endast av den anledningen.

Ja vi anser att vi är redo vi har plats i hemmet och ekonomin för det och vi vill vara med varandra gillar samma saker har samma åsikter i vissa saker. och funkar bra tillsammans. visst ja det har gått fort när han och jag träffades så hade han nyligen lämnat ett 3 år långt förhållande , och dom flyttade aldrig ihop och dom träffades nästan aldrig. jag hade för ett år sen nyss kommit upp på mina egna fötter och nu står jag väldigt stadigt och vet exakt vad jag vill med mitt liv. 

Och allt har känts rätt med Henrik i från början och han känner lika med mig. vi flyttade ihop efter 1,5 månad och när vi hade varit tillsammans i 2 månader så började vi prata om att gifta oss och bestämde oss några veckor senare att vi ville gifta oss. och i December 2011 beslöt vi oss för att vi båda ville ha barn. men börja försöka efter bröllopet.

Jag vill vara gift innan. Dels for att jag tycker man 'bor' ge varandra loften innan man skaffar familj, kanske for att min mamma och pappa hade ett ganska instabilt forhallande nar jag vaxte upp. Och dels for att jag tror det blir valdigt latt att man prioriterar bort brollopet sedan, eftersom det ar sa dyrt att ha barn, och da far man kanske aldrig chansen att planera sitt drom-brollop.

Jag domer ingen som gor tvartom (min syster var gravid pa brollopet, tex) men jag tycker daremot det ar ganska konstigt nar man skaffar barn fast man inte ar 'redo' for att gifta sig. Jag kanner nagra som har tre barn, sedan friade han men da kande hon sig pressad och gjorde slut. Men dom maste ju anda ha kontakt resten av livet eftersom han ar pappan till hennes tre barn, sa jag kan nog inte riktigt forsta hur hon tankte dar.

Ja, det är häftigt tycker jag med :) Prästen frågade mamma och pappa varför de valde att gifta sig efter så många år tillsammans och då svarade pappa: "Av kärlek såklart"

De är bra gulliga mina päron :)

För oss blev det barn först och giftermål när dottern var 2,5 år. 
Enligt mig finns ingen "rätt eller fel" ordning.  

Exakt så tycker min sambo, barn kan han tänka sig att skaffa ganska snart. Men att gifta sig, "whow vänta här det är jag absolut inte redo för". Om ni frågat mig för ca ett år sedan om hur jag kände så hade det inte spelat någon roll om barn eller giftermål hade kommit först. Men nu har jag ändrat mig lite och tycker att det vore mysigare på ett sett att vara gifta först.

Så det är så typiskt att min sambo ska känna som han känner..

Om man gifter sig innan man får barn har man det juridiska klart OM något skulle hända.

Sen är det ju lättare (beroende på barnets/ barnens ålder) att ordna allt på stora dagen utan att tänka på hur man ska ordna kring ev barn och åka på bröllopsresa utan att behöva fundera på om barn ska med eller om det behövs barnvakt.
Det blir väl lättare att bara ha ögonen för varandra och vara "egoistiska" den dagen.

För mig är det den stora skillnaden tror jag.
Nu har jag ett barn sedan tidigare och vi har en liten som snart är ett år och vi gifter oss nästa sommar.

Någon längre bröllopsresa tror jag inte att det blir, men vi kanske lyxar till det med en hotellweekend för oss två.
Det är oerhört sällan det är bara vi två och utan barn över en natt har vi inte varit sen februari 2011.

Här blev det barn först, vi började försöka efter att han friat. Då var det liksom bestämt att vi båda ville gifta oss och ha barn tillsammans. Vi lyckades med barnet först, helt enkelt och sköt därmed upp bröllopet ett år, för att ta en sak i taget. Dessutom fick vi veta att min syster tänkte gifta sig samtidigt som vi planerat och när jag blev gravid kändes det som att vi tar det först och låter syrran stöka undan sitt först, vi ville ju hjälpa dem också! Så det var tillfälligheter som gjorde att det blev barn först.

Vi bodde dock utomlands och det hade varit tusan så mycket lättare att vara gifta! Både vad gäller flytt, försäkringar, barnbidrag, registrering av faderskap, medborgarskap för barnet osv osv osv. Tusan tunnor vad vi fick springa med papper. Bara för att jag vill ha bröllop och gifta mig samtidigt och vägrade att bara gå till ambassaden och skriva på pappren så vi skulle blivit gifta.