Är det bara jag som tycker det är jobbigt i kyrkan (behöver hjälp av er)

Kanske hon gör. Det är ju inte jag insatt i

Det borde inte vara någora problem med att få sitta ner, min m2b:s mamma jobbar inom kyrkan och var på ett bröllop där bruden hade svåra besvär med svimningar, så det paret hade varsin stol och satt ner under större delen av vigseln, jag antar att man "måste" stå för vissa delar. Men som Chicita säger, kommunikation är alltid a och o när man vill lösa denna typ av saker. Så prata med prästen, det ska inte vara några problem att lösa det! Vad gäller scenskräcken vid in- och utmarschen har jag tyvärr inga bra tips, det är nog "bara" att luta sig lite försiktigt mot han som går brevid dig och få stöd från det hållet... Och försöka komma ihåg att folk är där för att de bryr sig om er, tycker om er och (åtminstone sådana som jag) ändå kommer att ha tårar i ögonen och bara se er ganska suddigt..

tusen tack för alla svar

HUr går det för planeringen i övrigt för dig mirre01 har sett dig i ett antal trådar nu

de hade kunnat vara jag som skrev denna tråd. Jag har en hemsk scenskräck och bara tanken av att alla ska titta på mig när jag går in i kyrkan får mig o vilja svimma..
Jag har svimmat i andra sammanhang när det kom till att stå i centrum så jag hoppas att jag inte trillar ihop mitt på alltaret..
Psalmer är det sånger? man måste alltså ha dessa två sånger för att det inte ska begås tjänstefel.. Hur väljer man sånger? Vi skall inte ens ha den tradionella ingångsmachen utan ha en helt egen låt med hemmifrån..
Med dessa två psalmer hur lång tid tar då själva cermonin? 

Det man säger i kyrkan hörs inte så mycket och det viktiga är ju att den man ska gifta sig med hör vad man säger.
De andra får nöja sig med att titta på bara och anta att man svarar ja ;)

Många som inte gillar att stå i centrum klarar av en vigsel bra just för att man inte tänker så mkt på att det sitter folk där när det väl gäller, man står ju och tittar på den man ska gifta sig med och inte de andra och annars är man mest vänd mot prästen.

Jag har samma problem fast jag får panikångest, inte svimningar. Vi har länge haft 2 olika inbjudningar här hemma, en med alla i kyrkan och en med bara de närmaste. Bara för att jag skulle kunna dra ut på beslutet så länge det gick. I förrgår skickade vi ut dem med alla inbjudna till kyrkan. Hur det kommer gå vet jag inte. Just nu känns det ok, men det kan svänga från en dag till en annan.

Jag försöker undvika att tänka "det kommer gå så bra såååå", för sånt att bara trams att höra. Jag och min omgivning (de närmaste iaf) vet ju om det här och är beredda på det värsta. För att undvika paniken använder jag mig att en väldigt effektiv acceptans-teknik jag lärde mig under terapi. Det är i stort sätt tvärt om mot att "tänka positivt" och "bita ihop". Man tränar sig i att under en kort period (som man bestämmer själv) släppa taget helt. ALLT får hända då, alla värsta scenarior som spelas upp i huvudet - bring it on!! Man accepterar ALLT under en tidsbegränsad tid. Det här låter kanske flummigt och det kräver förmodligen mer djupförståelse än det jag säger för att kunna applicera det. Det lät mest konstigt i mina öron när jag hörde det först, nu använder jag det när jag flyger, sitter i köer, åker buss, pratar inför folk osv.

Hursom, om man vill prova det så börjar man man med att måla upp ett scenario i huvudet. Sen ställer man frågan "vad är det värsta som händer om det inträffar?". Så tänker man ut svaret. Sen följdfrågar man "och vad är det värsta som händer om det i sin tur inträffar?". Notera svar och ställ om frågan på det nya svaret osv osv så länge som behövs. Tex:

Värsta scenariot: "Jag kommer svimma i kyrkan".
Det värsta som händer då: "Hela vigseln får avbrytas"
Det värsta som händer då: "Det blir liv i kyrkan, fullt kaos" (eller vad det nu kan va man tycker är värst..)
Det värsta som händer då: "Jag måste gå/bäras ut och återhämta mig"
Det värsta som händer då: "Folk kommer prata om det i evigheter"
Det värsta som händer då: "Att alla minns vårt bröllop som det där bruden svimmade"
Det värsta som händer då: ...och där nånstans brukar de fortsatte argumenten ta slut och man ser den "katastrofala" händelsen för vad den faktiskt är, inte längre så som den ter sig i ens huvud...

Sen gör man om det här, först på papper, sen i huvudet gång på gång på gång. Stanna aldrig vid det översta argumentet, fortsätt hela kedjan ner med vartenda scenario som dyker upp...

Sen det rent praktiska - jag tänker vara brutalt öppen med vår präst om vad som kan hända, utan att varken över- eller underdriva och vad vi gör då. Har även gått igenom detsamma med fotografen som fotar oss innan, då risken kommer va som störst. 

Vi kör minimalt med psalmverser, minsta tänkbara som är tillåtet, kortaste versionerna av allt som ska sägas. Inte den minsta lilla solosång och ingen diktläsning... Vi räknar med att vigseln kommer ta 10-15 min.  Men under de minuterna, då är det fritt fall - come what may!

Lycka till!

Hej kära brudar (och eventuella brudgummar)!

Som präst möter jag många nervösa brudpar med scenskräck. Jag skulle nog vilja påstå att alla brudpar är mer eller mindre nervösa inför vigselgudstjänsten.
Jag brukar poängtera tre viktiga saker:

1. Prästen har ansvaret och kommer se till att allt går som det ska. Brudparet behöver i princip inte komma ihåg något eller ta ansvar för något under själva vigseln. Överlåt allt till "Proffset" ;)
2. Många kyrkor är utformade så att det är en bit mellan församling och brudpar. Egentligen behöver inte brudparet vända sig en enda gång (förutom när de ska ut) mot församlingen. Försök att koppla bort dem som är bakom ryggen. Vipps så är ni bara tre i kyrkan. (Personligen tycker jag att just denna bit är så mysig, att få stå med två nervösa och förälskade personer och dela denna glädjerika, innerliga och kärleksfulla stund!)
3. Gästerna är männsikor som ni aktivt bjudit för att ni vill att de ska vara med och dela denna stund med er. De är där för att dela er glädje och inget annat! 

Lycka till! 

jag va me supernervös inför allt i kyrkan, men från att jag tog de andra steget i kyrkgången så va jag inte lika nervös längre! o de e ju som ovanstående skrivit, man har ju ryggen åt gästerna o man "glömmer" faktiskt nästan att där e fler än prästen o vi där framme!!

kanske inte till nån större hjälp men ändå

o vår vigsel tog ca 20 min, hade 2 psalmer o en sololåt

känner mig mycket lugnare nu tack allihoppa

Mitt tips är inte vara rädd för nervositeten! Den kommer inte att döda dig :). Det är hemskt att vara nervös, men det är också självaste nervositeten som är det värsta. En sak man kan tänka på är att kroppen bara kan tillverka en viss mängd adrenalin, så för att inte bli allt för darrig när du väl kommit in i kyrkan så kan det vara värt att ta en stund innan ni ska gå in då du låter dig vara nervös, rör på dig, hoppa, flaxa med armarna. Kanske inte så lätt för dig om du har en sjukdom men försök att göra något så att pulsen gå upp och du blir lite varm, för att sedan andas lugnt, komma ner i varv och så skrida in i kyrkan och försöka njuta av ögonblicket. Jag har ett yrke där jag ofta får tampas med min nervositet och scenskräck och jag har ett litet "mantra", några goda tankar jag försöker tänka varje gång jag ska göra ett framträdande och jag bara känner att jag vill dra därifrån. Jag tänker: "Nu SKA jag njuta av det här. Det är läskigt och hemskt men om jag inte har kul på vägen så är det ingen idé att jag gör det. Jag ska göra det värt att vara såhär nervös!" Jag försöker alltså tänka nervositeten som en "betalning" för det roliga och fina jag kommer att få vara med om (för er del vigseln). Jag vet inte om det här "makes any sense" för dig men jag hoppas det kan vara till någon nytta! 

Och som någon skrev: Lita på prästen! Det är prästen jobb att ta er igenom detta och det kommer gå hur bra som helst. Var ärliga med det ni tycker känns jobbigt så kommer det att lösas.

Man minns väldigt väl den där nervösa och pirriga känslan innan själva vigseln och innan man sagt sina löften.
Och ju mer nervös man var innan desto mer känner man den där härliga känslan då man just gjort det som man kände sig nervös för, då det är klart och man kan vända sig om och möta alla leenden, släktingarna och vännerna med tårar i ögonen.

Du kommer säkert att känna dig hur stolt som helst över din egen prestation :)