passionsblomman skrev 2012-05-17 23:05:42 följande:
Tyvärr är det ju långt ifrån någon garanti att man verkligen får biologiska barn även om man gör IVF, inseminationer etc. Vi hade glädjen att få ett barn. Det tog bra precis ett år innan han blev till. men något syskon fick han aldrig. Vi har gjort precis allt vi någonsin kunde, men tåget gick och så blev det med det. Vi har lagt massor av pengar och många många år av längtan, jobbiga behandlingar och helt klart värst-orehört smärtsam väntan, helt utan resultat. En sorg och ett faktum vi får ha med oss.
TS, jag tycker du ska förbereda dig så långt att du ser till att ha en gynekolog och en tid bokad, så att när året har gått-om du inte plussar innan dess, så kan du genast gå på undersökning och få allt uppkollat. Det gäller för övrigt även din make givetvis. Nu vet jag ju inte hur gammal du är, men tiden tckar väldigt snabbt i fertilitetssammanhang, orättvist nog, så har du fyllt 30, så ska du absolut inte vänta i onödan.Jag vill såklart inte skrämmas eller lägga sten på börda, men fakta i den här världen, är så krassa och det är så onödigt att så många väntar alldeles för länge, dels med att ens försöka, men också innan de får hjälp.
Har du försökt få koll på din ägglossning själv? Det är inte så värst kul att hålla på med att kissa på stickor, men eftersom du uppenbart redan tänker väldigt mycket på det här, så kan du lika gärna försöka få koll på hur många dagar du har mellan dina ÄL. Skriv upp alla sådana fakta, för de behövs om du går vidare i vården. Hur lång cykel du har, regelbunden? Vilken dag brukar du få utslag för ÄL? Sådant kommer de att fråga om. Förutom det, så hjälper det u till att veta när man har ÄL, eftersom sex dagarna innan, under och efter ÄL är det enda som gäller om man vill säkra upp att där finns levande simmare redo just när ägget lossar.
Hur som helst, så vill jag sist men inte minst betona att det verkligen ÄR helt normalt att det tar uppåt ett år att bli gravid. Så måla inte fan på väggen, men ha en handlingsplan utipåfallatt. Och du-det sista du är, är ensam om det här. Det är SÅ måga fler i båten.
Det är också så lätt att säga "slappna av" men längtar man-och dessutom inte kan styra saken så värst mycket själv, så är det rätt jobbigt när man väl kommit i läget att man tänker väldigt mycket på det. Dock kommer du att må bättre och kunna ta in mer av livet i övrigt om du lyckas släppa fokuset lite på just graviditet. Det är roligare att försöka göra barn minnan man kommit i läget att man måste få hjälp. Försök ta vara på nöjet och glädja dig åt att du har någon som du vill bilda familj med.
Stort lycka till!
Självklart är det ingen garanti, men jag ville lugna TS med detta - att många faktisk verkligen kan bli gravida när de väl fått hjälp. Chanserna ökar ju något enormt. Ska de sedan adoptera eller använda donatorinsemination är ju det underbart, men antagligen kommer de försöka biologiskt först och då är det lika bra att sätta igång :) Jag vet att vissa ändå aldrig får barn trots behandling, men det är ju ändå inte majoriteten så jag tänker att TS inte behöver tro att det är enormt stor risk att det är så för dem nu för att de inte blivit gravida än...
Jag har barnlösa omkring mig så jag vet (tyvärr) hur sorgen kan se ut. :/