Varför känner jag såhär??
Jag ska inte bli långrandig (risk finns) men för att göra en skapligt (läs: 16 år lång) historia kort så drar jag det här:
För 16 år sedan så dejtade jag en sååå himla go kille! Han var liksom mannen med stort M och med honom skulle jag lätt kunnat gå genom eld och vatten för att få vara med honom. Vi hade en underbar relation och han var nog den mest romantiska och genomrara man som finns. Vi bodde med 10 mil emellan oss men jag åkte gladeligen till hans hus och spenderade all ledig tid där. Blev mest helger men ändå.
Första dejten så gjorde han mig helt knäsvag med alla komplimanger och sitt sätt att vara och bete sig mot mig. Ni vet, sånt man bara ser på film... Jag ryser och det pirrar i mig av bara tanken på det nu.
Varför det hela upphörde kan jag inte svara på men det bara blev så. Träffade strax efter det en ny man som jag då blev tokförälskad i. När något år hade gått så fick jag ett brev från honom (dejten) men bevsrade det aldrig. Jag minns så väl att han skrev hur han saknade mig osv. Nåja, allt rasade på i rask takt med nya kärleken, vi flyttade ihop och efter 5 år gifte vi oss. Var gifta i 4 år. Dessvärre sprack äktenskapet och jag blev singel. Ut på "marknaden igen" och där träffade jag min nuvarande man.
Han är egentligen inte en sån man som jag kanske skulle falla för (jag ÄLSKAR romantik medan han är en alldaglig person). I och för sig så träffades vi i ett sårbart läge för min del så jag just hade skilt mig och var ganska nere.
Åter igen så skedde allt i rask takt (korkat, jag vet). Blev med barn tidigt och då blev det ju också så att vi stannade ihop. Abort var och är, uteslutet för min del. Efter första barnet kommit så blev jag snabbt gravid igen (jaja, jag veeeet...)
Sensommaren ifjol så gifte vi oss. Vackert och stiligt på alla sätt och vis. Båda barnen var såklart med och allt var perfekt.
Jag har mellan varven tvivlat på om det verkligen var rätt att gifta sig med honom. Han är ju egentligen inte en sån typ jag VILL dela livet med även om jag älskar mycket hos honom. Han är ingen romantiker, ingen sån som säger söta saker till en utan är mest "bara" en partner/make.
I förra veckan så stötte jag ihop med en man på stan. Jag hajade till för nånstans kände jag igen ansiktet. Han tittade på mig och sen kopplade det. Det var min dejt jag hade för 16 år sedan! Han den underbara!! Han log och sen sa han: du är banne mig lika snygg nu som då. Jag höll på att döööö! Säkert alltså! Hjärtat gjorde frivolter, magen pirrade av miljoner fjärliar och benen nästan vek sig under mig.
Vi pratade en kort stund. Han berättade att han har sambo men att han aldrig glömt mig. han brukar ibland tänka på det lilla vi hade och sakna det. Jag bara stod och log. "Min" fina, underbara, romantiska dejt!
Jag berättade såklart mitt läge med man och barn men han bara fortsatte att le. Han avslutade vårt korta möte med: Vi kanske ses igen älskling...
Efter detta möte kan jag inte släppa tanken på honom. Jag drömmer om honom, våra tider tillsammans och allt vi sa och gjorde. Jag har till och med letat på sociala medier men han finns inte med tyvärr.
Fan, hur kan det bli så här?? Hela min kropp och min själ SKRIKER efter honom! Men jag är ju för bövelen gift och har barn!
Jag undrar om mina känslor betyder att jag egentligen lever olyckligt eller om det bara är en fling som går över? Saknaden efter min "dejt" är jobbig och tär på mig. Minnen som hela tiden poppar upp. Varför??