Varför känner jag såhär??

En sak som slog mig när jag läste var att ni hade träffat på varandra på stan och småpratat lite var att han avslutade sitt samtal med "Vi kanske ses igen älskling.."

Tänk om du hade varit hans flickvän och han kläck ut sig så till någon annan tjej. Det är ju inte så kul!
Enligt mig så uppför han inte sig så speciellt trevligt mot sin sambo.

Nej, den killen kommer att bete sig likadant mot dig om du blir ihop med honom, det är min teori iallafall.

Jag vet varken in eller ut. Allt är ett enda kaos och känslorna är lika svallande, svidande och jobbiga som de varit den senaste veckan. Kanske kan jag låta det vara en dröm trots allt men samtidigt så är saknaden enormt stor ska jag villigt erkänna.

Jag ska försöka prata med min man vid tillfälle (när barnen somnat) men jag vet egentligen hur det kommer att bli. Han ändrar sig för en stund för att sedan återgå till som det var innan.

Jobbigt värre är det just nu. 

Har du försökt att annonsera efter någon tonåring som skulle kunna ställa upp som barnvakt någon kväll så att ni kan få tid bara för varandra.
Det brukar vara ganska lätt att hitta någon som vill tjäna lite extrapengar.
Du skulle kunna sätta upp en lapp på ICA/COOP eller liknande.

nu vet jag inte vart ni bor, men det finns många nannyföretag som rekruterar barnvakter. Jag själv jobbar på ett stort nannyföretag i stockholm där jag jobbar hos två familjer. Nu när det finns RUT - avdraget blir det inte speciellt dyrt och ni som föräldrar vet att ni får en bra kompetent barnvakt som gått kurser i både barnsäkerhet och HLR, samt har bra referenser. Det finns lösningar för alla :)

Sen ditt dilema med din man och hans icke romantiska sida så förstår jag hur det känns min m2b är lika dan. Men vi pratar och bråkar om det lite då och då. Han ändras och visar sina känslo och kommer med komplimanger men sen går det tillslut tillbaka till det vanliga. Men sist vi pratade kom vi på lite olika "tekniker" vi ska ta hjälp utav för att det inte ska glömas bort och få in det som en vana.

Vi bestämde att han skulle sätta alarm på mobilen så den ringen en gång i timmen och då ska han släppa det han gör och komma och ge mig en kram o puss och säga att han älskar mig eller nått annat fint han vill säga. 

Min m2b kom med förslaget själv så inte jag som hittade på vilket jag tyckte kändes bra men du kanske kan fråga hur han skule känna sig att göra lika. Nu blev det iofs att han aldrig satte alarmet men han kommer fram iaf lite då och då på eget intiativ och när jag känner att det gått får lång tid säger jag bara "nu har det gått en timme" och då vet han vad jag menar. Det vi kom fram till va iaf att han BEHÖVER min hjälp eftersom det inte kommer så naturligt för honnom alltid. Så¨kanske din man är lika dan att han inte klarar det på egen hand utan kan behöva lite hjälp från dig. Det kanske kan räcka med ett litet kodord som bara ni vet om som du säger till honom eller att du skickar ett sms till honom med vad du vill att han ska säga/göra innom närmsa timmen så får han själv välja exakt när det ska ske.

Hoppas du förstår mig rätt och inte tar illa vid dig. för jag förstår hur frustrerande det känns och att det känns som det aldrig kommer bli förändring, men tappa inte hoppet!!! 

Nu tänkte jag gå lite emot strömmen här.

Jag kan börja med att säga att jag tror på ödet är det meningen att saker ska hända så händer de. Sen hur lång tid det tar det vet man aldrig.

 

Jag levde i ett förhållande sen många år. Det var inget bra förhållande, jag blev misshandlad psykiskt och fysiskt i perioder.

Varför lämnade jag då inte denna mannen undrar många då, DÄRFÖR att jag var rädd för honom, jag vågade inte. Jag ville inte förstöra för barnen och jag var rädd att det kanske skulle vara ett misstag. Att jag skulle komma på när det var försent att fan det var ju mannen i mitt liv.

 

Hur som helst dök det helt plötsligt upp en kille på jobbet 2006. Jag var inte intresserad av honom eller nått, hade aldrig pratat med honom, men ändå var det nått som kändes när jag såg honom.

Vi pratade inte med varandra men 2007 gick jag hem på mamma ledighet. Då fick jag höra att han frågat en arbetskamrat efter mig, vart jag hade tagit vägen och om jag inte skulle komma tillbaka. (jag jobbar på ett företag med 300 anställda)

2008 var jag tillbaka igen och vi såg varandra varje dag men pratade fortfarande inte. Men i slutet av året skickade han en vän förfrågan på facebook och skrev någon helt alldaglig kommentar. Efter det började vi heja på varandra på jobbet och senare småprata.

Man blev glad och pirrig när man såg honom och han gjorde allt för att ha omvägar förbi just mitt område.

Jag talade då om för min sambo att jag trodde att jag var intresserad av en annan och han blev förståligt skitförbannad och slog sönder många grejer i lägenheten.

Men han vägrade att det skulle ta slut mellan oss utan han skulle försöka med allt sa han för att jag skulle vilja leva med honom.

Och jag sa ok, vi fortsätter vi försöker.

Men under hela tiden kunde jag inte släppa denna kille. och han kunde inte släppa mig (har fått höra senare att han till och med gick till en psykolog för att han mådde så dåligt av detta)

Och jag måste säga att han verkligen respekterade allt jag sa. Jag bad honom att sluta ha kontakt med mig och inte höra av sig nått mer.

Han höll sig borta från mig på jobbet och under hela tiden satt han och mådde så fruktansvärt dåligt över allt det här och att han inte ens kunde prata med mig.

Och jag satt på min sida och mådde skit.

 

Det gick verkligen inte att släppa denna kille och alla låtar på radion påminnde om honom å ja allt påminnde om honom.

 

Vi försökte lappa ihop det jag och min sambo och jag försökte glömma bort denna kille (men det gick verkligen inte) Min sambos försök var till och från.

Han är en sån kille som en dag kom hem och klämde ur sig att han inte älskade mig längre åkte hem till någon annan tjej för att vara med henne å sen kom krypande tillbaka. Han ägnade mest tid åt sig själv och brydde sig inte om mig och barnen så mycket alls faktiskt.

 

Jag är en sån som alltid tycker att trohet är viktigt!! Man får inte vara otrogen! Man får inte ens prata med någon på det viset som jag gjorde, det var fel.

 

Men hur som haver tog mitt och sambons förhållande slut 2010 då han ljög för mig om att han sov hos en kompis men det visade sig att han varit hos en tjej i stället å att de tydligen hade träffats ett tag.

 

Då först när allt var klarat tog jag kontakt med denna kille igen och vi började träffas.

Vi lever nu i ett underbart förhållande. Precis det familjeliv som jag så länge sedan längtat efter. Vi har fått ett barn och ska gifta oss i sommar.

Mitt liv som varit i kaos är så lugnt och skönt nu.

 

Och jag vill tillägga att jag och x sambon funkar mycket bättre nu. vi är bra vänner som kan prata.

Tyvärr fortsätter hans kaos liv med nästa flickvän. Men jag har iaf fått ett underbart liv som jag så länge långtat efter.

 

Är det meningen att det ska bli ni så blir det så. å är det inte meningen så lever du kvar med din man eller någon annan man.

Men gör inget förhastat för att du tror att du gillar honom, utan låt tiden ha sin gång.

Håller helt med! Har träffat flera "glidarkillar" som uttryckt sig sådär och då inser man ju vad de är för typ av killar. Skulle akta mig våldsamt för att drömma om honom. Du har en familj och en man, ta hand om honom istället. 

Anonym (my) skrev det jag faktiskt länge har grubblat över. Nej, jag har iinga planer på att förhasta mig in i något igen. Har gjort det förut och vill inte göra det på nytt. Däremot är det väldigt svårt att släppa tanken på min gamla kärlek.
Varför han sa som han gjorde avslutningsvis vet jag inte men jag kan inte låta bli att undra om han känner detsamma som mig. Han kan ju likaväl leva i ett förhållande och må som jag gör just nu. Han kan lika gärna bara vilja varit lite flörtig när han sa så. Det enda sättet att ta reda på det är att prata med honom. Jag måste ju trots allt få veta. Jag kan inte med att leva i ovisshet bara!

Mitt nuvarande äktenskap är okay men inget mer. Känslorna svallar och jag känner som om jag är otrogen mot min man för de tankar jag har. Försökte prata med mannen igår men han har väldigt svårt att visa känslor vilket jag tycker är jobbigt. Han hållermycket för sig själv och jag måste ofta tjata på honom för att få svar. Så tycker jag inte det ska vara. Jag har också sagt förut, när vi bråkat, att jag vill att han litar på mig, anförtror sig till mig och respekterar mig. Det är ju det jag gör mot honom! Men ändå är han som han är.
Jag kan inte ändra på honom, bara ge honom verktygen för att han själv ska ändra sig.

Jag måste säga att jag håller med majoriteten om att killen "dejten" verkar vara lite av en "player" och att dina drömmar om honom förmodligen är just det... drömmar. 
Jag var tidigare i ett av och på-förhållande med en kille som för mig var just som den här killen verkade vara för dig. Han var det jag drömde om men när drömmen blev verklighet... vilket har hänt lite då och då efter uppbrott med ex (från bådas sida) så var han verkligen inte som den dröm jag hade inbillat mig. Alla drömmar blir vardag när de blir verklighet.

Jag tror säkert att du skulle kunna ha ett väldigt passionerat och intesivt förhållande med "dejten" men ganska snabbt tror jag att det återigen skulle bli långtråkigt eller att det helt enkelt blir för vilt (detta hände mig).. ett väldigt passionerat förhållande kan ofta vända till att bli ett vilt grälande och då tror jag du kommer sakna din nuvarande mans lugn.

Idag har både jag och mitt av och på-förhållande gått vidare till mer stabila och underbara äktenskap/blivande äktenskap.. drömmen var en dröm och inget mer.. från och till var det bra men från och till hemskt. Trivs bättre med min blivande man där det nästan alltid är bra och man inte behöver kastas mellan vild passion och vilda gräl.

Vidare tycker jag även att det verkar vara en stor skillnad mellan dig och My. Vad jag har förstått det som så verkar din man snarare för snäll och lite trist så du lockas av dejtens lite mer dramatiska sida medan My var i en destruktiv relation som man alltid skall lämna när man väl finner förmågan.

När det kommer till dig och din man skulle jag i varje fall börja med att försöka hetta upp er relation lite istället. Förstår att det är svårt när man har småbarn men det finns många olika knep att ta till.. T.ex. skulle man kunna göra en så liten förändring som lite roliga underkläder eller leksaker i sovrummet (om sådant uppskattas). Precis som någon ovannämnde så kan man ju även anställa en barnvakt och betala för dess tjänster och på så vis få mer egentid. Jag tror att det är viktigt att ni försöker hitta tillbaka till den kärlek som du skrev fanns innan barnen. Gör er fina och ät en mysig middag efter att barnen har gått och lagt sig, gå ut och ha en trevlig kväll, hitta ett nytt intresse tillsammans (kanske något ni kan ta med barnen på), förändra sexlivet något så att det blir mer äventyrligt och överraskande, ge någon liten gåva, skicka söta, kärleksfulla eller sexiga sms till varandra under dagarna.

Jag tror också att trots att du har försökt prata så kanske det är du som skall börja med förändringen. Skäm bort honom... se till att han känner sig sedd och uppskattad och då tror jag att det är större chans att du får tillbaka samma sak. Om han fortfarande inte ger tillbaka så kommentera förändringen du har gjort och varför du gjorde den och att du skulle vilja se en liknande förändring hos honom.

Eftersom er relation endast verkar vara lite vardaglig tror jag absolut att den går att rädda. Börjar det (eller är det) däremot bli frågan om psykisk- eller fysisk misshandel då tycker jag att du skall lämna din man direkt.. men kanske ta en tid som singel och inte kasta dig förhastat in i något annat (precis som du skrev).
Om det ej är så och du sedan har gjort allt ovan under en längre tid... säg ett år och ni har pratat om det och sådär men inget har ändrats.. då kanske du skall lämna men det kan bara du veta.   
 

"Han är ju egentligen inte en sån typ jag VILL dela livet med även om jag älskar mycket hos honom". Jag är ledsen, men man måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Att man skaffar barn med, och gifter sig med en man som inte är den sorts man man egentligen vill dela sitt liv med är ofattbart för mig. Det är just det som är anledningen till att jag och min BM vill gifta oss. Innan jag träffade min BM var jag skeptisk till äktenskepet, men nu känner jag verkligen att han är rätt. Jag vill verkligen leva resten av mitt liv med honom. Varför gifte ni er? Ska dina barn bli skilsmässobarn för att du inte tänkte dig för innan?

Du säger att du älskar honom, men på vilket sätt? Ser du honom som en vän eller älskar du honom på ett romantiskt sätt? För om han i din värld har övergått till vän så tror jag att det kan vara svårt att rädda, märk väl - svårt men inte omöjligt, älskar du honom på det romantiska sättet så tror jag att det är lättare att rädda upp er relation.

Jag tog tillfället i akt och ringde upp min dejt jag hade. Han blev glad att jag ringde och vi bestämde oss för att ses och prata om tiden vi hade. Vi sågs igår och det kändes väldigt bra.
Det var en hel del frågetecken som rätades ut och det känns riktigt bra. Han var ledsen för att det aldrig blev vi och har undrat varför jag aldrig besvarade hans brev. Jag förklarade precis som det var och berättade också om min nuvarande situation.
En kort fika skulle det bli men det blev ett par timmar. Vi kommer att fortsätta att vara vänner och prata med varandra då vi ses. Inga planerade möten utan det blir om vi stöter ihop igen.

Ska också förklara varför det blev som det blev med min nuvarande man.
Jag har en sjukdom som gör att jag är näst intill infertil. I mitt förra förhållande så försökte vi få barn i nästan 9 år utan att lyckas. Jag fick sedan veta att jag hade sjukdomen PCO och min chans att bli gravid var ungefär lika med noll. Ledsen som fan över det men inget att göra. Förra äktenskapet sprack dels pga detta med barn och en enorm press från exets familj att vi skulle skaffa barn. En otroligt lång story jag inte orkar dra här.

När jag sen träffar min nuvarande och vi sen efter en del träffar, hamnar i sängen så vet jag ju att jag inte beöver preventivmedel eftersom jag inte kan bli gravid. Hans simmare måste vara rena utbrytarkungar för efter ett par månader så blev jag ju det. Jätteroligt! Men jag visste ju också att jag levde i ett nytt förhållande och hade inte lärt känna honom som jag borde innan. Dock var abort inte att tänka på för mig och detta sa jag också till min man.

Nu blev det som det blev, vi satsade på vårt förhållande och jag har försökt sedan dess att få honom att dels visa mer känslor, bli mer öppen och framför allt, ta mer initiativ! Det är alltid jag som får göra det. Han hänger bara på.

Så jag är inte bara mamma till två barn, jag är mamma till ett vuxet barn också _suck_ Så mitt liv är absolut inte det jag hade önskat mig. Därför kommer mötet med min gamla dejt som en skänk från ovan. Jag kände honom, vi umgicks och har en hel del gemensamt. Något jag känner att jag inte har med min man.

Vilken bra lösning! Har följt tråden och hoppades att du skulle göra ungefär så, men jag ville inte uppmuntra något som kunde tolkas som att du gick bakom ryggen på din man. Jag hoppas att du nu fått större sinnesro angående ditt ex.

Men om det inte känns bra i ditt äktenskap är ju det ett problem som kvarstår. Hoppas ni kan lösa det på något sätt! Om inte, så kan det bli bra ändå... Skilsmässa är inte jordens undergång, faktiskt. Tycker "Anonym" ovan är lite drastisk när hen skriver "ska dina barn bli skilsmässobarn" osv. Det kan vara helt okej det också.

Tack för de orden
Jag reflekterade knappt över den meningen för ingen kan med total säkerhet säga att allt man gör är för evigt. Det är hekker ingen skillnad på att gå isär som sambos än som gifta mer ä att det låter "värre" med skilsmässa på nåt sätt.
Jag pratade med min man, berättade hur jag kände osv. och han lovade ändra sig. Gjorde det för ett par dagar men nu är han tillbaka i gamla hjulspår igen.

Senast idag sa jag åt honom att jag får känslan av att nu när vi är gifta så spelar inget roll längre. Det är liksom klart nu. Man behöver inte varken känslor eller samliv. Fan, jag stör mig till max på min man! Inte konstigt att man saknar gamla "flammor" som betedde sig helt annorlunda.

Jag ska prata med maken igen så får vi se. Men jag orkar inte ha det så här resten av livet. Fem år är tillräckligt lång tid.

Ärligt så säger mina känslor mer vänskap än romantik. Hur jag än försöker så visar han inga känslor om jag inte tar initiativet eller säger till. För mig kommer det spontant och det visar att man älskar varandra oavsett hur länge man har varit ett par. Men min man är mer en vän än en partner.

Bara för att ta ett exempel:
Jag kan sätta mig nära honom i soffan när vi ska se på TV. Jag lägger min hand på hans lår eller håller om honom. han sitter kvar som inget hänt och visar absolut inget "ge och ta". Efter 5 år så är det ganska jobbigt att aldrig kunna få lite spontan romantik. Hur länge ska man orka egentligen??