Varför känner jag såhär??

Gräset är inte grönare på andra sidan. Är lätt att tro.
Se på din nuvarande mans bra sida, tror det är alldeles för lätt att se det negativa (alla har ju dåliga sidor), för nånting måste du ju gillat hos honom. Även de männen som är så härligt romantiska och ger komplimanger osv. även om man blir tillsammans med en sån så kommer ju till slut vardagen.

Ett bra minne - är just det... Ett bra minne.
Det finns inga som helst garantier för att det skulle bli lika bra igen. Snarare tvärt om eftersom du i minnet har höjt upp denne man på en pedistal som han omöjligt kan nå upp till. Vackra minnen blir vackrare med tiden medans dåliga minnen har en viss tendens att bli förstorade 

Han kanske är charmig och allt sånt, men att han stöter på dig när båda ni har sambos (och du dessutom har barn) ger mig lite dåliga vibbar.. jag skulle aldrig våga vara tillsammans med en sån kille. Tänk om han skulle hålla på likadant med andra tjejer när/om ni skulle bli tillsammans. Ibland är trevliga minnen bäst som just minnen.. 
När det kommer till din och din mans relation så är det nog bara du som innerst inne vet hur du känner. 
Däremot så tror jag det kan vara dumt att bryta upp pga någon annan eftersom det många gånger bara är en tillfällig crush. Man är inte längre nykär i sin man och man tror att gräset är grönare på andra sidan..  

Jag kan känna igen lite av det du beskriver... Min blivande man är också lugn och harmonisk och ganska alldaglig och jag är spontal och älskar romantik men mitt stora men är att jag VET att min blivande är helt rätt för mej... så där skiljer vi oss ju lite.....
Jag har även jag en fling sen tidigare som jag ej kan släppa helt och precis när jag och min blivande hade bokat kyrka och bestämt oss på allvar så tar min tidigare fling kontakt med mej.... vi chattar lite på fb om vad man har för sej nu i livet och hur det e med varandra, inget allvarligt alls... men även han nämner att han ej har kunnat släppa mej och jag ljuger om jag inte erkänner att det pirrade till i magen....
men om jag nu skulle ha träffat honom och han inte lever upp till de förväntningarna som man har byggt upp kring honom? Jag tror att han skulle falla platt fall.... det var en fling (en underbar fling) men det är där det också får stanna i mitt fall... jag vet att det inte är någon som jag skulle kunna leva med i det långa loppet och framförallt inte när han kan säga sånt till mej trots att han har en flickvän ( vad säger att han inte skulle kunna göra d samma emot mej om det blev vi?)
Han kan få vara den som ger mej lite fjärilar i magen när jag ser honom men där får det stanna... jag har min stabila grund i min blivande och det är jag inte beredd att ge upp för någon lr något i världen!

kanske inte mycket till hjälp men jag vet inte om känslan behöver betyda att du lever i "fel" förhållande... det kan ju vara så att känslan påminner en om det som va och det var underbart men det finns inget som säger att det skulle bli det igen.....

Jag ska absolut inte förvara mina käsnlor och tänket på något sätt men min nuvarande är verkligen alldaglig på alla sätt och vis. Jag känner att vi mer lever i ett "kompisäktenskap" än som ett par. Han tar inte i mig, tar aldrig initiativ till mys och gos mer än när han vill ha sex. Jag har sagt det till honom och för varje gång vi har tjafsat och bråkat om detta så lovar han att ändra sig men sedan är han ändå snart tillbaka i sitt gamla mönster.
Jag tycker om att visa min kärlek, jag älskar att mysa och gosa medan han nog mer ser mig som en kompis än fru och älskade. Han är uppfostrad så att man ska minsann inte vara "utåt" utan hålla sig för sig själv, vara prydlig och allt det där. Hans mamma tycker det är så bra att jag inte är en sån person som öppet visar min kärlek utan håller det strikt. Grejen är ju det att jag VILL visa det men orkar inte bråka om det. Hon är gammal och gaggig och han håller fast vid det han uppfostrats med.

Jag ska också villigt erkänna att hade jag fått en chans till med min gamla dejt/fling så hade jag troligen inte tvekat. Jag försöker hela tiden komma på varför det aldrig blev något mer men troligen är det en orsak som inte är lika minnesvärd som det vi hade tillsammans.

Jag tycker själv att mitt nuvarande förhållande är platt, trist och tråkigt. Första året var helt underbart men så snart första barnet kom så blev allt så himla trist mellan oss. Vi har ingen barnvakt så egentid har vi inte haft på 5 år. Hans sociala umgänge är på jobbet men annars är han för sig själv (med oss). Jag vill gärna ut ibland, roa mig, träffa kompisar osv. men då får jag skuldkänslor att jag gör det/vill göra det och alltför ofta slutar det med att jag blir hemma istället.

Kluven som f*n är jag! Varför valde jag ett sånt här liv egentligen när det inte är jag för fem ruttna ören!?

Nu måste jag faktiskt gå lite i försvar här. Han stötte inte på mig utan gav mig komplimanger vilket jag också gjorde. Det var inte så att han inviterade till något men jag antar att båda hade gamla känslor som blossade upp i stundens hetta. Han är sån som person och visar tydligt sina känslor vilket jag uppskattar väldigt mycket. Jag är också en rak och ärlig person och talar om vad jag tycker och tänker.

Svår sits är det oavsett ... Jag mår absolut inte bra av detta heller vilket troligen märks på mig. 

Det är väl inte så konstigt att din man känns alldaglig när ni inte haft egentid på FEM år! 
Jag tycker att det låter som att du ser allt du inte har i din nuvarande relation i din gamla dejt, och att dte då känns lättare att gå till honom, och "så blir allt bra" men dte blir som andra sagt vardag där också.
Mitt råd till dig är att satsa på att skaffa egentid tillsammans med din nuvarande man, lära känna honom på nytt, prata om vad ni vill ha ut av ert förhållande osv. Om han trots detta inte förstår, så kanske det kan vara bra att säga att du inte trivs med att han inte är romantisk osv, och att du träffat din gamla dejt på stan och då kände att du saknade romantiken ni två (du och dejten) en gång hade, men att du vill hitta detta med din nuvarande man istället, på ett nytt sätt.

I det här fallet tror jag inte att din gamla dejt är rätt väg att gå, jag tror att du snarare saknar mycket i din nuvarande relation, vilket inte är så konstigt, när ni aldrig har tid för varandra. Jobba på din nuvarande relation tillsammans med din man, och sluta foga dig när han bråkar, utan säg att detta är så pass viktigt för dig att det måste till en ändring på något sätt. Gå ut med kompisar osv om det får dig att må bra och sluta ha skuldkänslor för det, du kommer bara att ta ut det på ditt förhållande. Dejten kommer också att bli tråkig i längden, och är framförallt ett bra minne.  Jag tror att du och din man kan komma mycket närmare varandra om ni jobbar på det. 

Jag skulle ljuga om jag säger att jag alrig försökt prata med honom. Jag skrev det lite tidigare också. Däremot så tror jag inte att det blir automatiskt lättare att gå tillbaka till dejten jag hade MEN skulle jag få välja så vore troligen det livet jag hade valt. Nu med facit i hand.

Det är inte så lätt att skaffa egentid med två små barn hemma och ingen som man kan fråga om att vara barnvakt. Det är antingen han eller jag som blir hemma med barnen om nåt ska ske. Vi kan inte göra nåt tillsammans utan barn för att vi helt enkelt inte har någon som passar barnen.
Tro mig, jag hade inte önskat annat än att få vara utan barn ett stund där jag istället umgås med maken. Meeen, eftersom avsaknad av barnvakten kvarstår så får det helt enkelt hamna åt sidan. 

Ibland har jag kommit på mig själv med att undra hur det skulle vara om vi levde skilda. Att ha barnen varannan vecka för att då kunna få tid att umgås med vänner och kanske en ny kärlek. Såna tankar är INTE okay, det vet jag, men vad göra när läget är som det är?

Skuldkänslorna kommer finnas där så länge barnen bor hemma är jag rädd. Eller i alla fall så länge de inte är stora nog att vara ensamma en kväll eller natt. Han förstår inte mitt behov av social kontakt och umgänge utan tycker det är bra som det är. Vid diskussioner och konflikter som vi har är det alltid så att han lovar att bli bättre men det går aldrig mer än några dagar så är vi tillbaka på ruta ett.

Inte undra på att man drömmer om gammal kärlek? 

Jag tror att det enda rätta är att försöka glömma bort den gamla dejten och fokusera på din man och dina barn istället.
Förstår att det säkert känns jättetufft med gamla härliga känslor som bubblar upp men tänk innan du handlar..

Om du skulle välja att lämna din man, så är ju din gamla dejt upptagen. Så det du har att välja på är att antingen försöka reparera din nuvarande relation, eller att leva som singel med två barn och kanske hitta någon ny efter ett tag. Bara du kan svara på vad det är du vill egentligen