Sambon före äktenskapet eller inte?

Intressant att läsa allas kommentarer! men om jag förstår rätt, många anser samboskap liksom den enklaste vägen ''TO ESCAPE'' när det blir tufft, jobbigt mm. Skall vi kanske inte börja med att definiera vad kärleken är för nåt?

Kärlek är bara ett belöning system i hjärnan så att vi ska  bilda grupper, skaffa barn och se till att barnen över lever tills de är stora nog att göra det samma.

Det är den biologiska förklaringen till kärlek..  

Jag blir uppriktigt ledsen før din skull nær jag læser hur naiv syn du har på kærlek och æktenskap. Mest rædd ær jag att det ær dina framtida barn som kommer få lida før att du tror att tror att kærlek øvervinner allt och blir bunden i ett dåligt førhållande med en partner som inte ær snæll. Før jag antar att du inte ser skilsmæssa som ett alternativ heller?

Hur gammal ær du?

Är det sunt att välja en partner när man är, säg 18-20 (en tid i livet när det händer väldigt mycket) och sedan vara "tvungen" att hålla ihop med den resten av livet? Jag vet inte hur gammal du är, men jag är åtminstone INTE samma människa som jag var när jag var 18. Under tiden har jag skaffat mig en utbildning, rest lite, jobbat på ett antal jobb och skaffat mig livserfarenhet. Jag hade inte velat vara tillsammans med 18-åriga Dejli.

En del växer ihop, andra växer isär när man kommer på att man faktiskt inte vill samma sak i livet. Hur många har ens funderat på barn och familj på riktigt när man är 18? Jag tänkte iaf att det ligger så långt bort att jag inte behöver ta ställning till det nu. Nu är ju jag och sambon på samma plan där, men tänk om en av oss verkligen INTE ville ha barn, men den andra inte kunde tänka sig att vara utan? En sådan sak kan man inte kompromissa om.

Och varför ska man definiera kärlek? Jag tror att kärlek kan vara så oerhört många och olika saker för människor, så jag tycker det är helt onödigt. Vad som är viktigt för mig är kanske inte viktigt för dig och vice versa. Men du kanske kan dra till med något nytt fint bibelcitat att gömma dig bakom?

Jag tror inte människor i kulturer där man inte "får" skilja sig är ett dugg lyckligare, och inte heller "förr i tiden" när man bara inte skiljde sig i Sverige heller. Man kanske kämpade lite extra för att få det att fungera, men om äktenskapet är mer eller mindre av tvång (ett äktenskap man inte kan skilja sig ur är ju också ett tvång även om man gift sig frivilligt), är det något att sträva efter?

Varför måste man hålla ihop om man inte vill? Har man barn ihop har man ju ett ansvar att se till att barnet har det bra, och då kanske man anstränger sig lite extra innan man splittar, men varför ska man hålla ihop bara för att? Är det så fult att "fly" från ett förhållande som man inte blir glad av? Tack och lov så är ju de flesta kvinnor i dagens läge självförsörjande, så att man inte stannar av den anledningen. Jag tycker faktiskt det är alldeles för få som tar sig ur dåliga förhållanden... rätt vad det är så har det gått 10 år av ens liv som man aldrig får tillbaks.

Jag tror verkligen på att det finns livslång kärlek, och den kräver en stor arbetsinsats. Men jag är inte helt säker på att det är det som är det mest naturliga för alla människor.

Word.

Jag håller med dig Aniara. Jag är glad att jag inte är så blåögd att jag resonerar på samma sätt. Det kommer göra mig lyckligare i längden.

Jag är 21 :P

Då har du tid på dig att komma på att förhållanden och kärlek är lättare i teorin än i praktiken, och kräver lite mer arbete än det gör i romantiska filmer.

Det där var lite taskigt skrivet, vad vet du om hans/hennes erfarenheter, tankar, mognad etc? Nej sluta hacka och lev med insikten av att vi alla är olika. Peace out

Jag utgår ifrån det han skrivit i denna tråd och andra trådar, där det framgår att han inte levt ihop med någon, och inte har för avsikt att göra det innan äktenskapet. När man har gjort det så inser man att ett förhållande är mer komplext än att det går att säga att "så här är det" med ett fint bibelcitat som källa.

Absolut får man vara olika och ha olika syn på saker och ting, och väljer man att vänta med sammanboende och sex tills man är gift så är det verkligen upp till var och en (även om det inte är för mig). Men har man aldrig levt i ett kärleksförhållande där man har en vardag tillsammans med någon under en ganska lång tid så väger denne personens argument för vad kärlek är och hur den ska bete sig i ett förhållande inte särskilt tungt för mig. På samma sätt som jag är rätt säker på att mammor tar råd från icke-mammor med en stor nypa salt...

Tack så mycket. Jag fyller 31 nästa vecka förresten. Det kanske stämmer allt du Dejli skrev men inte i alla världar. Jag är bara rädd att ditt förflutna fortfarande påverkar dig på ett sätt och viss. Det klart att man lär sig av sina misstag. Men tänk också att du kan inte alls garantera att förhållandet du är nu i kommer att hålla pga du har levt i ett kärleksförhållande där man har en vardag tillsammans med någon under en ganska lång tid. Jag känner ganska många som är lyckliga gifta med och har ALDRIG haft ett samboskap förhållande.

Jag ska gifta mig i april och jag vet vad jag gör och nästa alla goda och dåliga överakningar äktenskap bjuder på. Och jag antar att våra livsprinciper är inte alls detsamma. Han jag förlitar med på kommer aldrig att svika mig. Det är jag säker på.

21 år står det i ditt tidigare inlägg.

Jag vet inte vad det är för förlutet du menar. Han jag bor med är den enda sambo jag haft, och som jag någonsin planerar att ha. Han är också mitt enda riktigt seriösa förhållande, även om jag haft andra förhållanden tidigare som jag ingått med goda intentioner, men där vi gemensamt upptäckt att vi inte passat varandra. Och självklart påverkar ens förflutna en hela tiden - det är ju det som gör en till det man är! Saker man upplevt och gjort. Jag känner mig inte begränsad eller hindrad av mitt förflutna på något vis, tvärt om. Förtydliga gärna vad du menar.

Men jag hade inte velat gifta mig med honom innan jag visset vem han verkligen var, därför att ett äktenskap är ett stort åtagande som också kan få stora konsekvenser (t ex ekonomiska) om man avslutar det, på ett annat sätt än om man "bara" är sambos. Jag hade inte velat ha det hängande över mig om jag ganska snart kände att det inte funkade. Det är ju inte bara en ceremoni, utan även ett rättsligt åtagande. Man kan aldrig garantera någonting, men jag hade inte velat gifta mig med någon för att efter några veckor eller månader inse att "den här människan klarar jag bara inte av att bo med". Sådant som bevisligen har hänt flera personer i den här tråden.

Skönt för dig att du är säker på att din partner aldrig kommer svika dig. Jag litar så mycket på min partner som det är möjligt att lita på en människa. Jag tycker dock inte att det är ett "svek" att sluta älska någon, och det är något som faktiskt kan hända vem som helst. Man kan lova någon evig trohet, men jag tror inte man kan lova någon evig kärlek. Ett svek för mig är att vara otrogen, föra den andre bakom ljuset eller något liknande. Saker som man själv kan påverka. Du kan aldrig vara säker på att din partner aldrig slutar älska dig, det är bara något du kan hoppas på och jobba för att det inte ska hända.