Sambon före äktenskapet eller inte?

Hehe...nejdå. Det jag tog upp var bara exempel. I vårt förhållande är det jag som är den stökige. Vet inte hur många gånger min sambo slitit sitt hår för att jag ställer tallrika, koppar och ett antal äppelskruttar och bananskal lite här och där i lägenheten.  Smutsiga kläder ligger lite här och där för att inte tala om alla mina papper...men men. Det är ju sånt man får leva med.
Det jag menade var bara att man kan ju få se den andres "dåliga" sidor även om man inte bor ihop. Hur många orkar hålla "den fina" fasaden uppe i någon längre period. Inte jag i alla fall... Första tre daterna skulle jag nog städa och dona sen skulle jag nog bara säga "du det är lite stökigt, hoppas det inte gör något" om han kom på besök.

Jag menar definitiv inte att "om man är tillräckligt kär så löser sig allt". Det skrev jag inte! Det handlar inte om att vara kär utan om kärlek, vilket för mig är två olika saker. Jag menar inte heller att att man klarar sig utan att ha sex och bo ihop ÄR ett bevis på att kärleken håller, men det låter på vissa som att att bo ihop är något som kräver SÅ mycket av ett förhållande och är ett "test" för kärleken, medan att låta bli dessa saker är hur lätt som helst. Försökte bara säga att det absolut inte är så och att om ens kärlek har överlevt flera år utan det så kan den också bli starkare och man kan känna sig mer trygg med personen. Försöker bara tala om detta för att folk ska förstå den sidan av det också! Att klara ett förhållande utan sex, men att hålla gnistan vid liv, det är inte det lättaste, men man vet att förhållandet klarar det ifall man skulle hamna i en sådan period längre fram i livet.
Jag har aldrig sagt att kärlek är som i disney-filmer, för det är jag väl medveten om att det inte är!

Det är säkert jobbigt att inte leva ihop med den man älskar. Men frågan är om man verkligen vet exakt vem man älskar förrän man bott ihop ett tag, och varför man ens behöver utsätta sig för den prövningen om man inte måste (t ex på grund av avstånd). En del resonerar som att deras förhållande är värt mycket mer för att de har väntat på varandra och ger varandra sina oskuler. På flera som skriver här låter det också som att det varit en sådan prövning att få vänta på varandra att allt kommer bli enkelt när man väl är gifta och bor ihop, för de känner minsann varandra utan och innan, trots att man aldrig bott ihop, men det spelar ingen roll för man älskar varandra sååå mycket.

Det är säkert en prövning att "behöva" vänta på varandra, men det är en tidsbegränsad prövning för de allra flesta. Att bo ihop är förhoppningsvis för all framtid. Det är en väldigt lång tid att tillbringa med någon, en prövning som saknar slut - för det ska man vara medveten om att det kommer komma många prövningar längs vägen, oavsett hur mycket man älskar varandra.

Och vad säger att det blir "lättare" att klara sig utan sex av någon anledning i framtiden om man haft det så från början? Om man aldrig haft sex vet man liksom inte riktigt vad man saknar. Om man sedan har ett bra sexliv i många år, och något sedan händer så är det förmodligen lika lätt eller svårt som för någon annan att avstå det under en tid, eller kanske t o m för alltid, skulle jag tro...

Det finns många saker kärleken kan bli starkare av. Att bo ihop med min sambo och tillbringa dygnets alla timmar ihop har definitivt gjort vår kärlek otroligt mycket starkare eftersom vi känner varandra så väl nu. Man behöver inte skapa sig prövningar, de kommer ändå...

Intressant att läsa allas kommentarer! Det är ju ingen tvekan om vad som är det vanligaste sättet, d.v.s att man bor ihop först. Det tvivlade jag inte på men trodde kanske ändå inte att det skulle vara över 90%. 

Jag har testat på två av alternativen. Då jag gifte mig första gången var vi båda 22 år, och bodde 5 timmar ifrån varandra enda fram till bröllopet. Av religösa orsaker hade vi inte heller sex. Visst trodde vi att vi kände varandra och hade blivit intutade att det var värt att vänta på sexet och att det skulle bli så fantastiskt sedan. Men nej, nej... vi kände inte varandra, det visade sig att vi var så totalt fel för varandra så vi blev båda olyckliga. Vi ville helt olika saker, vi kommunicerade helt olika och vi hade inga gemensamma intressen. Bröllopsnatten var enorm besvikelse och det blev aldrig bra. Sista åren hade vi inte sex alls. För oss blev sexdriften dessutom något som påskyndade beslutet om äktenskapet, och hur smart är nu det?! Så nä, detta är inget som jag kommer tuta i mina barn. Jag tror inte att det är det bästa sättet.

Lärdomen av det äktenskapet var att jag vill bo ihop först innan jag gifter mig. Nu bor jag ihop med min underbara blivande man och allt känns så bra. För mig är detta det enda rätta. Och det är ju det viktigaste, att alla par gör så som de tycker är det rätta för just dom.

Jag tror för övrigt att ålder också kan vara en faktor i detta, d.v.s att lite äldre par som bor långt ifrån varandra har kanske vett att prata om de relevanta frågorna och därmed lär känna varandra ordentligt. Jag och min exman höll väl mest på och kramades då vi träffades... =)

Annika, vi pratade mest , gosade och hade normal  vardag när vi träffades...så ja vår ålder kanske spelade in mycket.  Vi tänkte att vi kommer får tid för kyssar och kramar senare, det var bättre att lära känna varandra.

Jag tror inte riktigt vi kommer att kunna enas, för vi tycker helt enkelt för olika :)

Det är väl klart att man vet vem man älskar även fast man inte har sovit i samma säng under åren man varit tillsammans innan man gifter sig! Min mans personlighet definieras inte av hur han sköter sitt hem! Och jag tror inte att det är många som väljer att inte bo ihop innan som tror att det kommer bli en dans på rosor att bo ihop. Vem gör det? Jo, vissa såklart, men de flesta gör inte det skulle jag nog vilja påstå.

Visst finns det folk som gifter sig alldeles för fort bara för att de längtar så mycket efter sex, men hallå, tror ni verkligen att alla är så naiva? Jag skulle nog vilja påstå att det handlar om en liten minoritet.
Det där resonemanget om att man inte vet vad man saknar om man inte har sex, det håller jag inte med om ett dugg! Man är väl inte helt dum i huvudet bara för att man väljer att vänta? Självklart vet man det!

Det är klart att man blir starkare av att bo ihop också! Jag har inte sagt något annat. Man blir starkare efter alla år som går, men folk väljer att flytta ihop tidigare eller senare. Det talar inte om hur bra förhållande man har. Och äktenskapet handlar väl i allsin dar om mer än att bo ihop och att sköta ett hem!

Jag tror inte vi tycker så olika egentligen, det jag inte förstår är det här snacket (inte från dig enbart, utan generellt) om att det är så fint att vänta på varandra, och man blir så mycket starkare av att vänta på varandra och att man verkligen kan känna varandra utan att ha levt ihop, och det tycker jag är rent skitsnack. Självklart kan man älska någon man inte bott ihop med (de flesta älskar väl varandra när man väljer att flytta ihop) men det har hänt flera av mina vänner att när man väl flyttar ihop (efter 6-12 månader ihop normalt sett) så kommer det fram saker som man aldrig sett innan, och som kan få en att omvärdera sin syn på den andre.

En av mina bästa vänner flyttade ihop med sin kille efter att ha varit ihop i tre år. De pluggade/bodde i Stockholm resp Uppsala och ville inte flytta ihop förrän de pluggat klart, men det är ju inte så långt att pendla så de sågs nästan varje dag. Sedan flyttade de ihop och han började visa upp en massa obehagliga tendenser som han ALDRIG visat upp tidigare. Som att han fick ett totalt utbrott varje gång hon råkade lämna en tallrik framme eller en handduk på golvet, och blev väldigt kontrollerande när de väl bodde ihop. Det gick så långt att hon blev rädd för honom och flyttade ut efter bara ett par månader. Det hade hon inte in a million years trott under de tre år de varit särbos.

Jag och min sambo har iofs bott ihop nästan hela tiden vi varit tillsammans, men vi var väldigt nära vänner i två år innan dess och umgicks massor. Nu blir "nyheterna" färre och färre, men man upptäcker små egenheter precis hela tiden, och dessa hade jag aldrig upptäckt (eller brytt mig om) om vi inte hade bott ihop. Saker jag faktiskt inte står ut med, men vi har pratat om det och han har bättrat sig. Men det finns det ju inga garantier för att det hade hänt, och då vet jag faktiskt inte om jag velat bo ihop med honom. Då hade vi nog fått vara särbos istället.

Och självklart handlar äktenskapet om mycket mer än att bo ihop och sköta ett  hem. Men att bo ihop och sköta ett hem är en väldigt stor del av de flesta äktenskap, och om den biten inte fungerar så att båda är nöjda så är äktenskapet dömt till döden för de flesta, därför att om man inte trivs i den miljö man lever i så är man inte lycklig. Jag säger det igen, man kan inte leva på enbart luft och kärlek. Man kan inte ligga och kramas i soffan dygnet runt, utan vardagen MÅSTE fungera, annars fungerar inte livet.

Försök kolla samboskapstatistik då kan du förstår bättre varför jag skrev det:)

Och de hade hållt ihop bättre och varit lyckligare om man gift sig från första början, eller vad? Kanske kämpar man lite längre, men om det inte finns något att bygga äktenskapet på så kommer man skilja sig ändå, alternativt så fortsätter man av kulturella skäl att vara gifta och olyckliga...

Jag antar att du menar att det är fler samboskap än äktenskap som tar slut? Det är ju just det som är poängen. När man flyttar ihop med någon finns det en risk att man upptäcker att man inte klarar att leva tillsammans i vardagen, oavsett hur mycket man älskar varandra. De flesta (i Sverige idag) flyttar ihop innan de gifter sig, och hinner då upptäcka detta innan de har gift sig. Det är alltså fler som separerar innan de har gift sig än efter att de har gjort det, och det ser jag som något positivt. Det är ju trots allt mycket svårare och jobbigare att separera när man är gift än när man bara bor ihop. Tänk om alla dessa separerade sambos hade gift sig först och flyttat ihop sen, vilken skilsmässostatistik vi hade fått!