Sambon före äktenskapet eller inte?

fast det är skillnad på att alla ändå utvecklas och ändras med tiden och att inte känna varandra.. efter som alla utvecklas så köper man ju inte grisen i säclen riktigt för det.. min åsikt.. O

jag och jag tror fölera med mig tänker mer par där man ses någon timma varje dag ellr kanska bara på helgerna.. skulle jag bara träffa min sambo fyra ggr i veckan så skulle han slippa mina dåliga sidor och utslitna trosor liksom hahah man orkar anstränga sig om man ses sällan.. bor man ihop så ser man allt

Vi har varit tillsammans två år och ska gifta oss nästa sommar. Vi  bor inte tillsammans utan han bor
i "vårt" hus. Vi hade inte planerat husköp men hittade ett ställe som vi gillade jättemycket. Håller nu på att inreda huset och planera vårt bröllop.Jag ska flytta dit mina saker inkl. mig själv någon gång strax innan bröllopet. Vi hjälps åt med alla vardagsbestyr eftersom det är bådas hus och vi spenderar massa tid tillsammans! <3 Man lär nog känna varanda fastän man inte är sambos innan! :)))

Vi flyttade ihop 6 månader efter vi träffades. Vi gifte oss nästan 6 år efter vi träffades. Vi hann alltså bo ihop ett hyffsat tag före. En dotter och två katter hann vi med innan också ;P

Jag personligen skulle inte kunna tänka mig att gifta mig med någon jag inte bott ihop med ett bra tag.

 

Som någon skrev: Träffas man bara några ggr i veckan och på helgen så visar man bara de finaste trosorna ;) Likaså sina bra sidor..

 

Men som du (TS) skrev så spenderar ni ALL tid tillsammans förutom sover.. får jag vara nyfiken och undra varför? Sova tillsammans är ju det mysigaste :)

 

Ni har ju faktiskt även möjligheten att gå hem till en själv om något uppstår.. ni blir oense eller liknande.. bor man ihop så MÅSTE man ju lösa det direkt.

 

Men det funkar säkert för en del.. jag måste få se grisen i säcken ett bra tag innan jag köper den *S*

Jag skulle inte kunna gifta mig med någon jag inte bott ihop med, eller haft sex med. Det är helt enkelt för viktigt för mig hur vardagen fungerar, och jag skulle inte kunna chansa med det. Min sambo är min första sambo i ett kärleksförhållande, men har bott ihop med kompisar i olika vändor tidigare.

För mig har det tagit ca 1-2 år innan man börjar se varandras "riktiga" jag, när man börjar störa sig på småsaker och gå varandra på nerverna. Det är då man verkligen måste jobba på hur man själv är att leva med och leva med den andras egenheter. När man inte har någonstans att "fly", därför att man bor gemensamt. Även om man träffas större delen av dygnet (min sambo flyttade in till mig nästan på en gång, men hade kvar sin lägenhet) så är det ändå en "säkerhet" man har i bakhuvudet.

Sedan skulle jag t ex aldrig ge mig ut på en långresa (på ett par månader kanske) med någon jag inte bott ihop med ett längre tag, för när man ses stora delar av dygnet så kommer den verkliga personligheten fram, och då är det inte kul att sitta där och irritera sig på den andra. Det misstaget har jag gjort ett par gånger.

Sedan så är sex inte en så stor del av förhållandet för mig - när det fungerar. Men när det inte fungerar så tar det upp en väldigt stor del av relationen, på ett negativt sätt. Det är ju självklart något man kan förbättra tillsammans, men det är ändå något som måste kännas bra för att förhållandet ska fungera bra för min del.

Vi ska gifta oss i april och har varken bott tillsammans eller haft sex. Så är det och det känns så skönt och mycket spännande. När man läser allas inlägg inser man att  att samboskap garanterar ett bättre äktenskap eller? Vad är kärlek? Vad är äktenskap? Någon skrev ''Instämmer till 100%. Aldrig att jag skulle gifta mig med någon som jag inte vet sedan innan att jag kan leva tillsammans med, under samma tak.'' Om detta är sant varför gör man slut igen efter många år tillsammans? Många påstår att ''Det är helt enkelt för viktigt för mig hur vardagen fungerar, och jag skulle inte kunna chansa med det.'' Snälla det är ingen garanti, inget att lita på. För mig KÄRLEKEN är tålmodig och god. kärleken är inte stridslysten,inte skrytsam och inte uppblåst.Den är inte utmanande ,inte självisk den brusar inte upp,den vill ingen något ont. den finner inte glädje i orätten,men gläds med sanningen. Allt bär den ,allt tror den, allt hoppas den ,allt uthärdar den. Men nu består tro ,hopp och kärlek dessa tre,och störst av dem är kärleken. Många som påstår inte vill köpa grisen i säcken gör det pga de har något eller några att jämföra med. Undrar om de som anstränger sig att köpa grisen ut ur säcken är alltid njöda.

Nej, det är ingen garanti. Men varför är det ett sämre alternativ för t ex dig att känna till mer saker om varandra och grunda sitt beslut på det, än att inte ha en aning? Om man upptäcker saker från början man inte kan leva med så har man åtminstone inte gått och gift sig innan man märkar av det. Människor ändras, men allra mest tror jag man ändras under de första åren i ett förhållande. Innan man helt hittat sin plats i relationen och sitt eget liv. Vardagstristessen och påfrestningar som barn etc råkar man ju ut för ändå, så dem räknar jag inte med.

Och efter att ha bott ihop ett antal år så är jag ändå ganska säker på att han inte kommer ändra sig över en natt med saker som man faktiskt inte upptäcker innan man bor ihop. Jag tror t ex inte att han dagen efter vi gifter oss (efter att ha bott i ihop i snart 4 år) börjar slänga saker omkring sig och bete sig som en slusk. Sådant går faktiskt att dölja ganska bra under ganska lång tid...

Jag upptäckte t ex många otrevliga saker med en tjejkompis jag bodde ihop med ett tag när vi pluggade. Hon var en nära vän sedan många år och vi både pluggade och jobbade ihop och sågs i princip hela dygnet utom när vi sov, men aldrig hade jag kunnat drömma om att hon hade ett sådant bedrövligt morgonhumör, eller att hon bosatte sig i badrummet varenda morgon så man inte fick en chans. Eller att hon lämnade disk framme i flera dagar utan att bry sig etc. Sådant tänkte man inte på när man inte bodde ihop, för då var det hennes hem där hon fick ha det som hon ville.

Efter att ha bott ihop i ett antal år nu så vet jag MÅNGA saker med min sambo som jag inte hade en aning om från början. Det tog nog åtminstone 2 år innen jag kände att jag kunde säga att nu känner jag honom. Och då upptäcker man såklart många saker hela tiden fortfarande. Nu är det inga saker som vårt förhållande står och faller på, men jag har haft tidigare förhållanden där jag efter en tid av att nästan bo ihop (dvs man sover i princip alltid ihop och tillbringar mycket tid ihop, men man är antingen hos den ena eller den andre) och där det INTE hade fungerat att ens bo ihop. Och det hade jag nog inte vetat om vi inte tillbringat stora delar av dygnet, inkl natten, ihop.

Jag tror inte alla som inte köper grisen i säcken är nöjda. Men de vet åtminstone i de flesta fall vilken gris de köpt...

Som sagt jag är inte ung eller blåögd,  och inte är han det heller   men bakom vårat beslut  så finns en historia och den började en dag för många år sen på Skype,  Vi började prata med varandra tillsammans med en drös vänner. Så fort jag hörde hans röst visste jag att det där  var något som jag måste lära känna bättre och han  kände samma sak.  Så eftersom min dåvarande  hade viktigare saker för sig än att vara med mig, så började  vi prata med varandra.  

Sen blev min mest älskade vän sjuk,  min värld rämnade och jag visste inte vad jag skulle göra,  min dåvarande vände mig ryggen till eftersom det var hans vän med och han vägrade sörja.  Och när jag satt i det mörket och försökte vara mitt gulliga söta trevliga jag  så  sa  min nuvrande över skype hur mår du?  Och från den stunden stöttade han mig, han lätt mig gråta ut , skrika och förbanna allt jag ville, han var bara där.  Och så dog min  vän och hans sista ord till mig var Finn kärleken. Åter igen fanns  min nuvarande där för att stötta och ta hand om mig och medans min dåvarande gömde sig hos vänner.  

Och så hände något  riktigt illa och jag var  inte längre människa, mitt dåvrande sa att det var mitt eget fel och min nuvarande stöttade mig fullt ut. 

Efter att ha mött min nuvarande under 3 dagar så visste både han och jag att vi hade något stort  men min dåvarande ville ha en chans till eftersom han började bry sig om mig efter hans vänner skällt ut honom. Och jag gav  honom den chansen och min nuvarande backade undan och vi kom fram till att inte prata mera.
1½ år senare försökte jag och min dåvarande lappa ihop förhållandet med att åka på semster och landet vi valde blev min nuvarandes, min dåvarande tyckte vi kunde bo hos vår vän och vår vän tyckte att han kunde få följa med till Sverige och bo hos oss...  Vår vän är min nuvarande.

Och när jag såg min nuvarande på flygplatsen så visste jag var mitt hjärta skulle bo för resten av mitt liv och  sen att han tog mig till  hans  favorit ställe och det var samma ställe som jag har ritat så många gånger sen jag var liten.   När jag var liten visste jag att jag  skulle hitta min sanna kärlek på just det stället, jag sa det till alla mina vänner.  Men så växer man upp  och slutar tro på drömmar.
Men jag har forfarande kvar en av bilderna jag målande som barn och min nuvarande säger att den är kuslig likt platsen dit han brukade åka för att lugna ner sin själ.

Så jag bestämde att för en gångs skull , tro på drömmar , lita på mitt hjärta och göra vad som är bäst för mig och min dåvarande  blev mitt ex och han hittade sin människa med och är lyckligare än han var med mig och jag fick min  nuvarande och vi är fånigt lyckliga.

Jag har en man som trivs i mitt sällskap och jag trivs  i hans,  vi har grälat  2 gånger på ett år, eftersom vi föredrar  att lösa problemen istället.  Vad har våra gräl handlat om  sky på potatis eller inte  och   jag tror att de andra var om han skulle ha en vinterjacka eller inte,  alla har varit över på 5 min och avslutas med ett asgarv.

Vi har pratar mer med varandra än många par gör för allt han och jag hade var just det våra ord över skype och ingen av oss är falska människor, vi haft nog av dem sedan gammalt.  Vi vet vad vi vill och  både visste det fanns risker men det var det värt. Ibland hittar man den där kärleken som är hemvand gammal stabil från första stunden utan för att den delen vara tråkig.  Jag tror inte det gått en dag utan att vi ha skratta tillsammans.

Och vi hade ingen chans att bo ihop  pga personliga men även byråkratiska anledningar, gifta sig var enda chansen   och vi tog den och vi släpper den int!
 

Svaret står iofs i mitt inlägg redan :P Han kommer från en kristen familj där leva tsm före äktenskap betraktas som något man inte borde göra. Därför går han alltid hem varje kväll och sover och det är endast utav respekt för hans familj. Jag känner absolut inte att jag köper grisen i säcken bara för att vi inte spenderar natten tsm vilket är endast ett par om dygnet. Tro mig vi bråkar, löser bråken, skrattar, har roligt, har sex precis osv... som vilket annat par som helst :)  Det finns inget rätt och fel i det här.. vad som är rätt för ett par kanske inte passar en annan... :)