Vi planerar barn - jag är rädd

När har någon "plockat fram hårdhandskarna" i denna tråd? Snälla ge exempel för jag kan då verkligen inte se att ett enda inlägg i den här tråden har brutit mot forumreglerna...

Flera av er har påpekat att hon tar åt sig för mycket och att hon är omogen. Med silkesvantar på anser jag att man bör ha lite större förståelse för att ja, TS kommer ta åt sig, annars hade hon inte skrivit här. Hon är osäker över hur hon känner. Samma med hennes ansvarsfulla frågaställningar som betraktas som omogna. Uppmuntra frågorna istället, de kan ju bara leda tilt nyttiga insikter.

Det jag egentligen reagerade mot var att efter TS korta beskrivning av sina tankar så är ni beredda att avgöra åt henne huruvida hon är redo för barn eller inte. Så i känsliga rummet, kom med följefrågor, kom med medkännande och insikter men inga avgöranden!

Vad svårt det måste vara att känna sig så osäker.
Antar att det är många som gör det, men tyvärr är det inget jag känner igen.
Har själv alltid velat ha barn, och jag skriver faktiskt ofta om hur bra jag har det också i bloggen osv.
Men varför gör jag det?
Jo för att det är sant såklart! :)

Jag är nog en "onormal" förälder som någon skrev i så fall.
Men isåfall är jag onormal på ett bra sätt!
Själv har jag aldrig haft så hemskt mycket fritid utan har jobbat varenda sommar sen jag kunde. Ofta hela somrar och aldrig haft ledigt. På kvällar och helger efter skolan med.
JAg har bara haft jobb och vänner helt enkelt.
När jag fick barn så trappade jag ner på jobbet och tyckte att det var tusan så skönt att gå hemma hela dagarna i 1,5 år! Otroligt!
Det är inte alls lika mycket att göra som alla säger - eller jo, för vissa kanske, men inte för mig!
Min dotter har ändå varit väldigt krävande när hon var liten, hon ville ammas till  från nyfödd till 10.5 månad, gärna mycket på nätterna, (hon fick ligga jämte mig då).
Jag upplevde faktiskt aldrig detta som jobbigt, utan som mycket, mycket mysigt! Jag minns väl inget annat kan jag tro? Det var ju trots allt 2-3 år sedan nu.
Jag var nog lite avis när jag hörde om andra föräldrar som hade barn som sov hela nätterna, men ändå tyckte jag det var så mysigt att amma och bara ligga och nosa och pussas och kramas tillbaka. så jag sov nog länge på morgonen istället.

Men i det hela har jag nog inte tyckt att småbarnstiden har varit sååå jobbig. Utan mer precis som jag ville ha den! JAg är också ganska optimistisk så jag ser det som är bra och bryr mig sällan om det som är dåligt.
Om jag inte ser det som är dåligt, är inte då mitt liv ganska perfekt som jag vill ha det till?
Jag förstår om andra måste störa sig på att jag skriver om hur bra jag har det, men det är ju sant! Jag kan ju inte ljuga heller.

Vad gör det egentligen att jag fick lite bristningar på sidorna?
Jag har oerhört bra självförtroende ändå och tycker att jag är skitsnygg utan kläder. Bristningarna ser jag inte ens. Jag hade turen att gå tillbaka till samma vikt som innan och utan något extra på kroppen, så jag kan ju inte uttala mig om att det måste vara värt att få barn trots att man blir större efteråt.
Men att få bristningar är helt klart värt det tycker jag!

Det som JAG tycker är jobbigt i mitt liv just nu,
det är faktiskt inte min dotter :) Utan det är att jag måste pendla 18 mil varje dag när jag ska till skolan och dessutom plugga på kvällarna. Detta kan få mig att bli riktigt ledsen ibland och jag kan visst bli galen av olycka. Men bara för att jag är så in i helskottas trött under perioder av skolan. Men jag vet också att det har ett slut inom snar framtid!
Min dotter får ju vara på dagis hela dagar när jag är hemma och pluggar, och givetvis blir det lite vila emellan det. Riktigt skönt tycker jag! :)

Alla barn är olika, jag hade en krävande dotter under småbarnsåren - som jag inte reflekterade så mycket över utan jag trodde ju att alla hade barn som ville upp klockan 5 på morgonen ;) Det jämnade dock ut sig med sömn under dagen osv.
Nu är min dotter fantastisk, jag har lärt henne lägga sig klockan sju på kvällen och då blir egentiden lååång! =) Hon vaknar igen klockan sju på morgonen och det är helt perfekt för mig som inte sover så länge.
Hon leker även själv i flera timmar ibland. Jag kan t.ex. ta ett bad och be henne leka i sitt rum precis jämte mig, och sedan kommer hon in och badar med mig när hon lekt färdigt. Brukar klaffa bra i tiden!

Nej, jag är mamma men lever ett perfekt liv!
Däremot behöver jag inte prata vitt och brett om det hela tiden med mina arbetskamrater, klasskompisar, föräldrar, syskon, vänner, osv.
Jag saknar faktiskt inget direkt från förr i tiden, tycker bara jag levde ett tråkigt och ej meningsfullt liv innan, jag har aldrig förstått vitsen med puben utan tar hellre en tjejkväll med mina vänner!
Det enda jag saknar är nog att jag inte träffar mina gamla vänner så ofta längre, dom är yngre än mig och jag är ju ganska ung nu. Dom har inga tankar på barn än på länge och vi har tyvärr inte så mycket gemensamt.
Det hade vi inte riktigt innan heller egentligen men vi hade trevligt ändå.
Vi träffas bara ibland och fikar, men jag har ju hittat nya vänner som är superbra att umgås med!

Det ena ger ju inte det andra..
Kan också tillägga att jag reser myyycket mer nu när jag har barn så det är oftast inget hinder! :)

Du kanske har funderat klart när ni har gift er, annars kan ni ju alltid vänta ett litet tag!
Känn dig inte tvingad!

Jag har inte sett några hårdhandskar.

Däremot är det som att allt man skriver tolkas väldigt bokstavligt.
Jag skulle önska att folk tar sig en extra stund att tänka igenom och försöka förstå vad andra menar innan man svarar. Man kan försöka läsa mellan raderna innan man kastar sig över tangenterna och svarar.
Jag önskar att man kunde försöka tolka det som skrivs till det bästa och inte tolka allt på värsta möjliga vis.
Man måste inte tolka tveksamhet till att bli förälder som omognad eller att man inte är lämplig som förälder. En del av er verkar dock ha förstått att det är en process att försöka förstå vad föräldraskapet innebär och att jag vill försöka landa lite i det innan vi börjar försöka få barn.

Jag anser att det är bättre att jag tar dessa funderingar NU och tänker igenom detta INNAN en graviditet är ett faktum och innan jag blir mamma än att jag ska börja fundera på allt detta som gravid (hormoner kan ställa till det tillräckligt även om man egentlgien VILL ha barn).

När man står inför en av livets mest omvälvande händelser (få barn, inte att gifta sig) är det väl naturligt att fundera och vara lite känslig för andras åsikter? Jag tvekar inför att försöka få barn så ja, jag är känslig för andras åsikter, man är väl inte alltid på topp? Måste tveksamhet nu innan vi börjat försöka betyda att jag inte är lämplig som mamma? Måste det betyda att vi borde vänta? Kan det inte "bara" vara lite nervositet inför ansvaret och omställningen som det innebär att få barn?
Och innan någon skriver det, så visst kan man tycka att jag borde ta detta med en vän men NEJ, detta är mellan mig och blivande mannen.
Jag och blivande manneni har redan luftat våra tankar med varandra och nu ville jag ha mer feedback från folk som inte känner oss.
Självklart kommer jag och blivande mannen fortsätta att prata om detta så ingen behöver tro att vi inte pratar om det eller att vi har en dålig relation eller liknande.

 Och det var väl ungefär det jag menade när jag skrev "hårdhandskarna" just i denna tråd. Inte så farligt kanske men inte är det att använda silkesvantar inte. Annars pratade jag om känsliga rummet generellt som har missbrukas ganska friskt sista tiden (inte av dig TS). Önskar dig all lycka till och tror du kommer fatta rätt beslut, om och när det än blir.

Jag tycker att det är superbra att du tänker igenom det noga innan du skaffar barn för det är en jättestor omställning när man väl får barn. Och ja det är skitjobbigt ibland, ibland önskar man att man bara kunde gå och ge bort ungen, men så nästa sekund så vänder sig han eller hon om och fyrar av ettt stort leende eller kommer och kramar en och myser ihop sig i ens knä och då glömmer man bort allt man var sur över. Barn har ett magiskt sätt att få en att glömma att man är trött och less bara genom att vara så levnadsglada som barn är. Och man orkar inte med barnet för att man måste utan för att man vill. Ibland går man på ren och skär vilja, man vill det bästa för barnet jämnt och det leder till att man gör saker när man egentligen inte orkar bara för att man vill.

Jag var jätteorolig innan jag fick barn att jag inte skulle ha tålamod nog, ork kände jag att jag hade men inte tålamod, men så fort min son kom till världen förändrades det. Jag har fortfarande kort tålamod när det kommer till det mesta men inte med min son. Nu kan jag förstå föräldrar som orkar sitta och leka titt-ut jättelänge, man gör det för att det är så underbart att se sitt barn le.

Angående kroppen så förändras den ja men jag har aldrig varit så nöjd med min kropp som jag är nu. Skitsamma att mina bröst inte är lika fast och min mage är lite "degigare" än innan. Min son bryr sig inte om det, min sambo bryr sig inte om det och jag bryr mig inte om det eftersom jag anser att det har varit värt det tusen gånger om. min kropp har burit och fött ett barn och då får den se ut så. Dessutom hinner jag träna fyra gånger i veckan, 2 timmar varje gång så vill man så går det. Som alltid i livet handlar det om prioriteringar och det gäller att prioritera tiden till det man vill att den ska räcka till och se till att turas om med sin partner om att ta hand om barnet så att båda kan få lite egentid och även se till att få hjälp med barnvakt lite då och då för att få lite tid tillsammans. Visst kan man önska att man hade mer tid tillsammans och mer sömn men oj vad man glömmer bort det när ens barn kommer som min son just gjorde och ger en stooor puss!

Ja, jag är väl i ungefär samma stadie som du TS, vi kommer gifta oss nästa sommar och har sagt att vi kommer börja försöka efter det... Min sambo vill verkligen ha barn och han kommer att bli en underbar pappa, medans jag alltid har varit lite ambivalent till barn. Barn har liksom inte varit prio no ett i livet för mig, även om jag nu börjar komma i en fas där jag känner att jag ibland verkligen kan längta efter barn. Men ibland känner jag precis som du gör! Det är så mycket i ens liv som kommer att ändras o aldrig bli som förr så det är väl bara naturligt att man kanske känner sig kluven. Att det tyder på att du inte är redo för barn tycker jag absolut inte - tvärt om!

I DN häromdan fanns det en krönika som jag tyckte beskrev väldigt fint (som jag föreställer mig) det jobbiga med att vara förälder, men hur det iallafall kan vara värt det:
www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ventil-for-vuxnas-vanmakt

Man ska aldrig vara för tvärsäker på nånting. Jag tor det tom. kan vara nyttigt at vara lite skraj. det innebär ju att man tar det på allvar. Och då tor jag också att man har förutsättningarna till att lösa problemen när de kommer... Bättre det än att vara tvärsäker iallafall.

kram o lycka till oavsett hur det blir.

JAg har varit  styvmamma åt  en liten kis en gång, nu är han stor.
Och det jag saknar mest från den tiden är att vara behövd, att få vara stolt över någon och vara någons  mittpunkt.
jag saknar nattvaken, torka spyor, gråten  och allt sådant , lika mycket som jag saknar  kärleken, värmen och  allt det underbara.

Och orken finns där, det är förunderligt, men den bara finns helt plötsligt  och sover det gör man när barnen sover man lär sig uppskatta en tupplur efter maten.

Och nu kommer några gnälla och säga att han var ju inte din.

Jo han var min, han var älskad av hela mitt hjärta, eftersom jag valde att se honom som min och  ge honom det stöd han behövde när hans mamma inte funkade som människa.  I  10 år var  jag hans mamma, hans stöd och det går inte en dag utan att jag saknar honom och  hans födelsedag slutar alltid med att jag ligger och gråter av saknad.   I år är första året jag kan återigen ta kontakt med  pojken som var min. 

Och jag hoppas då kunna berätta för honom allt som har hänt.

Men visst är jag rädd nu när jag försöker bli med barn, tänk om jag blir som hans mamma, helt koko och elak, men det är ju inget man vet föränn man fått barnet. 

Vissa barn sover länge på natten redan som pyttesmå, vissa (som min) vaknar varannan timma tills de är 6-7 månader... Jag som inte är morgonmänniska har fått börja gå upp kl 6 och se på bolibompa istället för mina vanliga morgonprogram. Vi hänger på lekplatser och ja kan inte lägga ig på en filt och blunda i solen, för jag måste ha koll på lillkillen. Det är bajsblöjor och massor av "NEJ!" hela tiden, han ritar på väggarna och vill inte lägga sig, och ofta kastar han mat på golvet. Mina tuttar är en storlek strörre i "fodralet" men innehållet han minskat med en storlek = hängisar....  Mgen har lite bristningar och är lite "degig" med extra hud... Min sambo och jag bråkar en del om hushållet och vem som ska gå upp på morgonen osv, men det gjorde vi nnan också, fast bara om hushållet istället då.. 

Men vi bråkar inte så mycket att vi kommer göra slut, det ÄR jobbigt att ha barn, och testar ens förhållande. Men det ÄR också underbart!

Jag har en liten kille som kommer fram till mig många gånger om dagen, ser mig i ögonen som om att han är helt förälskad i mig och säger "heeeej mamma".... Som ser mig som den bästa i världen, och som behöver mig. Han är hur rolig som helst, en riktig pajas. Och jag har aldrig kännt mig så älskad som av honom, och jag har aldrig älskat någon som honom.

Sedan an jag inte komma på mer plus så att säga, men de jag kan säga väger upp för det trötta. Det är nästan som att svara på varför man ska ha en sambo/man/fru... Ja, för att man älskar dem? Finns det något annat svar? Ska man vara tråkig och skiter i kärleken så är det väl bra att man har någon att dela hyran och hushållssysslorna med... men det är nog inte därför man har dem. 

Hej, inte konstigt alls att känna så här. Vi planerar också att skaffa barn efter bröllopet och då har jag en son sen tidigare. Han är 12 år nu. Jag är 33 så jag var väldigt ung när jag fick honom och hans pappa var ganska oengagerad. Min blivande man är en riktig barnperson och jag är säker på att den här upplevelsen kommer att bli annorlunda. Men... och det ska man vara medveten om. Att skaffa barn är jobbigt och livsomvälvande. Man har inte tid med sig själv på ett bra tag. Man får vara glad om man får gå på toaletten med stängd dörr. Duscha är lyx.
Så att hinna träna 3 ggr i veckan är svårt. Men det beror ju helt på hur du och din blivande man planerar och lägger upp ert liv.
Jag började spela fotboll ganska snart efter att jag födde min son och det var min räddning under veckorna. Att komma till fotbollen och vara med tjejerna var min egen tid och jättevärdefull.
Men som sagt, hade många sömnlösa nätter och ingen avlastning (inga far och morföräldrar) i närheten så det var tufft, oerhört tufft. Men samtidigt ger det en hel del och jag har världens underbaraste son. Även om det är större bekymmer nu när han närmar sig tonåren. Att vara förälder är ett livslångt åtagande.
Jag är liksom du rädd att jag ska lägga på mig en massa vikt efter den här graviditeten. Efter förra gick jag ner 10 kilo och blev smal som en sticka. Men det var 12 år sen. Är också rädd att det ska vara ngt fel på barnet.

EmblasMamma: Mycket bra skrivet!

Oj oj oj vilka skräckscenarior du drar upp.

Jo, nog gråter barn på nätterna och så finns det ju kolik. Men ska man gå och tänka på det värsta hela tiden, då kan man inte ägna sig åt lyckan heller!

Jag körde inte femminutersmetoden, vi tog en använd tröja utav barnens pappa. Den la vi över barnens huvud så det blev som känslan av koja och de kände pappas doft. Det funkade perfekt! Och det med tröttheten- hormonerna hjälper till mycket mot sömnbristen!

LÄR DOCK BARNEN BLI VANA VID LJUD!!! Smyg inte så fort barnet somnat utan lev på som vanligt! Det underlättar enormt kan jag säga! Ha tvn på när de ska somna, radio, prata i vanlig ton, dammsug mm, ni kommer verkligen kunna slappna av mer då.

Om du ammar så lägg barnet jämte dig när det ska äta så kan det äta medan du sover. Oroa dig inte för att du ska kväva barnet genom att lägga dig på det, den risken finns inte så länge du är nykter. Vi har ett litet "bo" av täcken som barnen låg i mellan oss.

Tid att träna FINNS! Promenader hinns alltid med. Bor du inne eller nära en stad så promenera hellre än att ta bilen. Det gynnar barnet som får frisk luft och du får motion. Annars finns joggingvagnar! Sen finns gummiband, pilatesbollar, tyngder, motionscykel och sånt som kan användas några minuter på kvällarna hemma medan ni kollar på tv. Annars är Xbox 360 Kinect helt fantastiskt!

Sen hemmet hinns med, tro´t eller ej. Hur många minuter per dag ägnar man åt städning? Så länge alla delar det och tar sin beskärda del så går det bra. Och när barnen blir äldre så kan du ge dem åldersanpassade sysslor.
Min 8-årige dotter plockar i och ur diskmaskinen (hamnar saker fel flyttar jag dem bara när hon inte ser, då känner hon sig fortfarande stor och duktig), hon hjälper till att dammsuga, plocka tvätt och skräp, bistår mig med saker vid matlagning och fönstertvätt. Lillgrabben på snart 5, han håller reda efter sig själv. Han får plocka ihop sina egna saker, leksaker, tvätt och hålla reda på sitt rum. Ok, detta felar en hel del, men till stor del funkar det bra! Vi har alla tvätt- och städdag på lördagar också!

Sen när det gäller skola och aktiviteter: Läxor tar ingen lång tid, och det är faktiskt en mysig stund tillsammans där man får briljera lite med sina kunskaper. Vi har begränsat aktiviteterna till max 2 för att det inte ska bli för mycket. För många aktiviteter gör det struligt även för barnen. Min dotter har karate och cheerleading, två aktiviteter som har mycket genemsamt- diciplin, balans, styrka och koordination, så de passar perfekt ihop. Lillgrabben spelar fotboll. Sen om man har en aktivitet som ligger långt från hemmet så är det bra att lära känna de andra barnens föräldrar så kan man turas om att skjutsa!

Min dotter, trots endast 8 år gammal, är min bästa vän i livet. Hon är min bästa shoppingkompis, älskar att pyssla med mig, vi tar ofta långa skogspromenader tillsammans och jag flådar med mina kunskaper inom biologi, flora och fauna då.

Och vad är bättre än att höra barnskratt, att få gosa in näsan i ett barns mjuka dun på huvudet, att få fina teckningar och få höra: -"Jag älskar dig mamma".

Ja, det är ett heltidsjobb, det är mycket. Men ack, också det bästa jobbet man kan ha.

Och tänk på en sak- Du kommer få höra folk tipsa om  miljoner olika trick: -"det funkade sååå bra på mina barn" (som mina tips ovan). Men du kommer finna dina egna metoder, dina egna trick!

Och GLÖM INTE VARANDRA!!! Var inte rädd att ordna barnvakt och ägna tid åt varandra. Gå ut och ät middag på tu man hand, bio, hyr hem film eller åk till någon strand och bara ha picknick. Det är när man glömmer bort varandra som man till slut går isär. Jag och min gubbe har varit ett par i över 13 år och gifter oss först nu. Och vi ägnar mycket tid tillsammans bara jag och han. Att gosa upp i soffan när barnen lagt sig, eller som igår, att vi gjorde chokladpudding och tjuvåt när barnen kikade på film inne på vårt rum, busigt och fnissigt! Och så får man inte glömma samlivet heller. Det handlar inte bara om sex, utan närhet och intimitet med. Att bara lägga sig i varandras armar och bara vara. En kram och en kyss i förbifarten. Busiga, trånande blickar och ord, viktiga ord som visar uppskattning och kärlek!

Lycka till :)

Tack!
Känner dock att det blev väldigt flummigt! ^^

Jag tycker det är bra att du tvekar. För många ser barn bara som en gullig leksak och funderar inte på det enorma ansvar det innebär att skaffa barn Min kompis tänkte precis som du (kan ju inte relatera till mig så jag inte har några barn) och ställde faktiskt frågan till barnmorskan "Tänk om jag inte klarar av det?"

Denna fantastiska kvinna svarade just det, att hon tyckte det var vettigt att tänka så, att inte bara tänka i rosenrött skimmer - för det ÄR det inte och att hon tyckte att det tydde på en mognad och självinsikt.

Jag tror dock att många skaffar barn för att rädda sin relation, vilket leder till det motsatta. Dessutom, men en syster inom barnomsorgen kan jag säga att många skaffar utan att tänka och nu ångrar de sig. Några föräldrar har sagt det uttryckligen till min syster, dessvärre ibland när barnen hört..... Jag har också jobbat med lägenhetsuthyrning och många av mina hyresgästers barn for onekligen illa, många gånger för att föräldrarna sket högaktningsfullt i dem och lämnade dem vind för våg (nej, socialen är INTE intresserad)

samtidigt är detta som det är med de mesta värdefulla saker i livet. det kräver en enorm insats, men är värt det för de som vill och har funderat på vad de ger sig in i.

Jag tycker du ska fortsätta fundera som du gör, och komma fram till om DU tycker attd et är värt det - för dig? det är inte varken fel eller konstigt att avstå, jag tycker det är bättre att avstå än att inte ha hela hjärtat i sitt beslut. Jag har själv varit mycket ambivalent till barn och jag oroar mig fortfarande för om jag är för gamal, om jag öht kan få barn etc. Dessutom en del kring samma frågor som du.

Om du beslutar dig för att bli mamma så tror jag det kommer att gå superbra, just eftersom du klarar att se saker ur mer än ett perspektiv. Lycka till, hur du än gör.

Det där kunde varit jag som skrivit! Allt det där stämmer in på pricken på mig också...

Jag tycker det är sunt att tänka efter både en och två gånger innan man bestämmer sig för att skaffa barn, för det KOMMER förändra ditt liv för lååång tid framåt. Det kommer man inte ifrån, sen beror det lite på hur man proriterar och så, hur man kommer uppleva förändringen.
- Ja, de flesta barn vaknar på natten. Självklart finns det de barn som bara gör det de första månaderna, men många fortsätter att vakna på natten betydligt längre än så. Min äldsta vaknade 10-15 ggr per natt under sitt första år, det var så klart jäkligt jobbigt MEN man orkar. Fråga mig inte hur, men i den situationen antagligen för att man inte har något annat val.
- Och nej, jag tror inte du kommer hinna träna 3 ggr i veckan sedan, det är nog bara att acceptera. Dina barn/ditt barn kommer att ta nästintill all tid/energi/ork. Vissa går upp i vikt, andra som jag själv, rasar i vikt av amingen och får problem på andra hållet. Kroppen förändras, på vissa mer och på andra mindre.
- Och nej, som någon skrev, när man har barn är man aldrig "ledig". Det är ett 24/7 jobb, dygnet runt, alltid.

Vi har två barn, 2 1/2 år och 6 månader, jag sover mycket lite per dygn, ca 5 timmar osammanhängande per natt, jag är ung (24 år) men jag är slutkörd. Det ÄR hårt, man är trött, man är slutkörd, det är inte alltid helt underbart, jag går upp 110% i barnen och har ingen egen tid alls. MEN det är värt det!! Haha, det låter alldeles galet kanske, men det är värt det så många gånger om, det går inte ens att beskriva :) Ibland önskar jag att jag kunde få sova en enda natt utan att bli väckt 5 ggr, men jag skulle aldrig, aldrig någonsin vilja gå tillbaka till livet utan barn. Aldrig.
Och vårt förhållande är lika starkt som det alltid har varit, och vi är kanske till och med mer kära nu än innan vi fick barn, det har svetsat oss samman, gjort oss till ett team. Så alla förhållanden går absolut inte utför när man får barn!
Men man måste vara beredd på vad man ger sig in på, annars kan det nog bli tufft! Men heja dig för att du verkar ha en realistisk syn, det behöver man nog ha! Lycka till :)