Vi planerar barn - jag är rädd

För det första så var det inte ditt inlägg jag svarade på, för det andra så har jag aldrig skrivit att vi planerar barn för att "alla andra" gör det, för det tredje har jag aldrig skrivit eller trott att alla som har barn befinner sig i en nattsvart situation utan fördelar. Men jag tror heller inte på att det alltid är underbart och lätt att ha barn. När jag ser alla småbarnsföräldrar på jobbet som alltid är först med att hugga på övertid för att få mer pengar, de är ständigt utmattade och "klappar" oss barnlösa på huvudet med kommentarer som att "men när man har barn då är man aldrig riktigt ledig" när man pratar om semster.....Som att jag som inte har abrn är dum i huvidet men ändå som att de är avundsjukapå min "frihet"?
I nästa sekund vill de övertala alla i omgivningen att få barn "för det ärrr så underbaaart"...

Finns det ingen som har haft dubbla känslor angående att få barn men som ändå gjort det och trivs med sitt liv trots sömnbrist,tidsbrist och andra utmaningar? Ni som har barn...tvekade ni aldrig om ni skulle orka? Hade ni aldrig känslor av  "vad har jag gett mig in på?" Har det alltid varit så självklart för er att få barn? Aldrig någon tvekan?

Jag tolkade inte alls TS som att hon inte VILL utan snarare att du börjar landa i verkligheten och det realistiska med att faktiskt skaffa barn och du har fått funderingar där ikring. Och det är väl bra? Det visar snarare på mognad. Du inser vad som kommer och har lämnat det naiva stadiet bakom dig där barn är en mysig och gullig dans på rosor. Du behöver kanske lite tid att fundera och landa i vad det praktiskt innebär, både positivt och negativt...

Det känns som ts är väldigt osäker på att skaffa barn, i alla fall just nu, annars tror jag inte att man tar åt sig så mycket av vad folk på internet skriver, särskilt inte när de som skrivit bara verkar mena väl...

Jag längtar efter att skaffa barn och har gjort länge, vi försöker så förhoppningsvis händer det snart MEN jag ändå lite nojjig över att inte orka. Eller klart jag vet att jag kommer orka och jag vill ju verkligen följa mitt barns utveckling och göra en massa som jag tänker mig att vi, familjen skulle göra, och alla skolaktviteter osv. Men det är ju en omställning, friheten försvinner som sagt. Du blir helt klart bunden och måste planera och prioritera efter ditt barn och dess behov. Och jag vet att jag kommer vilja och orka men ibland känns det skönt att vara barnfri också...men jag känner ändå att känslan av att vara gravid, föda ett barn och sedan leva som mamma resten av  livet överväger känslan att det kommer bli jobbigt, tungt, skrikigt osv periodvis...som sagt fördelarna väger upp tror jag

Men känner du inte som jag att du ändå vet att allt är värt och känslan att vilja ha barn är större än viljan att ge upp friheten och din egentid då ska du kanske vänta.

Tack! Äntligen någon som förstår!

Håller med!

Vi resonerar precis likadant!

Ja, jag vågar nog påstå att jag fattar precis.  Och jag tycker det är sunt att du ställer dig själv de här frågorna innan ni faktiskt skaffar barn. Tror likaså att det är fullt naturligt att du ställer dessa frågor, vad skulle man vara för en pontentiellt bra framtida förälder om man INTE gjorde det?

Jag tror att bara genom att ställa dig själv dessa frågor har du kommit en bra bit på väg, oavsett om det är på väg mot ansvarsfullt färäldraskap eller att lika ansvarsfullt avsäga dig föräldraskapet till vidare för ni inte är redo.

Tyvärr så behandlas du som skriver i känsliga rummet inte alls med silkesvantar, som det uppmanas i forumreglerna. Tvärtom verkar det som att möjligheten till anonymitet får folk att plocka fram hårdhandskarna istället...

Upplever att du TS reagerar lite väl starkt på det som skrivs i den här tråden. Man måste ju räkna med att alla inte stryker en medhårs när man skriver ett inlägg i forumet och även med att det eventuellt kan bli missförstånd då vi ju bara har de exakta skriva orden att gå på o självklart inte kan veta exakt avd som försiggår i ditt inre.

Jag hoppas du och din partner kommer tillrätta med det hela, kan prata med varandra om hur ni båda känner o hitta det  som är rätt för er.

Nu vet jag inte om du menar att de som skrivit i det här forumet varit för hårda eller menar generellt i Känsliga rummet. Generellt håller jag med dig, anonymitet gör att folk säger sånt de inte skulle sagt annars. Men i den här tråden tycker jag personligen ( alla har olika gränser och nu skriver jag ju bara vad jag tycker och inte "sanningen" ) inte att ngn gått över gränsen. Jag upplever inte att "behandla ngn/ett ämne med silkesvantar" är detsamma som att alltid hålla med  o stryka medhårs.