Gravid & förvirrad...

Ta det lugnt!
Det här kan bara du-och din kille-hitta svaret på. Det gör du-ni-bäst i lugn och ro.
Låt dig själv vara såpass ifred att du hör vad hjärtat verkligen säger-för det talar till dig, det är jag övertygad om. Ge dig lite tid-du behöver inte ha panik. Du kommer att landa i en visshet om vad du ska göra. Och vilket val du än gör, så har du styrkan inom dig att hantera det.

Så, elda inte under förvirringen och stressa upp dig, utan lita på att du har det du behöver inom dig för att fatta ett genomtänkt beslut.
Tillåt dig några dagar att låta tankarna fara som de vill på alla håll och kanter. De kommer att landa.

Vad någon annan tycker är inte alls viktigt i det här läget.

Klart att du har känslor som åker bergodalbana nu.. det är så..
Ett barn brukar vara svårplanerade och det är ofta inte riktigt rätt läge att skaffa. Men jag lovar att ni fixar det oavsett hur ni väljer att göra. Många nu som skaffar barn väntar tills de blir lite äldre och det jag ofta hör är att de ångrar sig för att de borde ha skaffat barn tidigare och gärna fler :)
Att berika sitt liv med barn är också en process att bli vuxen, man växer liksom! Oftast kvinnan mer än mannen..då hon bär barnet och han oftast inte fattar nåt förräns att barnet är fött..
Man kan heller inte förutspå hur det kommer att bli. det får man fixa eftersom.
Jag var 23 när jag fick min första och tycker det var en perfekt ålder!!
Lycka till!

Jag tkr att du inte ska lyssna på någon annan utan verkligen själv känna efter om du vill ha barn eller inte! Längtar du efter barn just nu? Det är så pass stort att skaffa barn och det ska komma när man verkligen VILL!! Kram tjejen

Jag & min blivande fick våran 1a när jag var 20 & han 22.

Nu har vi en snart 5 månaderss dotter också :)

Heeelt underbart!

Hoppas det löser sig,vad du än väljer,har alldrig hamnat i din situation men jag kan tänka mig hur det känns :(  Måste vara så jobbigt!

Förstår också att det låter stressigt att ta några dagar att fundera,du har ju barnet i magen,förstår du hur jag menar då?

Lycka till iaf.

Tack för era svar. Jo jag har längtat efter barn sedan jag var 18, mina föräldrar fick mig när de var unga och det har påverkat mig lite, har alltid velat vara en hyffsat ung mamma. Men jag har hela tiden sagt att jag VILL ha barn - men inte just nu. Jag har planer på att utbilda mig osv, fast jag vet att jag kan göra det även när jag har fått barn, men aah.. Jag är en planerare och har haft det klart för mig hur jag skulle vilja ha det. Först lägenhet med killen, förlovning och bröllop, SEN barn, men saker blir inte alltid som man tänkt sig liksom...

Det som gör det hela ännu jobbigare är att jag och killen åker utomlands om 2 veckor och stannar där i 2 veckor, och när jag ringde MVC uppskattade de att jag var i ca 5 v, och kommer därför vara i nästan 10e veckan när jag kommer hem.. kommer alltså inte hinna göra en abort innan då jag inte kommer få bada utomlands, så de tyckte jag skulle göra en efter... känns lite sjukt att gå runt och bära på ett barn och sedan ska det bort, svårt o förklara hur jag menar för mina tankar är helt åt helsicke just nu.. allt snurrar.

Jag ska göra som ni säger, försöka lyssna på mitt eget hjärta och se vad jag kommer fram till...

Kanske är det bra att få lite extra tid att tänka, och att komma bort på semester tillsammans, även om den kommer att vara full av grubbel (men det kommer den att vara även om du gör abort innan).

Det kan verka lite platt, men gör en lista på "för och emot"? Vad talar för ett barn just nu och vad talar emot, och varför när det gäller båda alternativen? Tex vad för utbildning är det du tänkt dig? Kan den vänta, tar den mycket tid i anspråk osv? Hur är din kille, kommer ni att dela ansvaret 50-50 eller annorlunda, passar villkoren er? Vad vill du göra i ditt liv, kan du göra det om du skaffar ett barn nu eller inte? Hur mycket betyder det om du inte kan göra det? Hur kommer du att känna om du gjort abort, känns det rätt för dig (bara du kan svara på det) eller ångrar du dig (obs, detta är ingen moralkaka, är för kvinnans fria val)? Osv, osv.

Vad det gäller att göra saker "rätt ordning" när det gäller äktenskap m.m. Skit i det! ;) Det var förr, gör som det känns rätt! Huvudsaken är att man känner sig lycklig på den plats i livet man är.

Följ ingen annans råd, bara ditt hjärta, hur klyschigt det än kan låta. Det är du som kommer att leva närmast konsekvenserna av beslutet resten av livet hur du än gör.

Hoppas att det blir jättebra för dig.

"Oftast kvinnan mer än mannen..då hon bär barnet och han oftast inte fattar nåt förräns att barnet är fött.."

Hu, hade jag varit man hade jag blivit genomförbannad om jag läste detta!!! Det beror nog mer på personen/personligheten, mognad, och hur mycket man orkar och vill sätta sig in i saker än könet mellan benen hoppas jag... ;)

Utbildning och jobb är smart innan barn tycker jag.FP:n blir ju inte så värst bra annars,det går men kul är det inte.Jag vet själv då jag råkade nolla mig efter dottern.Det blir inte många 1000lappar.

Men det är du/ni som ska känna efter.Jag var 24 när dottern föddes,perfekt för mig:)

jag var 23 min man ville hells inte ha barn med mig just då, men jag kände att det var rätt, nr 2 kom vid 25 o då var jag osäker, riktigt osäker, men nu då jag har en 7 åring o en 5 åring innan 31 så känns det helt rätt att plugga! (vill bli syrra)

jo förlåt, skulle ju skriva lycka till med beslut oallt, tror på vad flera andra skrev, ta tid för dig själv! kram

Jag har varit i samma sits som dig, skillnaden var att jag precis fått ett vikariat, samt att vi bodde i en etta. Vi valde att avsluta graviditeten. Det fanns egentligen aldrig något alternativ för mig/oss, jag hade för mycket som jag vill göra och lika var det för min man. Det är klart att det hade gått, det gör ju det mesta men för oss var det helt rätt val att avsluta och satsa på oss, på utbildning etc. NU 10 år senare  och  varsinn 5årig universitetsutbildning, jobb och hus, senare, så har alla bitarna fallit på plats och vi ser framemot att bli föräldrar i december.

Min mamma sa till mig när jag frågade henne vad hon tyckte att jag skulle göra," hur kände du när du såg att det var +?"
För hon menade att den näst lyckligaste dagen i hennes liv var när hon fick reda på att hon var gravid, den lyckligaste när jag föddes, att man behöver inte ha allt på plats eller vara" redo" när man blir gravid, men man ska känna glädje först, sen oro
Jag kände endast oro, ångest och ovilja, så för oss var faktiskt valet ganska lätt, även om handlingen i sig inte är lätt.

Ta tid och tänk igenom det tillsammans, du har fått många bra råd här, och ni kommer säkert att komma fram till den bästa möjliga lösningen.

Precis som alla andra säger så är det bara ni själva som kan känna efter vad som känns rätt. Jag vill bara berätta om hur vi gjorde.

För några år sedan var vi nämligen i nästan samma sits. Vi bodde iofs ihop och gjort så något år men båda läste och min BM kände sig inte alls redo. Jag visste varken ut eller in först. Visste skulle jag klara av att bli mamma och ekonomin fick ju lösa sig. Men efter mycket grubblande valde jag ändå abort. Det var jättejobbigt först och det tog nästan ett helt år innan jag kunde se på TV om abort eller liknande utan att ögonen tårades.

Idag, några år senare, så vet jag att det var rätt beslut för mig och för oss, hur jobbig vägen efter än varit.

Lycka till med ert beslut hur ni än gör!

Förstår att din sits är jobbig och ångestfylld, men som många redan sagt - det är bara DU (och din kille) som kan veta vad som är rätt att göra. Det finns för-och nackdelar med båda möjligheter, hur du än vrider och vänder på det finns det inte facit, inte rätt och fel - bara rätt val för dig, och det rätta valet blir det du väljer, vilket det än blir! Jag har haft den stora lyckan att få två underbara döttrar, när den yngsta var 4 månader så upptäckte vi att jag var gravid igen, i vecka 9. Vi valde, efter mycket ångest och kval, att göra abort. (JAg hade kraftig foglossning efter min yngsta dotter, och hade fortfarande svårt att gå riktigt). Det är ett val jag inte ångrar, men ett val jag varje dag lever med. Hon/han hade varit 11 månader yngre än min yngsta dotter och det går inte en dag utan att jag tänker på honom/henne. För mig handlade aborten om att jag/vi kände ett ansvar för våra födda barn, vi måste orka glädjas åt de vi redan fått. Rätt val, med andra ord, men inte utan konsekvenser. Precis som det blivit om vi valt att fullfölja graviditeten, rätt val, men med andra konsekvenser. Det blev långt, men det jag vill säga är - om du kan, ta ett andetag, var för dig själv och sen vet du så småningom vad du ska göra. Hur du än gör så får det konsekvenser. Stor kram till dig!

Tack så jättemycket för att ni tar er tid att skriva några rader till mig, det känns oerhört skönt att kunna prata av sig ibland, ni kommer med jättekloka råd. Att göra en för och emot-lista har jag tänkt på att göra, så svårt att ta tag i det bara, jag skjuter liksom bort allt på något sätt för jag vet egentligen att vi har bestämt oss för abort. Vi har tom bokat tid för undersökning på en abortklinik, fast det är ju inget som säger att man kan ändra sig för det... Jag slits åt två olika håll, killens vilja och mina känslor. Han tycker inte att jag är realistisk, vilket jag har full förståelse för. Fast allt går att lösa! Jag har faktiskt jobb och tjänar väldigt bra, dock inte fast, han är färdigutbildad i december och kommer få fast jobb efter det troligtvis. Körkort har jag redan osv osv. Jag är så dum också, sitter inne på bebis-forum och läser om utveckligen på bebisen, pratar med min familj om bebisen som att jag har bestämt mig för att behålla, kommer bli 1000 gånger värre om jag nu gör en abort...

Det känns bra iaf att vi åker på semester snart och kan ta tid där att verkligen fundera... tack ännu en gång för alla råd, värmer enormt!

Jag tror det är jättebra att ni kommer iväg på er resa. Då får ni tid för varandra och att låta ert beslut mogna fram.

Lycka till.

Visst ska man vara realistisk, men det viktiga tror jag är att vara lycklig (hur du än väljer), och saker brukar ha en tendens att lösa sig. Ibland får man tänka i stora perspektiv, men ibland finns det perioder i livet när man helt enkelt får vara nöjd med små försiktiga steg i taget - även de tar en framåt, sakta men säkert. Gå på dina känslor.

I slutänden är det du som står med det yttersta beslutet om abort eller inte, och därför är det ocså du som måste vara nöjd med valet. Elakt mot mannen, kanske. Men det är du som till sist gör det slutgiltiga valet och därmed bär konsekvenserna av att ha gjort det, åt vilket håll det än är. (Nu låter jag kall, men jag menar att du ska inte tänka "varför gjorde jag det här" ? (oavsett vad du väljer). Han kan alltid tänka att det var du som valde; "det var inte mitt fel att det blev så här", om han någon gång inte är nöjd, och det är lättare att bära.) Du kommer att klara det, hur du än gör. Det blir inte alltid som man tänkte, men det brukar bli bra till slut ändå (ibland ännu bättre!). =) Kanske ska man fråga sig; om jag tar bort pengar, utbildning, förhållande och allting ur bilden: vill jag ha det är barnet då?

Jag var 19 år när jag blev gravid. Min dåvarande pojkvän var 24år & hade fast jobb. Jag var arbetslös/studerande. Vi hade disskuterat att skaffa barn men eftersom jag åt p-piller bestämde vi oss för att sluta med dem, det skulle helt enkelt få ta den tid det ville att bli gravid, så det var lite planerat ändå!!

Det som inte var planerat var att jag blev gravid första ägglossningen efter att ha slutat med p-pillren, min pojkvän blev mest arg o irriterad för att jag hade blivit gravid direkt...han ville absolut att jag skulle göra abort. Jag pratade med psykologen hos mödravården & egentligen hade jag bestämt mig för att behålla det. Jag kunde inte rå för att jag blev befruktad direkt...vad hade min pojkvän för rätt att först vara med på att skaffa barn & bara för att det tog sig direkt välja abort..det var inget alternativ för mig. Tiden gick & jag var bara mer o mer säker på att jag hade valt rätt!!! Om han inte ville kunde han gå men han stannade kvar hos mig, det gick upp ett ljus för honom när vi var på ulj. Då ville han ha det!!

Vi hade en 3.a i radhus så vi bodde bra!! tiden gick o våran lilla tös föddes i slutet på April...liten o söt som en liten tröllonge med massa mörkt hår. Allt var jätte bra & vi levde ett lyckligt familjeliv ända till han en dag inte ville mer...då hade våran lilla tös blivit 9½ månad & det var ett svårt steg att bli ensamstående mamma vid 20 års ålder!! Den lilla tösen är 14½ år idag & jag har aldrig ångrat att jag skaffade henne, hennes pappa bor långt bort idag men de har kontakt & hon är dit o hälsar på flera ggr /år samt att han är hit ibland & hälsar på! Hon har tagit mina 2.a barns pappa som pappa så allt slutade bra för våran del.

Stå på dig & gör det som ditt hjärta säger är rätt!!!

Lycka till!