Dags för barn?

Men alla tycker ju inte graviditet, förlossning och amning är något vackert (som till exempel jag, kanske är jag lite udda), nu retar jag säkert många - och alla tycker ju olika på sitt sätt, men jag tycker det verkar ganska motbjudande att behöva genomlida allt detta. (Det är liksom barnet jag vill åt, resten är bara något som måste genomlidas för att få det, för mig). Och visst, man kan adoptera; något jag ibland tänkt att man borde göra om man ska ha barn ("varför ska man skaffa ett barn här, när det finns så många redan födda som har det svårt och behöver hjälp"), men så är det också denna skräckblandade förtjusning över att ändå få uppleva det som föräldrar talar sig lyriska om.

Och naturligt är det ju, det kan vi inte komma ifrån. Men vi gör det på något sätt också till en sådan stor grej i västvärlden (det är en stor sak att få barn, men själva det fysiska hos kvinnan är det jag syftar på nu). Man ska på otaliga kontroller, vilket är mycket bra visserligen och en fantastisk ynnest på många sätt - men man görs på så många sätt till en "äggkläckningsmaskin". Folk man knappt känner ska fram och känna på ens  mage, ska veta hur man mår, när man ska föda osv. Jag tycker graviditet, förlossning och amning känns intigritetskränkande ur flera aspekter. Jag slutar inte vara jag, och min kropp tillhör fortfarande min privata sfär med eller utan stor mage eller barn vid bröstet... Avskyr tanken på detta att kroppen på något sätt ses som "allmän egendom" under dessa omständigheter. (Nu kommer flera säkert att skriva att det "definitivt är värt det" och känner man så, så är det det. Men jag känner ändå för egen del: usch, att man ska behöva igenom allt det för att få sitt barn...)

Innan du har varit med om det så vet du inte om du tycker att det är vackert, men visst är det så att alla inte tycker det :D

Kontrollerna blir vad man gör dem till, och man behöver faktiskt inte tillåta andra att bli deras egendom, man bestämmer själv över sin kropp och sitt privatliv :)

Man kan säkert se det som vackert. Att ett barn (eller andra levande varelser också för den delen) blir till är stort och förunderligt och på sitt sätt mycket vackert. Men, nej, själva förlossningen som sådan tycker jag inte är vacker, och är tämligen säker på att jag inte kommer att göra det sedan heller, ifall jag väljer att få barn. Jag ser blod, svett, smärta och hårt arbete. Att vara slav under sin kropp och att lämna ut den fullständigt till främmande människor ser jag inte som varken vackert eller lockande. Inte amning heller, det är lite för "djuriskt" för att jag ska gilla det tror jag. Men visst kanske jag ändrar mig. Men antagligen inte.

Att skriva att man inte vet förrän man varit där/upplevt det är också en kommentar som man ständigt hör från föräldrar (inte alla, men många). I en del fall har de säkert rätt, i andra inte - det handlar nog mest om personlighet och empatiskt förmåga skulle jag tro.  

Ursäkta ts, nu har vi visst kommit från ämnet, men, ja, i alla fall...

Måste göra ett litet tillägg.. Att göra anspråk på att veta vad andra männsikor kan veta och inte i olika situationer tycker jag är fel. Om jag skulle ha en barnmorskeutbildning men inga barn, har jag rätt att tycka/veta om förlossningar då? Om jag varit med när tre av mina systrar fött barn, kan jag veta då? (Vilket jag inte har, något av det) Om jag läst tjugo böcker i ämnet? Eller är det bara om man legat naken i en säng och krystat som man är en auktoriserad vetare i ämnet?

Vi har alla olika referensramar, kunskaper och erfarenheter (och har man fött barn är naturligtvis inte den ena förlossningen den andra lik). Den barnlöse saknar praktisk egen erfarenhet av graviditet, förlossning och amning, modern saknar med all säkerhet objektivitet  när det gäller detta, då hennes erfareneter färgas av de hormoner som frigörs i samband med upplevelsen och föroppningsvis även villkorslös kärlek till barnet. Ingen av oss kan vara fullständigt objektiv (inte heller den barnlöse) eller innaha all erfarenhet (själva kombinationen är omöjlig..). Man kan visst veta vad man tycker även som barnlös, sedan kan naturligtvis uppfattningen om saken ändras under resans gång ibland, det handlar m att utvecklas som människa. Vissa åsikter förkastar man, andra behåller man.

förstår precis vad du menar. alla är vi olika. tycker likadant efter jag fått barn. förlossningen var definitivt inget vackert å kändes verkligen inte naturligt. å inte amningen heller. dessa fördomar om att man måste tycka det för att vara en bra mamma. suck! det var som du sa,en fas att genomlida för att få sitt barn. självklart värt det..men inget jag nånsin kommer att se som vackert. folk får tycka vad de vill.

Intressant tråd!

Jag har funderat mycket på varför det är så många par som väntar alldeles för länge med att bilda familj. Och är väldigt förvånad över hur många tänker!

Man gör väl allt till vad man vill att det ska vara tänker jag lite. Ur erat perspektiv så känns det ju helt vansinnigt att skaffa barn. jag blev oplanerat gravid med första så jag hann väl inte tänka efter så mycket innan, men jag har nog aldrig sett på graviditet, förlossning och amning så negativt som ni lite äldre gör.

Det kanske är så att ni helt enkelt inte är redo för barn, men fick jag råda er till något så skulle det faktist vara att vidga era vyer lite. Våga tänka om, man kan vara mamma och fruktansvärt lycklig!

Jag skjiljer mig nog ganska mycket från de flesta här inne, men jag tycker att allt det ni pratar om med förskräckelse är fantastiskt! Speciellt amning!

Och din kropp kommer aldrig bli en allmän egendom om du inte vill att den ska bli det! Träna på att säga nej och stå för det! Det är många som tror att kvinnans kropp är något man kan ta för sig av i många situtioner i livet, men alla kvinnor kan lära sig att säga nej! Det är absolut inget man ska behöva gå igenom för sitt barn! Den enda du behöver dela med dig av din kropp till är barnet.

Känner att jag skulle vilja ge en annan slags input också. 

Jag trodde i många år att jag så småningom skulle börja känna att det var dags för barn. Jag tog för givet att jag ville ha barn och att den berömda biologiska klockan skulle börja ticka högt. Men så blev det inte. 

Allt eftersom tiden gick så insåg jag att jag faktiskt inte alls var intresserad av själva konceptet med barn. Jag trodde att jag skulle bli det eftersom normen i samhället är att man ska vilja ha barn. Men jag ville inte. 

Lyckligtvis har jag träffat en man som känner likadant som jag, så jag lever nu ett härligt och barnfritt liv tillsammans med honom. Det finns barn i vår omgivning - släktingars och vänners barn - och med dem är det precis som med vuxna: vissa gillar vi mycket, andra gillar vi inte alls. Barn kan göra oss glad två gånger: när de kommer och när de åker härifrån

I motsats till många andra som skrivit i tråden kan jag däremot vara nyfiken på hur det skulle kännas att vara gravid och att föda barn. Det kommer jag ju aldrig att göra. Men det innebär inte att jag vill vara förälder. 

Jag tror att de allra flesta människor vill ha barn, och mitt inlägg syftar inte till att försöka omvända någon som längtar efter att bli förälder. Jag vill bara visa på att det inte är självklart att barn ska vara en del av livet. Det finns ett fullödigt och lyckligt liv även utan barn. 

Men många tror ju att livet tar slut med barn, det blir inget mera skoj.

Livet upphör när man får barn, vilket är helt fel.

Exempel från min egen barndom. 

Min väns mamma,  synd att man har barn nu, kan man ju inte åka på semster mer än till mormor....

Min mamm,  Va?  Vi har just tågluffat i Schweiz, Lichtenstien och Österrike med tre ungar, gick hur bra som helst.  

Mina föräldrar lät oss vara en del av livet och ansåg oss vara en rikedom och något skoj att ha med. Jag var 6 eller 7 när vi tågluffade.  Jag beundrar mina föräldrar för jag och mina systrar var hur bra som helst på att start  bråk. Det löste de med  en folkvangsbuss så vi inte kunde sitta i närheten och upp delning av tält platser.

I deras värld fanns inga problem bara lösningar och det var så jag lärde mig leva.

Och jag har varit styvmamma två gånger,  en gång åt en grabb och nu åt en tjej, jag verkligen älskar båda mina ungar och  jag vill ha egna barn eftersom ungar är så skoj.

Ja barn är  jobb med, men som med allt är det inte en dans på rosor men det är  vad man gör det till.  

Ursäkta men hur kan någon säga om en okänd person att den inte är redo för barn - då har man förutom att förminska denna person också indirekt sagt att det rätta är att få barn "vänta bara tills du blivit mogen och redo", typ.. Och vad har vidga vyerna med det hela att göra om jag får fråga? Det är väl ingen som säger att man inte kan vara lycklig med barn, lika lite som att man måste vara olycklig bara för att man inte har barn? Lite större perspektiv på vår tillvaro och våra liv måste vi väl ändå få ha? Och åter igen, du tycker amning är fantastiskt - grattis, verkligen, men alla kommer inte att tycka det, oavsett om de har genomgått det själva eller inte, så döm inte någon för vad denne tycker är fantastiskt eller inte.

Jag dömer ingen som inte tycker amning är fantastiskt, men tycker man ska prova innan man säger att det är fruktansvärt! Precis som du skriver dina känslor och tankar kring olika ämnen här i tråden ville jag bara dela med mig av mina.

man måste inte tycka att förlossning är vackert för att vara redo att bli mamma. likaså med amning. jag försökte verkligen med amning, kändes inte sådär naturligt osv som andra verkar tycka..men ville för mitt barns skull. det blev mjölkstockning,hade skitont å folk klaga på mig när jag sluta. för att komma till sak.. vad man tycker om allt det där är upp till var å en. ingen kan väl säga till någon annan att man kanske inte är menad att vara förälder osv??! om jag inte tog fel så skrev tjejen om förlossning å amning..inte om att barn skulle ta kål på resten av livet?! hon ville ju ha barn. å förlossning å amning är ju en så liten del av det. det är nog du som borde vidga vyerna!

"Väntar alldelse för länge med att skaffa barn"??? Man kan vidga sina vyer på olika sätt, inget är rätt eller fel, men en del vill skaffa sig en längre utbildning först, innan barn, andra vill resa osv. Även sådant vidgar vyer, och gör att man mognar som människa (man kan även dela med sig av dessa erfarenheterna till sina barn när man får dem!). Man måste inte vara 21 år vännen... Vill man ha barn mycket ung ska man ha det, vill man ha dem senare i livet finns det inget "vänta alldeles för länge"! =) Vi lever i en modern tid, vet du.

Jo det finns visst  att man väntar för länge,  ja vi kan  skaffa barn tills vi är 70 nu  men ärligt då hinner man inte se barnet växa upp.

Och att ha en mamma  som fyller  65 när man själv fyller 18 är inte så skoj, min  första flickväns mamma  fick  på naturlig väg  henne vid 47  och när min flickvän var  20 dog hennes far  som var 10 år äldre än modern och  två år senare avled hennes mor.

Hon sa att hon kände sig väldigt ensam och tyvärr kunde ingen av oss runt omkring henne hjälpa henne  att känna sig mindre ensam.

Så ja det finns att man väntar för länge med.

oj vad alla verkar negativa! eller iallafall det jag läst! Jag är 20, snart 21 och ska gifta mig i oktober. Jag har vart barnsugen sen jag var runt 15 och har alltid haft en väldig längtan efter barn, men min m2b är mer förnuftig och säger att vi ska lugna oss tills vi har ordentlig ekonomi eftersom vi båda ska plugga nu till hösten, och har en stabil vardag. Men om jag inte är mamma innan jag är 25 kommer jag bli väldigt besviken, jag skulle gärna blivit gravid typ igår.

Och till TS: jag är inte mamma, jag har inte vart med vid en förlossning osv. Men jag tror att det är som alla livsavgörande beslut (äktenskap, tatueringar osv) att det måste kännas rätt, och under en längre tid. Impulser kommer och går, men om det känns likadant i magen efter en två veckor-en månad iallafall, då är det rätt

Ja, nu menar jag ju att man man kan få barn på naturlig väg sent i livet; under fertil ålder, utan att det är "försent". Inte på konstgjord väg när man är 70 år.... Vad det beträffar att mista sina föräldrar kan ju detta ske tidigt även om man föräldrarna får barn som tonåringar - och gamla föräldrar kan leva glada och pigga långt upp i åldrarna. När det kommer till livslängd ger ju livet tyvärr inga garantier! Sedan ökar ju naturligtvis chanserna för att man ska mista sina föräldrar tidigare om de skaffat barn sent i livet, det håller jag med om. Å andra sidan har de förmodligen skaffat sig betydligt mer erfarenhet och livsvisdom om de gjort lite "egna saker" innan de skaffade barn. Mina föräldrar fick mig och min bror sent - deras klokskap och mognad har gett mig en stark och fin grund att stå på genom hela livet. Jag skulle inte önskat att de skaffat mig när de var mycket unga om det inte kändes rätt för dem. Även om det kommer att bli en nästan obärbar sorg den dagen då man mister dem. Så nej, det finns inget "vänta alldeles för länge" menar jag. Det enda som finns är vad som känns rätt eller fel för den enskilde individen.

Ja, nu menar jag ju att man man kan få barn på naturlig väg sent i livet; under fertil ålder, utan att det är "försent". Inte på konstgjord väg när man är 70 år.... Vad det beträffar att mista sina föräldrar kan ju detta ske tidigt även om man föräldrarna får barn som tonåringar - och gamla föräldrar kan leva glada och pigga långt upp i åldrarna. När det kommer till livslängd ger ju livet tyvärr inga garantier! Sedan ökar ju naturligtvis chanserna för att man ska mista sina föräldrar tidigare om de skaffat barn sent i livet, det håller jag med om. Å andra sidan har de förmodligen skaffat sig betydligt mer erfarenhet och livsvisdom om de gjort lite "egna saker" innan de skaffade barn. Mina föräldrar fick mig och min bror sent - deras klokskap och mognad har gett mig en stark och fin grund att stå på genom hela livet. Jag skulle inte önskat att de skaffat mig när de var mycket unga om det inte kändes rätt för dem. Även om det kommer att bli en nästan obärbar sorg den dagen då man mister dem. Så nej, det finns inget "vänta alldeles för länge" menar jag. Det enda som finns är vad som känns rätt eller fel för den enskilde individen.  (Blev något konstigt här, det är därför inlägget kommer två gånger, citatet försvann i det första... )

Jag tror (tyvärr som med så mycket annat) att samhället styr mycket över våra tankar kring saker och ting. Vad som är normalt och "onormalt". För ett 10-tal år sedan var ju de flesta kring 25 år när de skaffade sitt första barn. Numera är det inte alls ovanligt att man är kring 30. Men just för att det var "normalt" att få barn när man var 25 år så kände sig min mamma väldigt gammal när hon fick mig (hon skulle då fylla 32). Idag hade det inte alls varit lika ovanligt. Men fortfarande finns det ju folk som gör precis tvärtemot vad den stora massan gör. Det finns tex folk som gifter sig när de "bara" är 21 år gamla (en av mina gamla klasskamrater gjorde det tex alldeles nyss!), som skaffar sitt första barn när de har passerat 40, fastän alla deras vänner har fått både sitt andra och tredje barn, folk vågar vara ihop trots 20 års åldersskillnad osv.

Jag säger inte att någonting är rätt eller fel. Jag säger att man måste se till sig själv, vad vill jag göra i den här situationen. Folk runt omkring kan ge dig hur många råd som helst, och visst ska man lyssna på goda råd, men i slutändan är det ändå du själv som måste bestämma!