Dags för barn?

För mig tog det 4 år att bli gravid första gången, var 29 då vi lyckades. Känner ni att ni vill ha barn finns det ingen anledning att vänta. Men som alla andra säger lyssna på vad hjärtat säger.

Hjälp..! Är 32 och kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill ha barn, eller snarare - råkar jag bli med barn blir det säkert jättebra, men jag har svårt att bestämma att "nu skaffar vi barn". Min sambo vill ha barn, kanske inte just nu men sen. Del två i mitt dilemma är att jag inte vill ha vårt första barn när jag är typ 37. Just nu är jag dessutom i senare delen av en lång utbildning (min andra..suck), och jag känner lite panik att komma ut och börja jobba så snart som möjligt. Problmet är ju att åtminstone de första tio åren kommer vara rätt slitiga med jourer och sånt, för att inte tala om att man bör helst forska lite också. Okej, det där kan jag nog skita i, men det är ändå en liten ångest över att jag gjort annat i 10 år och därför måste komma igång direkt med mitt nya yrke. En sak är att vara hemma ett halvår, men så är det ju inte med barn - det påverkar ju resten av livet. 

Massor av vänner får nu sitt första eller andra barn, så det är klart att förväntningarna stiger... Men det kan jag faktiskt strunta i - problemet är att jag inte vet riktigt vad jag själv vill.. Vill ju inte ångra mig hur det än blir = finns inget facit till livet..

Känner i alla fall igen mig i Mymlan16 's beskrivning..

Man skulle varit man....! Nu ska allt göras under samma period i livet, barn, utbildning, karriär, egentid. Och kroppen ska exploateras som värsta äggkläckningsmaskinen under många månader under graviditet, förlossning och amning, fy =(. (Jag tillhör som ni förstår inte dem som tycker att den fysiska biten när det gäller barnanskaffning är vacker och åtråvärd, föutom den absoluta starten förstås ;) ). Så bekvämt att vara karl och kunna sprida ut tidsplaneringen, utan samma stress och utan all fysisk försakelse.... ;) ......?!

Hoppas att er midsommar varit fin! =)

Jag tycker att det är skönt att få känna som många gör!
Att vi som kvinnor får genomgå mycket våra män inte behöver.

Dels den fysiska biten, att acceptera den nya kroppen man får av att ha burit på ett barn i 9 månader och sedan amma det, missförstå mig rätt jag längtar även efter detta!

Men den mest betydelsefulla för min egen del och för fler är karriären och barn, dom går inte riktigt hand i hand.
Har man inte ett fast jobb att falla tillbaka på så möts man av svårigheteterna kring att vara småbarnsförälder och mamma, vill arbetmarknaden ha oss?

Jag önskar att jag hade ett fast jobb men även om jag hade det så grubblar jag ofta över känslan kring att bli med barn och på något sätt känna att jag sviker arbetsgivaren.
Jag har en hög arbetsmoral och är otroligt engagerad i mitt arbete, ska jag behöva ha sådan ångest över detta..

Jag ser fram emot att resa utomlands och leva ut lite med min man, men samtidigt har vi en stor längtan efter barn!
Är otroligt rädd för att det inte ska fungera mellan oss och att vi inte kan få barn och tänk om man väntar ett par år till och upptäcker det väldigt sent, det känns som om tiden rinner iväg..
Vågar inte försöka men inte vill jag vänta heller..

Förstår precis hur du känner. Är jätte orolig att jag inte ska kunna få barn. Vet dessutom inte om jag är riktigt redo ännu. Vi hade en liten incident i helgen då min mens var försenad och jag plussade med apotekets gravtest men sen har jag fått lite mens idag så förmodligen är det inget. Måste säga att det inte gjorde mig så mkt att det inte var ngt. hade defenitivt blivit glad om det varit bebis på gång men samtidigt vill jag kunna fokusera 100 % på bröllopet som är om 6 veckor.

jag fick lite lite blödning i början av graviditen å var fortfarande gravid. så ja,håller med ovanstående. testa igen!!

Jag tror inte man är redo förrän barnet ligger i ens famn, man kan liksom inte föreställa sig eller förbereda sig på vad föräldrarskapet innebär innan man är där. Vad spelar det för roll hur gammal man är - det viktiga är att barnet är välkommet till ens värld.

Vill inte göra mig ovän med någon, men min uppfattning är att det i Sverige ligger för mycket fokus på att man ska ha allt och väldigt mycket av allt innan man ens ska börja tänka på barn. Varför? Visst är det bra att inte stå helt utan inkomst och bostad när man ska ha barn, men vad är det som säger att en trevåningsvilla i Stockholm är det enda rätta stället att uppfostra ett barn? 

Som många andra skrivit, lyssna inte så mycket på vad omgivningen tycker och tänker, utan känn efter vad du vill. Som en del också skrivit - ibland kan det ta tid att lyckas bli gravid, så om du känner att barn är något du vill tänk inte att du måste vänta!

Ojdå, då kanske jag skulle testa senare i veckan. antog direkt att det inte var ngt även om jag inte har fått lika mycket mens som jag brukar. Har inte ont alls heller vilket är extremt ovanligt...

Jag hoppas att allt går bra oavsett vad stickan visar..
Jag trodde själv att det var något för några månader sen, men sen kom mensen som vanlig och fastän jag blev lättad så vart jag otroligt sorgsen också..
Lycka till <3
Kram