Dags för barn?

Vad skönt det är att läsa om er alla i skiftande åldrar som tänker precis som jag!

Blir 27 i höst och kommer gifta mig i december. Min blivande är sugen på att skaffa barn och jag har varit det länge, min kropp har verkligen velat. Fram tills nu. Nu när det liksom börjar närma sig. Vi har pratat om att kanske börja försöka nästa sommar.

För några månader sedan skaffade vi en kattunge hem. Som en mjukstart, något mysigt att ta hand om och ett sällskap där hemma. Redan nu känner jag att det är jag som tar det största ansvaret, jag som gör uppoffringar för att innekatten inte skall behöva vara ensam för mycket. Offrar min egentid som jag alltid haft stort behov av. Min kille tränar mycket något jag vet att han inte kommer kunna göra när ett barn väl kommer till världen. Han säger att han är väl införstådd med detta, men jag undrar. Undrar hur det verkligen kommer att bli för oss med en bebis.

En del av mig känner att jag vill ha den där lilla familjen. Att man visst kan göra allting även om man har barn. Medan en annan del av mig bara hör alla skräckhistorier om folk som aldrig får sova, blir isolerade under mammaledigheten och vars liv totalt kretsar kring barnen.

Jag känner precis som någon ovan sa att jag är rädd att min kropp skall ta stryk. Att jag inte skall orka och att jag inte kommer bli en bra förälder. Sådär cool och lugn som jag vill vara och någon som orkar leka, hitta på bus, baka bullar och samtidigt ha ett eget liv.

Till saken hör också att i vår umgängeskrets är många yngre än vad vi är och kommer vänta med barn flera år till. Jag är så rädd att vi kommer förlora vårt härliga gäng som vi åker med till fjällen, firar midsommar och nyår med och hittar på saker med på semestern.

Uj vad det blev långt... :)

Nu har vi kanske haft en väldig tur med vår dotter, jag vet inte, men angående sömn och sånt där så kan jag meddela att vi hade vår allra första riktigt dåliga natt för två dagar sedan. Då var vi uppe mestadels av natten och försökte vyssa vårt lilla troll, som hade mardrömmar. Hon har sovit jättefint sedan start. Alltid glad och social på dagarna, sover gott på nätterna. Enda gången hon gnäller är när det kurrar i magen eller gör ont någonstans.

Är självklart medveten om att allas barn inte är likadana - men ville bara påpeka att det finns mer scenarion än sömnlösa nätter, kolikbarn och konstant gråt och trötthet :)

Jag hoppas att det blir så för oss också. Minus förlossningsdepressionen då.

Vinter10: tycker ändå att du tänker realistiskt. även om allt kan gå sådär jättebra osv.. så är det många som bara ser allt det roliga,som en liten saga. jag tror att om man är förberedd på att dåliga saker kan hända(positiv jag låter=)) så blir det lite lättare.

Vi har nog också haft enorm tur med vår lille son som nu är 1,5år. MEN i början med problem efter förlossning, mjölkstockning, folks åsikter å min rädsla för att göra fel, alla känslor, alla vakna nätter med kolik. ja det var ingen dans på rosor alltid,å det är svårt att föreställa sig. så egentligen ingen idé att tänka på. men däremot viktigt att känna att båda tar lika mycket ansvar. så prata ut REJÄLT om saken innan.

men men..det positiva överväger helt klart! inget gör mig lyckligare än att få min son till skratt, å han skrattar hela dagarna!=) sååå underbar!

följ hjärtat, det blir nog bra hur som helst! lycka till!!

Tycker pressen från omgivningen kan vara jobbig emellanåt när det gäller frågan att skaffa barn. Eller den press man själv skapar sig kanske... Min kille är 11år äldre än mig och har en tonåring som han fick när han var 24år. I stort sett alla hans (min pojkväns) vänner har barn som de fått relativt tidigt (ingen av dem har satsat på någon längre utbildning efter gymnasiet), och ofta får jag de där menade kommentarerna om att "Ni ska väl också ha smått snart", formulerat på olika sätt. Vilket retar gallfber på mig därför att jag upplever en hel del stress när jag hör det (jag bygger den själv, jag vet).

Bland mina kompisar är det ett litet fåtal som har barn. Vi är nästan alla i trettioårsåldern och har långa eftergymnasiala utbildningar bakom oss och relativt nypåbörjade arbeten. I detta sällskap slappnar jag av på barnskaffarfronten.

Ibland tycker jag "samhällets krav" på att man som tjej ska ha som en av sina främsta önskningar att bli mamma kan vara ganska påfrestande. Man väljer ju själv och för många är det ju en av de saker man vill allra hellst i livet, men det är tröttsamt att uppleva att det på något sätt förutsätts att det ska vara så. Inte lika många frågar killar hur de tycker och tänker angående barn, och "om det inte är dag snart"....

Jag o min partyman har bestämt att om vi blir gravida så blir vi det men max 2 ungar o inte fler.. Blir vi inte det så kan vi åldras tillsammans o leva utan barn.. Blir kanske lite jobbigt utan barn men vi vill inte tvinga fram saker o ting. Vi låter naturen sköta sitt heheh.

Vi vill inte planera som en del kollegor har gjort.. en kollega försökte i 5 år o till slut adoptera hon o sin make en unge o rätt som det var så släppte hämningarna o hon blev gravid bara 6 mån efter att dem adopterade sin första unge..

Jag vill inte vara i samma situation =(

Än så länge har inte pressen från omgivningen varit extrem, men jag är ju rätt säker på att ex svärmor gärna skulle vilja ha barnbarn och den andra sonen är inte så mycket att hoppas på just nu - eller tja barnbarn kan det ju bli utan något seriöst fröhållande i och för sig..

Sen är det det att många knyter åter mycket till sin familj (förädrar och syskon) då de fått barn - vet de som har flyttat hem från andra sidan jordklotet bara för att vara närmre dem. Men för mig som förlorat båda mina föräldrar som ganska ung, är jag rädd för att jag skall uppleva en ny saknad av dem, ett tomrum, om jag får barn. Nu får mina svärföräldrar hela kakan, vilket ju är roligt för dem, men det är ju fortfarande mina föräldras barnbarn - men de får aldrig uppleva det och mitt/mina eventuella barn får aldrig träffa dem..

Och sen, förutom allt det här med karriär och egen tid, så har jag en skräck för att barnet skall födas sjukt eller med medfödda hinder. För de flesta går det ju bra, även fast det finns problem med i bilden. Men på något sätt känns det som det skulle vara lättare att acceptera och anpassa sig till detta om man vill ha barn 110%, det är det största målet i livet och verkligen försökt. Men om man är lite osäker från början och så skulle det hända? Jag vill inte vara egoistisk eller så - även om jag låter så - och kanske är det ett dilemma man ställs inför när man har vant sig vid att ta sig dit man vill genom envishet, arbete och i viss mån talang - och så då detta med barn, som ligger mer eller mindre helt utanför ens kontroll på sätt och vis! På både gott och ont...och kanske en del av det speciella med att få barn..

Sen är jag kanske lite löjlig, jag är inte extremt fixerad vid mitt utseende, men vissa hang-ups har man väl alltid, och precis som någon här ovan, så har jag svårt att se något särskilt vackert i graviditet, förlossning och amning - framförallt med tanke på vad det gör med ens kropp.

Lyssna till ditt hjärta! Graviditet, förlossning och amning är naturligt och vackert.

Det finns ingen rätt eller fel ålder, ingen rätt eller fel tidpunkt.

Själv är jag 40, fick mina två första när jag var 26 och 27 år (17 mån mellan). Med min nya man, som jag ska gifta mig med nästa sommar, fick jag en son förra året och vi väntar nu ett barn till - därför bröllopet får vänta ;)

Det stämmer inte för alla att det blir svårare att bli gravid när man är äldre. Yngste sonen blev till direkt när jag tog ur spiralen och bebben i magen blev till när lillen var 4 månader och jag helammade, så det blir 13 månader mellan dem. Vi hoppades att det skulle gå snabbt och är oerhört tacksamma att det gjorde det :)

Lycka till!
Cecilia

Men det konstigaste med barn är, när det kan säga  Mamma jag älskar dig så är det som att man trycker på en knapp och man  minns inte något av allt de jobbiga.