velig och ledsen

Jättefina, vardags-omtänksam, rolig, snäll, tolerant och inte tjaffsar om småsaker är väl mer vad jag skulle beskriva mina vänner som än min partner.

MEN det som slår mig mest är att du inte känner att du kan vara hundra procent DU i erat förhållande. Du "gömmer" att du äter antidepressiva, att du har samtalsstöd. Du verkar ju som om du är halverad. Att dina dalar inte är något som vår ta plats eller finnas.

Hade jag skrivit det du skriver skulle jag ha känt mig som om jag levde i ett förhållande men var ensam. För mig är ett förhållande något som ger trygghet. Där man får ta plats och vara sig själv så naket och ärligt det än kan tänkas vara och ändå vara älskad.

Bara du själv kan ju avgöra vad du ska göra. Men ibland är det mer ärligt emot sig själv att leva ensam med sig själv än leva ensam tillsammans med någon.

TACK för ditt svar, Tojk! Det ligger mycket i det du skriver...
Jag är inte arg på honom, för jag tror att han på sätt och vis gör så gott han förmår och att han älskar mig - men det räcker ju inte om inte jag tycker att det räcker. Suck.

Vad tycker ni, överdriver jag eller verkar mina funderingar någorlunda vettiga? Funderar nu på om parterapi kan hjälpa oss, i såfall skulle man kunna ställa det som ultimatum och ge det en sista chans.

Tror du helt ärligt att han skulle gå med på att gå och prata med någon?
Om ni inte ens kan prata med varandra.....även om det kan vara svårt så gör en lista och var ärlig.

Bra saker med din kille......
Dåliga saker med din kille......

sen ser du hur svaren blir och hur många av varje.

Jag tycker absolut du ska göra något - om det sedan är parterapi eller att bryta det kan bara du själv känna.

Dock tycker jag att du förväntar dig att din sambo ska fråga dig om tex din depression trots att du faktiskt döljer både mediciner och att du går i terapi. HAN kankse ser det som respektfullt att inte pressa dig på detaljer utan tänker att "om hon vill berätta så finns jag här men om hon av någon anledning inte vill dela med sig så är det ok det också"?

Det är så lätt att tänka och önska saker utan att berätta det.

Självklart är du värd att leva lycklig!! Din sambo vill säkert att du ska leva lycklig men vet kanske inte hur han ska göra och då är familjerådgivning jättebra. Man tvingas då vara tydlig med vad man vill med förhållandet och vad man förväntar sig av den andre. Som det verkar nu verkar ni inte ha diskuterat igenom det, i vilket fall är du inte nöjd idag.

Hoppas det löser sig för er båda.

Jag döljer inte att jag tar medicin - citerar mig själv från ett tidigare inlägg:

Jag hade en depression för tio år sen och äter fortfarande medicin. Han vet i princip ingenting om hur jag mådde då, mina vänner vet mycket mer och det känns så otroligt konstigt att den som ska vara en närmast inte bryr sig om att ta reda på mer. Han har inte sagt så mycket om att jag tar medcin, mest bara "Jag tycker inte om att du tar sån där medicin" och nån gång när jag tog den när han såg så sa han "Tar du fortfarande dom där??"

Tack för svaren!

Jag menar att du är inte heller så öppen med det som varit - din depression - eller med det som är nu - tex att du tar medicin eller går i terapi.

Han kankse tror att du skäms eller inte vill prata om det och låter bli av hänsyn till dig?

Det behöver inte vara för att han är ointresserad, det kan vara hänsynsfullhet även fast du tolkar det som ointresse. er kommunikation verkar ju inte fungera fullt ut, av dina inlägg att döma och det är lätt att tolka in annat än det som var avsikten.

Jag tycker absolut att du skall söka en gemensam samtalskontakt/ parterapi. Kolla in IMAGO...bland det bästa jag gjort iallafall

gettingtheloveyouwant.com/

gettingtheloveyouwant.com/directory

Har formulerat mina tankar i ett brev som han ska få, sen får vi ses vad han tycker efter det. Tyck gärna till - är det fånigt eller klokt?:

Nu blir du säkert väldigt trött på mig, men jag måste få ur mig en del saker och dom senaste gångerna vi har pratat allvar har det känts som att vi fastnat i vem som har ?rätt eller fel? så nu skriver jag ner mina grubblerier i stället. Hoppas du orkar läsa.

Jag älskar dig verkligen så mycket, och du har gjort saker för mig som ingen annan gjort förut ? och gör det varje dag med kramar, fina ord och annat som får mig att känna mig så uppskattad. Därför känns det så jobbigt att samtidigt gå och känna det andra som jag känner. Och det känns så falskt att inte ta upp det. Mest är jag orolig för att vi har så svårt att prata med varandra om viktiga saker som rör relationen. Jag tycker verkligen att vi har det otroligt mysigt ihop och får en så skön känsla när jag kommer hem och du står och lurpassar vid dörren och kramar om mig. J Men hur ska vi få det som inte funkar att funka? Hur ska vi våga prata om att vi nästan inte har sex längre (och jag skyller verkligen inte på dig, jag vet att jag är intiativlös som få), att vi kanske inte har samma framtidsplaner (vi har lite trevande sagt att vi ska ha barn om ett par år, men tiden går och jag känner mig bara mindre och mindre sugen på familjelivet trots att jag vill vilja ha barn) och att jag känner att mina ?svaga? sidor inte får ta någon plats (jag skäms fortfarande inför dig för att jag tar antidepressiv medicin och jag önskar att jag slapp känna så), att jag vet att du stör dig på mig de gånger jag är tystlåten eller obekväm i sällskap (och det gör att jag känner mig ännu mer tystlåten och obekväm?).

Jag vill inte att vi ska fastna i någon meningslös diskussion om någon speciell situation utan bara prata om det jag grubblar på och se hur man kan lösa det? Ibland känns det som att vi inte engagerar oss tillräckligt i att få en djup och förtrolig relation, men jag vet också hur trött du blir varje gång jag tar upp något nytt vi måste prata om. Kanske är det enda alternativet att jag försöker bli nöjd med hur det är nu, men jag vet inte om jag kan det och det gör mig väldigt väldigt ledsen.

Jag tycker det är jättebra att formulera sig i skrift. Det gör jag ibland när jag har något viktigt eller svårt som jag behöver prata med min man om. Eller om vi bråkar faktiskt. Han är otroligt bra på argumentera, snabb att dra slutsatser och använder i bland stora ord för att förstärka - vilket gör att jag som är mer rädd för konflikter och mer känslosam hamnar i underläge och känner mig pressad. Vi har faktiskt varit hos en terapeut som gav mig tipset att skriva, på så sätt blir jag också hörd och vi diskuterar även mina tankar. Vi tycker båda det funkar jättebra.

Ett skriftligt brev kan ha mer tyngd och det gäller att du tänkte igenom det du skrivit och verkligen menar det som står där. Så att ni inte hamna i någon diskussion om "ja men det står här...!".

Låter för övrigt som att ni hamnat i ett läge där du inte vill ta upp saker och han inte vill fråga. Ni tolkar kanske varandras beteende på ett sätt som inte alls stämmer och som gör att ni inte kan/vågar vara helt er själva. Tror nog som någon ovan skrev att han kanske inte vill pressa dig ang din depression. Han kanske känner sig väldigt utanför och osäker på hur han ska hantera det.

Hoppas att ditt brev får er att prata ordentligt!

Jag har läst hela tråden och har så mycket tankar, nu ska vi bara se om jag kan omvandla det till ord. Vill bara varna för ett lååångt inlägg!

För det första så tycker jag att du är väldigt modig som delar med dig av dina upplevelser och dina känslor. Att för sig själv erkänna att problemen finns betyder att man är halvvägs till att faktiskt lösa dem.

Det jag först tänkte på var att du skrev att du hade tagit upp med honom om hur sårad du är över att han inte bryr sig. Personligen tror jag att det är att börja i lite fel ände när man börjar en mening med ?jag är besviken på dig för att du inte gör det här och det här? men nu vet jag ju inte hur era samtal brukar se ut. Jag skulle och blir själv väldigt sårad och ledsen på min partner när det första han säger är att det är jag som gjort fel. Och ska jag vara ärlig så blir jag ännu mindre sugen på att faktiskt bry mig när han börjar med att skylla sina känslor på mig.
Om man då i ställer försöker lyfta fram det som är positivt så tror jag att man skapar en mycket mer öppen dialog. Tänkt dig själv om någon skulle börja en mening med ?jag älskar när du gör sådär mot mig?, direkt så får man en mycket mer vänlig inställning till hela situationen än om man hade börjat med en negativ mening.
Även när jag läser att du blir besviken för att han inte följde med dig på fest så tror jag ett vinnande koncept faktiskt hade varit att säga ?det skulle betyda jättemycket för mig om du ville gå på den här festen med mig för att...? Då har du gett honom en ärlig chans att faktiskt själv fatta ett beslut, han vet vad du känner och varför du så gärna vill ha med honom, men skulle hans svar sen bli nej så är det faktiskt upp till dig att göra kvällen rolig och minnesvärd istället för att du deppar ihop och går från festen och det enda du kommer ihåg från den dagen är hur himla ledsen/besviken/arg du var och hur det fick förstöra din kväll. Du kommer garanterat må bättre om du väljer att se det positiva och det kommer också att påverka er relation positivt eftersom din partner då kommer känna att du respekterade hans val.

Roten till att man själv mår dåligt tror jag kommer från en själv, det finns INGEN som rätt att få dig att må på ett visst sätt utan det är sättet du tolkar hans respons som får dig att må dåligt. Så känslorna ligger i grund och botten hos dig och det han gör eller inte gör spär egentligen bara på det som du själv känner inom dig. Det jag syftar på är det du skrev i brevet ?jag vet att du stör dig på mig de gånger jag är tystlåten eller obekväm i sällskap.? Kan du finna ett svar inom dig varför du känner att han tycker så om dig? Jag vet själv hur lätt det är att tolka andras beteenden och helt och totalt feltolka dem. Detta på grund av en känsla man har inom sig. Jag är själv väldigt osäker i sociala situationer och är ständigt rädd för att folk inte ska tycka om mig. Jag kan sitta en hel dag men en person och känna mig mer och mer obekväm för jag tolkar dennes signaler utifrån vad jag själv känner. Jag vet att jag har svårt att tro att folk tycker om mig, och därför tolkar jag varenda rörelse den andra gör som att denne inte tycker om mig. Men egentligen var det kanske inte alls så och en tredje person som satt med i samma rum kanske tolkade hela situationen annorlunda. Det sitter i mitt egna huvud och det är utifrån dessa känslor som jag tolkar välden. Det är därför det är så viktigt att ta tag i sina egna känslor för att få fram roten till känslorna som dyker upp.

Därför tror jag att du i första hand borde göra är att se tillbaka på dig själv och ställa dig frågan ?varför känner jag så här?? Om det beror på att du tycker att det känns som att din sambo inte bryr sig om dig så är det ingen annan förutom du som kan ändra på den känslan! Börja med att lära dig att älska dig själv som den du är och acceptera den du är, för kan du själv inte älska dig så kan man inte heller begära att någon annan ska göra det.

Jag och min sambo har helt olika synsätt på vad som är romantik och vad man gör för den andra för att visa att man älskar varandra. Jag älskar att få blommor och presenter, men han tycker det är onödigt och inte alls förstår hur jag kan tycka så. Detta är dock ingenting som får påverka vår relation då jag väljer att se de saker som han gör för att han faktiskt tycker att det är romantiskt. Jag har två val när jag står inför saker: antingen väljer jag att bli arg för att min partner inte gör som jag tycker att han ska göra, eller, så blir jag glad för det han faktiskt gör.

Jag tror också mycket på att faktiskt göra saker tillsammans. Istället för att fokusera på vad ni inte har gemensamt så satsa istället energin på att finna saker som ni har gemensamt. Skapa gemensamma intressen. Börja spela golf tillsammans varje lördag, gå på en danskurs, åk på ost- och vinprovning, chokladprovning, picknicka, gå på museum, dejta igen! Att ha utsatta datum för dejtar tycker jag är helt fantastiskt. Bestäm att ni varannan gång ska ansvara för att hitta på något på er dejt. Det behöver inte vara några stora saker utan kan räcka med en promenad i ett nytt område, men det viktigaste är att ni är tillsammans! Ta vara på tiden och NJUT, det kan verkligen ljusa upp en mörk och trist vardag och förhoppningsvis får det er att komma närmare varandra.

Slutligen så vill jag återigen bara trycka på hur viktigt det är att tänka positivt. Ju mer positiva tankar du tänker desto bättre kommer du må i dig själv, om du däremot bara tänker negativa tankar så kommer du locka till dig ännu mer negativ energi och då är du inne i en ond cirkel.
Ett tips för inspiration och styrka är att läsa ?The secret? som är en helt underbar bok som handlar om just att tänka positivt! Försök också att fokusera på dig och dina behov! Att växa i en relation och bli två starka individer tror jag är den bästa inställningen man kan ha, ha din partner som bästa vän, någon att dela dina upplevelser med, men bli aldrig beroende av varandra!

Avslutar med denna underbara dikt:

? Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara.
Ni skall vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.

Ja, även i det tysta minnet av Gud skall ni vara tillsammans.

Men låt det vara rymd i er samhörighet och låt himmelens vindar dansa mellan er.

Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.

Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.

Giv varandra av ert bröd, men ät icke av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.

Giv era hjärtan, men icke i varandras förvar,
ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan.

Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära,
ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.?

Har gett honom brevet, han hade märkt själv att jag gick och grubblade på något och inte var så glad (och det var ju positivt att han märkte det). Nu kämpar vi på, så får jag liksom utvärdera förhållandet efter ett par månader, kanske vid jul när vi nog får en naturlig paus från varann...

Nu är det ju såhär att jag vill ju inte bli ihop med en kopia av mig själv men börjar verkligen längta efter att vara tillsammans med någon som jag har mer gemensamt med. Det är så mycket som är "glassigt" över min sambo - glassigt karriärsjobb, han handlar nästan bara på NK, lusläser lyxkrogrecensionerna i DN, är intresserad av desginmöbler och är gärna ute o bränner en tusenlapp på en kväll vid Stureplan, spelar golf o tennis ofta o på dom middagar vi varit på ihop har det varit väldigt noga med att det ska vara exlusiv mat och dyra viner.

Det känns så "inte jag", visst tycker jag om lite lyx o glamour men det begäret kan lätt stillas med en bukett tulpaner och ännu en hårinpackning. Annars vill jag liksom mest ha lugn och ro och umgås med folk jag känner mig avslappnad med... kunde inte bry mig mindre om Jetsonfåtöljer eller Sturehofs nya meny egentligen. Svampturer och fyndrundor på "Inn o finn" är mer min stil...

Lägg sen till att jag känner mig helt oattraktiv i hans ögon (gullig, visst, men inte särskilt upphetsande) och flera gånger känt mig bortprioriterad och så vidare... det känns inte så kul och inte lovande för framtiden. Jag känner också en längtan efter att vara själv, vilket jag inte gjort på länge annars.

Jaja, det blir en naturlig paus när vi är ifrån varann en vecka snart, och om jag inte märker att jag saknar honom katastrofalt mycket så får nog den pausen fortsätta längre än så. Jag orkar inte leva mitt uppe i något som jag känner mig så osäker på. Jag hoppas att vi kan fortsätta tycka om och bry oss om varandra även om vi inte fortsätter vara ihop.

Glömde att skriva att jag gärna vill ha lite stöd och råd eller tröst om någon förstår mig eller kännner igen sig. Det är så väldigt energikrävande att gå omkring och grubbla så här. :(

Önskar så att jag inte kände så här, att jag inte kommer behöva såra någon som jag ändå älskar, men så är det. Det här funkar inte längre, jag måste be om en paus från vårt liv ihop och det krossar mitt hjärta. Men jag måste.

Lycka till Aurelia.

Jag har bara skummat tråden, inte läst allt ordentligt. Men jag undrar, hur ser han på erat förhållande? Är han lycklig och är förhållandet så som han vill ha ett förhållande?

Ja, vad sa han om brevet? Du skrev att han hade läst det men sen då? Satt ni ner och pratade ut om sakerna du hade tagit upp?

Jag tror det är viktigt att man i ett sådant brev klargör vad som man anser sig vara företrädesvis ensam ansvarig för. Ett brev av den här arten kan upplevas som jobbigt och skapa en ohanterlig sitaution. Det är viktigt att alltid vara en själständig perosn och att inse var gränsen går för den andres skyldighet att stötta.

Ens partner ska kunna lyssna till en viss del, men man får inte slita på varandra.

Ju längre man lever, desto färre svar finns det är min erfarenhet. Och det är just avsaknaden av svar som ger en stor frihet att leva som man vill. En del blir rädda när de inser denna frihet och vänder sig till sin partner för svar och vägledning. Jämför sig ständigt mot denne osv.

Antingen vet man hur man vill leva och så följer man det. Eller så försöker man ändra andra och har synpunkter på deras liv.

Med "vet hur man vill leva" menar jag inte att man har alla svar. men man bestämmer sig för saker och man gör saker. Lever sitt liv. Slutar fingranska sin partner. Accepterar att man ibland lever som i ett vakuum.

Vi pratade om det jag skrivit i brevet när han läst igenom det. Och han höll med om det som stod i det och verkade förstå mig, och sa flera gånger att han verkligen älskar mig och är glad att jag inte gett upp vårt förhållande. Men vad händer nu? Vi funkar bra ihop på många sätt och har det väldigt mysigt ihop men det är just själva "par-grejerna" som är jobbiga - vi har knappt sex och jag känner inte att han är särskilt attraherad av mig (han säger aldrig något berömmande om min kropp eller visar att han blir tänd på mig)och det känns inte självklart för mig att planera framtiden ihop - köpa större lägenhet ihop osv. Vad är man då? Är vi bara kompisar egentligen? Jag är så förvirrad, för samtidigt är han den gulligaste och mysigaste jag vet.