Jag skulle hemskt hemskt gärna vilja få lite tips på hur man ska komma fram till vad man vill med ett förhållande.. eller räcker det med att acceptera att om man känner sig väldigt osäker väldigt länge så är det helt enkelt inte rätt? Vad är verkligen viktigt i en relation, egentligen?
Jag säger alltid:
Det är bättre att vara ensam..
Än att känna sig ensam med en annan människa ( alltså partnern)
Det har jag alltid följt, så nu hoppas jag att jag hittat den rätte..
Tack för bra o kloka svar! Det stämmer nog att jag känner mig ganska ensam i relationen. Kanske vore det enda vettiga att ta en paus från varann ett tag och känna efter ordentligt, bo hos syrran någon vecka. Jag vet inte.
Jag tycker det är viktigt att man har roligt ihop, att man har samma värderingar och i stort sett samma mål i livet. Att man drar åt samma håll. Att man känner en trygghet och en ro i förhållandet - en "vi-känsla".
Hur ofta man bråkar eller hur ofta man är sur på sin partner är inget givet betyg på relationen - det är viktigare att man bråkar och reder ut problemet än att man sopar allt under mattan.
Sex är för mig jätteviktigt, alltså det är viktigt att man är kompatibla på det området.
Man måste också vara medveten om att allt inte är dans på rosor och att allt går upp och ner. Förhoppningsvis är man inte nere i dalen båda två samtidigt. Hörde någon äldre farbror som sa att hemliheten bakomhans långa äktenskap var att "luckily we didn't fall out of love at the same time".
Men lätt, det är det inte 
Jag grubblar vidare. Det jobbigaste mellan oss är nog ändå att jag inte känner att han är intresserad av att lära känna hela mig, med allt vad det innebär... jag känner att han bara vill ha den delen av mig som är mysig, gullig, rolig etc. Men jag är ju mer än så. Jag hade en depression för tio år sen och äter fortfarande medicin. Han vet i princip ingenting om hur jag mådde då, mina vänner vet mycket mer och det känns så otroligt konstigt att den som ska vara en närmast inte bryr sig om att ta reda på mer. Han har inte sagt så mycket om att jag tar medcin, mest bara "Jag tycker inte om att du tar sån där medicin" och nån gång när jag tog den när han såg så sa han "Tar du fortfarande dom där??". Jag går till kurator också, men det har jag inte sagt till honom, det känns bara "onödigt" att dra in det också och jag önskar att det kändes naturligt att bara berätta det... som det gör för andra jag umgås med. Det här är nog som sagt det största problemet - att det saknas något, det saknas förtrolighet och djupare engagemang.
Tips o råd o tankar emottages tacksamt... ni är så kloka här ju. :)
Någon som känner igen sig eller tycker något?
kram
Det låter som att ni inte har den djupa kontakten och förtroendet för varandra.
En sådan sak att berätta att du går hos kurator ser jag som en självklarhet.
kram
jag tycker nog att´han kanke inte förstår hur du mår eller mådde när du mådde som värst,,, fattra inte hur stor del av dig det faktist är...
KAnske du borde förklara detta för honom så han förstår att DU är mer än bara den där glada ytan....
mina spontana tankar bara,,,
Lycka till
Tack för svar!
Jag har tagit upp saker med honom så många gånger tidigare... bl.a. det jag skrivit om nu senast. Men inte ens när jag rakt ut säger att jag är sårad över att han inte brytt sig om att ta reda på något om depressionen och medicineringen så frågar han och vill veta mer! Jag vill inte kasta det över honom utan vill känna att HAN vill veta och försöka lära sig mer om mig. Det jag mött från hans sida när jag tagit upp det själv är en (enligt mig) skeptisk, lite föraktfull attityd, som gör att jag inte känner mig trygg utan snarare känner "aj då, jag borde kanske inte ha berätat det där". Jag vill verkligen inte känna så. :(
Och även när jag tar upp andra saker, t.ex. att jag blev ledsen för att han inte följde med mig på en fest för att ett par utländska kompisar till honom kom över just den helgen, så fastnar vi bara i låsta positioner. Vi kan till viss del förstå varann, men sen blir det bara "infekterat" och jag lämnar det i stället för att tjafsa vidare. Han har, tycker jag, väldigt svårt att säga förlåt och det gör det svårt för mig att släppa saker.
Och angående sexbiten, så tycker jag inte att jag har särskilt svårt att prata om sex med andra, men just med honom (som ju sen flera år tillbaka är den enda jag har ett sexliv med...) så är det jättesvårt. Känns som att vi båda är så "pryda" inför varann. Jag tror t.ex. aldrig att han spontant sagt något positivt om min kropp, mer än något allmänt "du är så fin" eller så. Jag saknar den biten så.
Och sen det här med barn, vet inte om jag eg. inte vill ha barn alls eller om det känns så när jag är med honom för att jag inte känner mig tillräckligt trygg.
Vad kan man göra?? Annars är han jättefin, vardags-omtänksam, rolig, snäll och väldigt tolerant och tjafsar inte om småsaker - men det är ju onekligen en hel del som känns svårt...
Famlar mellan att ställa ett ultimatum om parterapi, ta en paus -eller, ja vad gör man?
