Jag skulle hemskt hemskt gärna vilja få lite tips på hur man ska komma fram till vad man vill med ett förhållande.. eller räcker det med att acceptera att om man känner sig väldigt osäker väldigt länge så är det helt enkelt inte rätt? Vad är verkligen viktigt i en relation, egentligen?
Viktigast är ju att du mår bra såklart. Att relationen ska ge dig energi och inte tvärtom.
VAd är det som känns dåligt/osäkert?
Jag har skrivit mer i en annan tråd (under debatt - samlevnad), men tänkte öppna en mer "allmän" tråd här. Vad får folk att stanna i relationer, och vad får folk att ge upp hoppet och gå?
I alla fall, det är en del som inte känns bra... Vi har svårt för att prata med varann tycker jag, jag tycker att vi ses för lite bara vi två o hittar på saker (bl.a. för att vi väl inte har några direkt gemensamma intressen), han är väldigt "karriär-ig" och det gör att jag känner mig väldigt annorlunda mot honom (o många i hans umgänge), vi har svårt att få igång ett bra sexliv och han har aldrig tagit upp det som ett problem (men jag flera ggr) trots att det nog blir lika lite som för småbsrnsföräldrar. Hur ska det då bli SEN, undrar man??
Jag känner inte att han är bra att prata med när jag mår dåligt, och jag tycker att jag i högre grad prioriterar hans vänner/familj än vad han gör med mina.
I boken "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman ger författaren bl.a. tips på hur man kan lära sig att prata om känslor (och att det inte är något gott eller ont eller farligt utan bara reaktioner på det som händer runtomkring oss). Den rekomenderas varmt. Själv läste jag nyligen den för 5-6 gången 
.
Man ska kunna dela alla sina tankar med den man älskar/lever ihop med
och man ska le inombords när man ser på han.
och längta efter han när man är ifrån han.
När jag var gift för många år sen och jag tänkte som du så ställde jag mig 1 fråga!!!!
VILL JAG LEVA OCH HA DET SÅ HÄR RESTEN AV MITT LIV???
beroende på vad du svarar på det så vet du vad du ska göra.
mitt svar vart nej och vi skildes.
Tycker den skall kännas självklar, där skall finnas ömsesidig respekt och balans = plats för bådas bbehov och önskan, glädje, lycka, man skall kunna lösa konflikter på ett sätt så att båda blir "vinnare" = känner sig väl till mods, man skall kunna ha kul ihop och gråta ihop och busa... ihop, känna sig trygg och kunna vara "liten" = krypa ihop och få tröst, bli förlåten för rimliga och mänskliga misstag, kunna ha en dålig dag och ändå få var och känna sig älskad.
Mycket önsketänkande kanske, men i alla fall så är det sant... och nödvänndigt för att man skall må bra och det kan man sammanfatta en relation med... om man nu skall satsa och vara kvar!
Bara din fråga är nog egentligen svaret....
Jag var tidigare tillsammans med en jättego kille som jag säkert hade kunnat leva mitt liv ihop med. Eftersom han inte var redo för barn så tog förhållandet slut, jag längtar efter barn. Min sambo som jag träffade efter det förhållandet är det bästa som hänt mig!
Jag är så tacksam över att mitt ex inte ville ha barn, annars hade jag aldrig träffat min nuvarande underbara sambo!! Med honom har jag allt det viktiga. Han gör allt för mig, stöttar mig alltid och vi har sjukt KUL tillsammans! Inte hela tiden så klart men större delen av tiden. Med honom vet jag bara att det är rätt!
Tänk på att du bara har ett liv (vad vi vet med säkerthet) och offra det inte på "fel" person utan ge det till rätt...
Hoppas du kommer på rätt lösning...
Lycka till!
Kram
Att du inte vill ha det som idag är självklart - annars hade du inte startat den här tråden! 
Jag tycker inte att man måste få fjärilar i magen eller vilja le varje gång man ser sin livskamrat. Helt ärligt har jag under våra 20 år tillsammans ibland varit hjärtligt trött på honom! Och tyvärr har vi varit med om tunga perioder i livet då ingen av oss skrattat.
Men även då har det funnits en saknad efter den person jag jag vet att han är och efter det som vi haft tillsammans. Och kankse är det det som är skillnaden - mellan att resignera och att vilja förändra?
Du och din man/sambo verkar inte ha samma syn inom ett flertal områden. Det är helt ok, bara man kan diskutera sig fram till en kompromiss. Du kankse inte vill göra karriär men kan tänka dig att stötta honom om du känner att du har hans stöd inom något annat område, tex känner dig mer uppskattad om ni har sex oftare.
I ert fall verkar familjerådgivning vara en bra lösning - i lugn o ro får ni sitta ner och diskutera runt ert förhållande. Vad är bra, vad är dåligt, hur vill ni förändra förhållandet och varandra? Vilka kompromisser kan ni tänka er etc etc.
Jag tror inte på det "perfekta förhållandet", så länge man är två personligheter kommer det aldrig bara vara rosenrött (och det skulle nog bli trist i slutändan om man aldrig fick kämpa lite för sin vilja och få kompromissa lite - det tror jag gör att förhållandet utvecklas...)
Vi har varit tillsammans i åtta år, och visst har jag varit riktigt irriterad och trött på min sambo och hans ovanor ibland.
Det som gör att VI fortfarande är ihop är att jag vet att jag inte skulle kunna få ett bättre liv med någonannan, och jag har aldrig under våra år heller känt dragning åt någonannan,
Vi delar värderingar om livets vktiga frågor, delar fritidsintressen och har kul ihop, och framförallt så står vi ut med varandras dåliga sidor 
(något som jag tror är viktigt, för att förändra någonannan till att vara den DU vill att han skall vara är nog tyvärr omöjligt...)
Lycka till!!
Ettem: Bra skrivet, håller helt med dig!
