• Luthie­n Tinuvi­el
    Äldre 21 May 19:22
    3593 visningar
    15 svar
    15
    3593

    Överreagerade jag? (långt)

    Ok, så jag och min sambo har nyligen gått igenom ett missfall, jag var i vecka 12 ungefär när det inträffade, vi hade sett fram emot det hela förstås men fick veta att det dött i min mage och det fick tas bort (har skrivit om det här förut).

    Iallafall, vi skulle få en barnvagn av min, ja då var hon iallafall, vännina som är gift med min sambos bror. Det hände för typ 2 veckor sedan, missfallet alltså. Så i söndags kommer dom och har barngvagnen med sig, förväntar sig att vi ska ta den med oss, trots att vi sagt hur ledsna vi varit över missfallet, att vi har svårt att ha barnsaker hemma. Hennes man går på min sambo, han kan vara ganska aggressiv, och kräver att dom ska prata om barnvagnen, jag visste då inte om detta för jag var inte där när det hände utan fick veta senare. Min sambo sa då att han inte kunde förstå hur dom kunde tro att vi fortfarande vill ha vagnen, då säger hans brorsa att det där måste man ju kunna prata om varav min sambo bara gick ifrån honom och sa att han inte orkade med det. Och han har varit jätteledsen sen dess och känt sig riktigt nedtryckt i skorna att hans brorsa inte verkade vilja förstå.

    Jag blev arg och kontaktade min väninna och sa att vi inte vill ha barnvagnen, sälj den, vi ger blanka f*n i vad som händer med den, och jag sa uttryckligen att jag tyckte dom var känslokalla och taskiga som inte kunde vänta och förvara den någonstans (Dom har ett stort hus med massor av plats, men men.).

    Jag förstod inte hur dom kunde göra såhär mot oss, och jag skällde en del. Varav hon då säger att jag är den som felat, jag ska minsann be om ursäkt och hur vågar jag säga sådana saker till henne. Vi har varit vänner så länge och jag kan inte behandla henne hursomhelst, vilket jag tolkar som att jag får inte säga till henne när jag blir ledsen och sårad över någonting hon gjort mot mig. Så med andra ord är jag den dåliga människan, som blev arg och sårad över att dom nu vill tvinga på oss en barnvagn när vi faktiskt fortfarande sörjer, vi har ingen bebis att lägga där i och vi vet ju inte när det kommer bli.

    Överreagerar jag som blir ledsen över detta? Är det fel att bli arg liksom? Nu vet jag att hon var inne på att vi skulle ta den hon också, hon kunde inte heller tänka sig förvara den ett tag åt oss. Det är inte första gången det händer heller, jag hade ett missfall förra året och då insisterade dom ganska nära att det inträffade på att vi skulle ta deras barnsäng och förvara hos oss, dom hade inte plats. Naturligtvis skulle vi ha bara låtit dom slänga den eller sälja, men trots att det tog emot att ha den ståendes hos oss som en påminnelse av att man inte har några barn, så tog vi emot den ändå och tänkte att det är ju bra att ha. Den gav vi nu till min sambos föräldrar, för efter den här gången ville vi inte ha några barnsaker omkring oss, inte nu, inte så tätt inpå.

    Jag tycker ändå det är väldigt konstigt att dom ska hålla på och pracka på oss saker sådär när vi säger att vi är ledsna. Och jag tycker det konstigaste är att jag inte ska få säga ifrån när jag blir ledsen, hon kunde inte ens förstå att jag blev ledsen och sårad av hennes beteende, fastän jag tydligt förklarade det, att det var smärtsamt att dom ville att vi skulle ta den där barnvagnen med oss när vi fortfarande är så ledsna, då tycker dom tydligen att det är bra att ha en barnvagn ståendes där som man inte kan använda på ett långt tag liksom...

    Visst, jag uttryckte mig kanske väl argt för jag var väldigt arg när jag kontaktade henne och det bad jag om ursäkt för efteråt, men jag förstår bara inte deras beteende. Jag har verkligen berättat för henne hur ledsen jag varit, att det är jobbigt att man haft en del barnsaker, vi har fått av släktingar och så innan det blev missfall, och jag sa att vi kastat ut allting, allt ligger hemma hos min sambos föräldrar. Och då tycker hon det är en strålande idé att ta med barnvagnen... Hur knäppt är inte det? Dom tar liksom ingen hänsyn, till någonting, när det gäller det här och det mesta annat.

    Sen tycker jag också det främst är att dom ska kunna kräva så mycket av oss hela tiden, det har vi känt förut, vi har hjälpt dom en massa gånger med olika saker och försökt vara där, men när vi behöver deras hjälp då passar det minsann inte. Dom är otroligt själviska på det sättet, det är deras väg eller "the highway" som det heter... Och vänskap är tydligen för henne att hon ska kunna säga och göra saker som sårar mig, och när jag säger det till henne så är jag den dåliga människan... Inte mycket till vän gissar jag... Och att dom dessutom var villiga att ge oss saker, det gör tydligen att vi ska tillåta dom behandla oss hursomhelst...

    Jag var bara tvungen att skriva av mig, det känns samtidigt skönt på ett sätt, att man äntligen stod upp för sig själv och sa ifrån, något jag aldrig gör annars. Jag orkar bara inte bli trampad på längre och bli behandlad på detta sätt, jag tycker inte det är rätt, jag har aldrig gjort henne något illa, inte med flit iallafall...

    ///Anna

  • Svar på tråden Överreagerade jag? (långt)
  • anapan­asiti
    Äldre 21 May 19:36
    #1

    Jag förstår dig fullt ut... jag hade blivit alldeles skogstokig om någon av mina väninnor kommit hem med barnsaker nån vecka efter vi fått missfall. Man får inte bete sig så... det handlar ju om sunt förnuft.

  • lolca
    Äldre 21 May 19:37
    #2

    Vad tråkigt.. Förstår att ni sörjer det barn ni inte fick. Tycker inte att det är rätt att ni ska ta hand om en barnvagn som ni inte kan använda.

    Hoppas att de kan förstå så småningom!
    Ta hand om er!

  • Emmy19­82
    Äldre 21 May 19:40
    #3

    Jag tycker inte de beter sig som vänner, usch. Stackare!

  • dfk
    Äldre 21 May 19:44
    #4

    Jag förstår att ni kände er ledsna över det här. Jag beklagar sorgen med ert barn! Det måste vara jättetufft att förlora ett barn, och ni behöver er tid till att få sörja utan att någon lägger skuld över en barnvagn.
    Kanske blir en del människor klumpiga som inte vet hur dom ska bete sig? Men det är ingen ursäkt alls för deras beteende.
    Det är synd att det blev såhär med vagnen, de borde ha haft mer förståelse och skött det bättre och visat empati. Det är väl klart att man inte ska begära av någon som mist sitt barn att tvingas ta över en barnvagn och sedan vara otrevlig och ge skuldkänslor hos dig, att du sagt ifrån och blivit arg.
    Det här kanske har legat och pyrt, att hon har betett sig taskigt mot dig förut och att du nu ser klart och tydligt att hon faktiskt inte är en vidare bra vän. Du har ju bett henne om ursäkt för att du blev arg, men det vore hon och hennes man som skulle be er om ursäkt istället!

  • Äldre 21 May 19:47
    #5

    Anna, strunta i dessa människor just nu- oavsett relation-! Jag tycker ni två ska ta hand om varandra och inget annat, först och främst sörja tillsammans. Ta en tid ifrån dessa människor, förstår inte riktigt varför de vill tvinga på er barnvagnen... så himla OKÄNSLIGT!! Ta hand om er...ni tar säkert upp relationen med dessa två när tiden är inne.

  • MimmiM­ama
    Äldre 21 May 20:17
    #6

    Nej du/ni överreagerade inte!
    Man ska kunna förvänta sig stöd och förståelse av syskon och vänner! Ta hand om varandra istället och förvänta er inte att de ska förstå eller be om ursäkt för jag tror faktiskt inte att ni kommer att få någon. De förstår inte vad ni går igenom helt enkelt för om de gjorde det så skulle de inte bete sig på detta sätt.
    Kram till er!

  • Luthie­n Tinuvi­el
    Äldre 24 May 12:49
    #7

    Nu har det visat sig att dom inte alls hade med sig barnvagnen, det blev tydligen något missförstånd. Men jag kan ändå inte be om ursäkt, för fortfarande kräver dom att vi ska prata om någonting som sårar oss, som jag förklarat tidigare att jag inte vill prata om...

    Och hon var med på det, hon tyckte vi skulle besluta om vi ska ha den nu, hon kunde absolut inte vänta... Han har bett min sambo om ursäkt, jag har sagt att jag inte vill ha någon ursäkt, det var kanske dumt men jag sa det för att jag visste att det skulle bli såhär, att dom inte kunde förstå... Kanske skulle jag snarare ha sagt till henne att hon skulle be om ursäkt, men jag har känt ganska länge att hon betett sig konstig och sårat mig ett flertal gånger, tyvärr är jag sån som inte säger någonting direkt, hade jag ändå kunnat göra det skulle jag nog inte bli så taskig, för jag liksom exploderade och vart så arg så jag såg rött, det kan jag känna var jobbigt att jag gjorde, jag brukar aldrig bli sådär arg men hon sårade mig så det skar i hjärtat. Det känns som att hon bara brydde sig om deras problem med utrymme och inte ett dugg om det faktum att det sårar mig och gör mig ledsen att prata om såna saker som det är just nu.

    Så nu har min sorgprocess hoppat ned ett steg, jag ville trots allt ha hennes stöd, jag har stöttat henne, försökt iallafall mitt bästa, men när jag behöver stöd så finns det inget, då tycker tydligen inte hon att hon behöver ställa upp, just en fin vän det är... Jag är inte bättre kanske, men ja, jag försöker iallafall... Det känns som att vi orsakat dom en massa problem pga missfallet, det känns som att jag ska ta skuld därifrån, när jag själv känner så mycket skuld att jag inte orkar med redan..

    Jag sa också till henne att även om dom inte förstår, kan dom ändå visa oss så mycket hänsyn att dom avvaktar med att hålla på och prata om barnvagnen, om dom nu inte har plats kunde dom A. ha sålt den eller B. fråga om någon annan i släkten har plats och liksom låta oss sörja ifred... Men dom tycker tydligen inte dom är skyldiga oss så mycket, eller att dom behöver ta hänsyn eller visa respekt... Så känner jag. Och hon har nu svarat med att hon inte vill prata med mig, då får det vara så då.

    Men nog känner jag mig som den dåliga människan... Jag saknar inte henne direkt, men det är inte roligt när folk håller på såhär... Jag vill inte bråka, det är det sista jag vill göra, och det är det sista jag just nu tycker jag ska behöva göra.

    Ville bara skriva av mig lite igen...

    ///Anna

  • 090208
    Äldre 27 May 10:59
    #8

    Tycker inte du overreagerar! Och att dom betett sig jakligt dumt at.

  • Pitebr­ud 090801
    Äldre 27 May 13:16
    #9

    Jag håller med om att de beter sig dumt.

    Hade hon varit en riktig vän så hade hon inte kommit med barnvagnen eller börjat tala om den (otroligt elakt), hon hade inte blivit sur för att du blev arg (vem hade inte blivit det) och hon hade frågat snällt om du vill prata av dig lite.

    Den sorg som ni bär måste få ta sin tid. Och låt den göra det.

    Om du tycker det är jobbigt att ni är ovänner, berätta till hennes kille om hur otroligt ledsen ni är över er förlust. Kanske han som i sin roll som blivande farbror kan förstå lite bättre och prata förnuft i människan.

    Stå på dig! Ni är värd mer än så.

  • Lakrit­sbåten
    Äldre 27 May 21:25
    #10

    Om det är dumt eller ej handlar väl framförallt om den relation ni har sedan tidigare. Som jag tolkar det du skriver har det inte varit helt "friktionsfritt" i relationen tidigare mellan dig och din väninna.

    Man får helt klart acceptera att det finns två sidor, två personers perspektiv av vad som hänt/sagts. Det viktigaste är att ni pratar om det utifrån att ni VILL förstå varandra.

  • Sebast­iána
    Äldre 27 May 21:35
    #11

    Hur kan människor bete sig så korkat. Att försöka pracka på barnsaker till ett par som just fått missfall. Vad ska ni med de sakerna till? Det påminner er ju bara om vad ni förlorat. Det rätta är att ge sakerna antingen nästa gång ni väntar barn eller ännu bättre, när barnet väl är fött.

  • Luthie­n Tinuvi­el
    Äldre 16 Jun 15:40
    #12

    Tack så mycket för alla vänliga ord, känns skönt att höra att man inte är helt tokig och helt konstigt ute. Ni är verkligen jättesnälla hörrni...

    En uppdatering då. Saken har bara blivit värre och det bara växer och växer och fler och fler blir insyltade, och jag utmålas självklart som skurken i dramat. Min sambos mamma är arg på oss båda, hon sa till mig att jag överreagerat, jag är hög på graviditetshormoner, sådär behandlar man inte sina vänner etc och min sambos bror, han var bara praktisk och dom ville ju bara peppa oss. Så nu är hon insyltad också.

    Min sambos bror vägrar tala med oss, deras mamma tyckte absolut vi skulle ta kontakt med dom och reda ut det här (eftersom vi ställt till det enligt dom *suck*) och det gjorde bara saken ännu värre. Nu har dock brodern deklarerat, efter det att jag blev arg på honom för att han snackade en massa om mig med min sambo över telefon och försökte sätta mig till rätta via honom, att så länge jag är arg på honom så vill inte han prata med oss. Går jag till en kurator, blir det nog på grund av honom och hans fru för dom trycker ner mig mot marken nu, jag håller på att bryta ihop känner jag över detta...

    Vet inte riktigt vad han tror kommer hända där som kommer underlätta samtalet med dom (någon slags medicinering kanske han tror på?), men ja uppenbarligen tror han jag är någon slags psykopat eller nått och är lustigt nog rädd för mig då. Det lustiga är, att min psykolog sagt till mig att det är bra om man kan börja säga ifrån, man måste det för sin egen överlevnad. Jag har nämligen gått hos psykolog för helt andra problem, jag har alltid försökt underlätta för alla andra och lastat på mig själv för mycket. Så ja, hon kommer nog inte säga det var fel... Och jag tänker inte söka hjälp bara för att dom ska känna att dom inte gjort något fel. Hjälp söker jag om jag behöver det vilket jag nog snart kommer behöva känner jag...

    Så nu har mina föräldrar blivit inblandade också, min mamma blev fly förbannad över hur min sambos mamma talat till mig, och mest var det väl min sambos bror som gjorde det värsta...
    Så det blev en sammadrabbning mellan mina föräldrar och min sambos, jag förklarade då, och gick emellan dom, hur illa min sambos bror och hans fru gjort mig och min sambo, och vi förklarade saken från vår sida för det har inte vi fått göra för dom trodde bara på brorsa där.

    Och min sambos mamma var tvungen att fråga min sambo om det här var sant, för brorsan har förstås dragit en tjusig historia han hittat på, om mitt mail som jag skickade (jag kontaktade brorsans fru, min f.d. vän, via mail för jag kunde bara inte ringa för jag var så hemskt ledsen och arg och jag hade sagt mycket värre saker i telefon, jag förklarade faktiskt rent ut sagt hur vi kände oss och hur mycket dom sårat oss), om hur han gick på min sambo, den historien hade dom verkligen inte hört.

    Så det hela är en enda soppa... Men min sambos mamma gör det ju för att hålla ihop familjen, det förstår jag men det har blev bara fel alltihop...

    Det värsta är, fast min sambo inte gjort något ont här så blir han bestraffad och alla på hans sida verkar inte alls bry sig om hur han känner eller det faktum att dom gör honom illa. Jag har sagt att om dom ska vara arga får dom vara det på mig. Min sambos mor såg min sambo på tåget igår, och sätter sig och storgråter och säger att hon nu känner sig påhoppad av min mamma, som i sin tur skällde ut henne för att hon gick på oss så hårt och bara tänkte på min sambos bror och hans fru.

    Något att tillägga, jag har själv gått hos både kurator och psykolog så jag har ingenting emot det och jag har varit öppen om det mot min omgivning(något jag nu får kastat i ansiktet på mig...), vad jag har emot är att bli utmålad som en galning för att jag blev ledsen på de där två, för dom inser inte hur mycket dom sårat oss hur mycket vi än försöker förklara... Att mina känslor är fel, jag får inte känna såhär, det är fel enligt dom att bli ledsen över att bli pålastad en barnvagn så sart efter ett missfall... Så då ligger det på mig, att ordna det hela genom att gå och reda ut mina problem, för det är bara mig det är fel på tydligen... men saken är den, att mitt problem alltid låg i att jag alltid underlättade för alla andra tills jag liksom bröt ihop och inte orkade lasta på mig mer, så det är skälet till att jag gått och sökt hjälp från början, och jag kom ut starkare...

    Så, för att sammanfatta det hela så tycker alla på min sambos sida att jag är något slags psykiskt sjukt monster som förstör för familjen, min sambo ska lida för att han valt mig. Min sambos bror kommer ur det hela som solskensprinsen, och hans fru likaså. Så tydligen är det fritt fram att göra folk illa, ja förutom för mig då. Och jag har försökt förklarat hur jag haft det, jag har fått många hårda ord från min sambos bror och hans fru, gällande min vikt, mina intressen, allt jag säger. Jag har blivit påhoppad av dom så länge jag kan minnas men har hållt det inne för att jag inte ville bråka. Och se nu, vad som händer... Alla säger att man ska säga ifrån men när man gör det, då blir man bestraffad och uthängd som något slags monster... Så känner jag...

    skönt att skriva av sig litegrann känner jag...

    /// Anna

  • 090208
    Äldre 16 Jun 15:55
    #13

    1. DU har RATT!!! Man tvingar fan inte pa ett par som just fatt missfall en barnvagn??? Ursakta franskan, men jag blir sa javla forb...!!!

    2. Det har var val inte ditt forsta missfall..? Isf sa vet ju alla inblandade om att det inte ar latt for er, med det i bakhuvudet gor det allt bara annu varre.

    3. Inga andra har med det har att gora, jag tycker du ska be din sambos mamma att fara och flyga for det har ar inte hennes business. Eller annu battre, din sambo ska gora det for det ar hans mamma. Men ni alla 4 som det EGENTLIGEN handlar om ar vuxna manniskor och klarar er bra sjalva.

    4. Sa det ar inte forsta gangen dom inte ar snalla mot dig? Da maste du lara dig saga ifran!! Jag ar lite konfliktradd sjalv. Det basta som kan handa ar att du totalt tappar kontrollen och vralar ur dig all skit dom fortjanar, jag vagar sallan (naja...) saga ifran sjalv, och nar jag tillatit mig sjalv att bli vansinnig sa har det gatt lattare att fa ur sig allt. Annars blir jag bara nervos och tyst och borjar grina...

    5. Din mamma ar BAST som sager ifran! Inte hennes business heller saklart, men jag ser det som sa att hon star pa ratt sida och forsvarar er som ar ledsna. Hans mamma daremot tar ju deras parti, och VAD ar det som ar sa sorgligt for dom undrar jag? Ar det synd om dom av nan anledning, behover dom stod? Nepp.

    Oj, vad mycket det blev... Men jag har oxa en stor konflikt i min familj sa jag kan nagorlunda forsta hur du kanner.
    Ryck upp dig tjejen och skall ifran! Du maste sta upp for dig sjalv. Hoppas du kanner att din sambo stottar dig, om inte, sag det till honom.
    Lycka till raring. Tank pa alla oss harinne som foljer din story och skriver fina och starkande ord till dig.

  • JustMe­AndMyL­ove
    Äldre 16 Jun 16:04
    #14

    Du överreagerar inte, verkligen inte. Och kan de inte förstå din reaktion.. ja då vette tusan vad det är för slags folk, men inga man själv skulle vilja ha som vänner.

    Min syster förlorade sin son när han var fyra år gammal. Tre år efteråt så skulle min systers vännina döpa sin son. Min syster kunde inte komma pga jobb.
    Hennes vännina blev förståss besviken och arg, det förstod min syster och hon skämdes jättemycket. Men så visade det sig att hennes vännina tänkt hedra min systerssons minne genom att spela de låtar och läsa en dikt de haft på hans begravning.
    Min syster blev genast glad att hon inte gått på dopet eftersom det helt klart blivit en chockartad upplevelse för henne. När hon försökte förklara det visade det sog att min systers vän är hundra procent säker på att min systers son ÅTERFÖDTS som hennes egen son. Hon skulle döpa honom till sammam namn, för och mellannamn, och hon ville att min syster skulle finnas där som en mamma för honom eftersom det ändå var hennes son med.......

    De har inte talat sen dess, och det tog lång tid för min syster att komma över saken.

    Nu blev det här långt men jag blir så fruktansvärt förbannad när jag hör om folk som inte accepterar ens reaktioner på någons död. Att man inte kan respektera sorgen som följer.

  • Luthie­n Tinuvi­el
    Äldre 27 Jun 09:52
    #15

    Hej igen tjejer

    Det känns så otroligt skönt att skriva av sig här, och få respons, det känns verkligen skönt att höra och man blir ju stärkt av det... Att fler tycker det här beteendet är konstigt...

    Nåväl, det är fortfarande liksom igång, igår var min sambo hos brorsan eftersom den senare nämnde fyllde år. Jag ville inte att han skulle gå, vi hade ju trots allt kommit överens om att inte ses på ett tag för att låta det här bara vara ett tag...

    Jag tycker jag har rätt liksom, men det är jobbigt att få höra från dom vilken dålig vän man är, och att man bara överreagerar och är hög på graviditetshormoner, man ska gå till kuratorn för det är inte normalt att sörja såhär länge, för att underlätta för alla andra så dom inte behöver känna av att man är ledsen för det är tydligen jättejobbigt för dom...Det känns som att jag ska göra det för att döva deras smärta, inte för mig själv och jag känner inte något behov att göra det, men min sambo ville gå och då går vi, för oss själva för att vi två ska må bra isådanafall, inte för att underlätta för någon annan... Ingenting sägs om deras beteende, bara om mitt... Jo, det var lite klantigt det min sambos bror gjorde, det har sagts... fantastiskt...

    Min sambo tenderar dock till att luta sig in på deras sida, och det har jag sagt till honom att han faktiskt måste stå på min sida också. Men varje gång han pratat med sin mamma eller så så håller han på och ställer krav på mig att jag ska reda ut det här. Det går inte att reda ut säger jag då, vi har försökt men dom bara kommer med en massa motkrav och är inte ens ledsna över att dom sårat oss för dom fattar ju inte. Dom verkar inte ens vilja liksom så det är dom som håller det här vid liv... Jag tror min f.d. väninna uttryckte det som en sk*tgrej att bråka om och bli upprörd över...

    Jag gissar att min f.d. väninna, gift med min sambos bror, tycker det är hemskt jobbigt att plötsligt behöva visa hänsyn och respekt mot mig, det var väl bekvämt när hon inte behövde göra det. Hon har ständigt hållt på om min vikt, eftersom jag då väger cirka 20 kilo för mycket, på ett mycket, och väldigt uppenbart, sårande vis och jag har känt så länge att jag inte duger i hennes ögon. Sen höll jag upp med alkoholen medan vi försökte bli med barn, då var det löjligt och töntigt och det är inge roligt om inte alla dricker... Och jag sa ingenting... Jag borde ha gjort det då liksom! Varför gör man inte det? För att man inte vill bråka gissar jag, jag ville väl så gärna tro hon var min vän... Jag har ju insett att hon inte alls är det. Blir så arg, att jag inte sagt ifrån... Men, man är ju konflikträdd tyvärr, fast dom där två är ju bra mer konflikträdda än mig då...

    Hon hade tydligen sett så ledsen ut igårkväll, men det är ju för att hon inte tycker hon förtjänade mina "hårda ord" som min sambos mamma uttryckte det. Jag tänker bara, jag hade via mailen sagt hur jag känt innan det här, jag hade sagt hur ledsen jag var. Det orkade väl inte hon höra om för hon ska bara ha roligt jämt. Jag hade verkligen berättat där, hur jobbigt det var med barnsaker vi fått, jag nämnde barnvagnen och att vi båda hade svårt att ha sånt omkring oss när vi sörjer. Jag sa verkligen hur jag mådde, för jag hade ett starkt behov av att bli stöttad och att prata ut om det här, med dom jag trodde var mina vänner ( har skickat det till två till, och dom har verkligen stöttat mig och så). Så kanske man får räkna med hårda ord, om man väljer att strunta i sin väns sorg och känslor, det är ingenting jag uppskattar, det är ingen fin kvalité hos en vän.

    Hon skickade ett sms där hon sa att hon var ledsen över det här missfallet, några dar efter att det hän, och hon kände en arbetskamrat som fått 7 missfall och sen blivit med barn... Jaha, inget, hur mår du? Det sa hon inte ens på kalaset, innan min sambos bror gjorde sitt klavertramp. Och ok, då är det så, men då kan hon inte komma och ställa krav på mig, när jag känner såhär. Jag tycker att när man är vänner visar man hänsyn mot varandra och är mån om att den andra inte blir ledsen och går försiktigt fram om denne sörjer. Inte dom inte, dom far fram som ångvältar för att dom har någon slags rätt att göra det, enligt dom själva eller nått, jag fattar inte... Jag skulle aldrig, aldrig göra något sådant här mot henne...

    Jag kommer stå på mig, hur jobbigt det än är tänker jag inte ge vika... jag tänker inte be om ursäkt för att min sambos bror och hans fru beter sig dumt åt, jag fattar liksom inte hur dom kan tycka jag ska göra det...

    Det man brukar göra, som jag iallafall har lärt mig, är att när någon säger att man gjort något sårande mot den personen, det är att säga "kan vi inte försöka reda ut det här?", eller "jag är ledsen att jag sårade dig, det var inte min mening". Någonting i den stilen. Men nej, det är en massa dum stolthet eller vad fanken, som gör att dom inte kan göra det, det är att gå ned från sin höga häst eller något, jag vet inte, att behöva medge att man gjort fel. Det är tydligen jättejobbigt, och det är ju sorgligt för dom kommer förstöra mycket för sig om dom inte kan be om ursäkt när dom sårar folk... Det går bara inte att få dom att förstå, eller så har dom kanske börjat göra det, för dom hade inte sagt något till min sambo igårkväll iallafall på kalaset...

    Så jag och min sambo hade ett jättebråk igårkväll när han kom hem från kalaset och bara höll på om att hon såg så ledsen ut... Och nu måste vi reda ut det här och sen känns det som att jag ska reda ut det här när liksom han går på mig sådär, och jag sa att jag redan försökt men dom vill inte. Det går inte för dom förstår inte, och han verkar inte begripa heller...

    Jag vet inte hur jag ska göra, jag tänkte faktiskt packa mina saker och gå igårkväll och jag tänker lite fortfarande på det, min sambo vill inte att jag ska gå och jag vill väl inte gå heller... Men ja, han måste visa mig mer förståelse, annars går jag... Vi får väl försöka reda ut det, vi älskar ju varandra, men ja... Det är svårt för honom att jag inte är helt sams med hans familj, jag fattar det, men läget är som det är och det är inte jag som blåst upp det här till enorma proportioner, det är inte jag som överreagerat...

    min sambos mamma borde inte blandat sig i för hon bara förvärrade saken. Hon visste inte ens vad det handlade om och lyssnade bara på en part tills min mamma sa att hon faktiskt får lyssna på oss också... men jag har ju det klart för mig, att hon föredrar min sambos brors fru framför mig eftersom hon födde fram ett barnbarn, något jag inte lyckats med...

    Så ja, nu känns det ju som att jag har min familj på min sida och stöttar mig, och mina närmsta arbetskamrater (en uttryckte sig när jag satt och var ledsen på jobbet och förklarade att min sambos bror ville ha ett beslut kring en vagn dom ville ge oss: "Ursäkta mig, är det något fel på dom eller?") vilket varit helt underbart och det var så skönt att mamma försvarade mig när ingen annan gjorde det... Hon är verkligen bäst :) Jag är så tacksam, att jag har henne och resten av min familj och att dom stått på min sida.

    Justmeandmylove: vilken hemsk situation din syster hamnade i... Jag beklagar verkligen hennes sorg, blev så ledsen när jag läste det :( vilken otroligt sorglig sak att gå igenom, och sen behöva genomleva det där, fy vad hemskt... Jag förstår absolut att din syster hade svårt att komma över något sådant... Och nog ska man respektera människors sorg, det måste man faktiskt...

Svar på tråden Överreagerade jag? (långt)