Hur reagerade er familj när ni berättade om det stundande bröllopet?

Fjällbruttan - ditt inlägg berörde mig ordentligt. Tusen tack för det.

Ska verkligen försöka tänka positivt. Vi båda vill ju verkligen det här och ingen annan behöver ju egentligen bry sig, så länge vi gör det.

Bröllopet kommer bli av oavsett vad folk tycker och tänker, och det är ju det viktigaste.

En vacker dag kommer folk förhoppningsvis tänka om och ångra sitt uttalande, men det har jag inte allt för stora förhoppningar om...

Mina föäldrar blev besvikna...de trodde att vi skulle säga att jag väntade barn. Det smäller högre kan man säga... haha Jag vet de är jätteglada och tycker mycket om min sambo men de ville mer än gärna ha ett barnbarn.

Hans föräldrar blev jätteglada de med.

Juli2010, tack för dina ord, det värmde

Är faktiskt skönt för mig också att inse att jag inte är ensam...blir ju lätt så att man funderar på om det är en själv det är fel på och att man överreagerar...

Det som gjorde det lite lättare för mig var att även min M2b
blev ledsen och besviken och att han faktiskt efter en vecka var så förbannad att han ställde dem mot väggen!
Det trodde jag aldrig att han skulle göra, vi bor nämligen bara 75 m ifrån dem... och konflikter med närmsta grannen är rätt jobbiga ända

Det som jag också tyckt hjälpt är majoritetens reaktioner, dvs våra vänners, där faktiskt alla varit positiva och i alla fall för mig är det så att mina närmsta vänner vet mer om vårt förhållande än min familj, mycket beroende på att vi har 90 mil emellan varandra!
Men alla kommer på bröllopet ändå så min familj är positiv!

Sköt om dig och mys med din M2b i helgen, det är ni som ska dras med varann för evigt

Den vanligaste kommentaren vi har fått är "Säg till om ni behöver hjälp med nåt!" (både från familj och vänner) :) så jag har väl haft tur. Önskar dig lycka till med bröllopet! kram

Det var väl noll reaktion här också...eller ett stilla "Jaha..."
Om jag inte minns fel så var väl en av dom första kommentarerna till m2b från hans mamma "Men hur ska du orka?"
Men den konstigaset var nog ifrån min moster, som jag har en mycket bra realation till, hon sa direkt "Ja LOVA att du inte bjuder mig!" Varför hon sa så vet jag inte...
Dom enda som vekar tycka det är kul är några tanter i morsans kyrkokör...

Min pappa sa "Hurra!", min mamma började gråta (av lycka) och min blivandes familj sa "Äntligen!!" i mun på varandra så jag antar att vi haft en väldigt tur.

TS, jag förstår att det är jobbigt att få negativa kommentarer men bry dig inte om gubbstrutten, han verkar ju inte veta så mycket om livet och speciellt inte om ert liv! NI vet ju att ni älskar varandra och inte sjutton hade ni väl bestämt er för giftemål om ni inte varit säkra.
Du får tänka som så att du ska gifta dig med mannen du älskar, med den personen du vill dela resten av ditt liv med.
Jag önskar er lycka till med allt!

Ja det är tråkigt när man får sådana reaktioner på en stor och glad nyhet.

Kan det ha att göra med att ni är ganska unga och att det inte är så vanligt att man gifter sig i tidiga tjugoårsåldern? har ni varit ihop en kort tid? Det kan ju vara orsaker till att familjen har svårt att förlika sig med tanken att ni ska gifta er.

Sen är det lång tid tills ni gifter er, det kan också vara en orsak till att det blir svårt att glädjas med er.

Vi berättade lite försiktigt att vi planerar smått att gifta oss nästa sommar. Reaktionerna var väl sådär i stil med "jaha" från min mamma och hans mamma. Hans pappa däremot verkade tycka att det var roligt och min pappa sa väl först att jag är ung och sen verkade han tycka att det blir kul med bröllop. 

Så det var inga glädjeskutt här heller trots att vi varit ihop i många år och förlovade i ett par.

Hej,

När vi berättade det för min familj blev de glada och ville börja planera direkt

När vi berättade det för svärföräldrarna sa de;
"Det ska din bror också göra" inget annat inget vad roligt eller grattis eller något sånt.

När vi berättade för dem att vi skulle ha barn sa dem;
"Jaha jaja..."
Så behandlar de också sina barnbarn (och barn för den delen) väldigt olika och orättvist...

Försök att inte bry dig om vad de säger, hur mycket det än sårar.
Jag har nu nått det stadiet där jag inte bryr mig ett smack om vad de tycker.
Huvudsaken är att din man vill gifta sig med dig, det är ju han du ska leva med. Svärföräldrar får man dessvärre på köpet...

Stå på dig, försök låta det rinna av dig.
Styrkekramar!!

Vi gjorde julkort och inbjuden i ett.
De 2 första sidor ärvanlig julkort med foto på oss sen de 2 sista sidor berättade vi att vi gifter oss datum och plats m.m.. vem man ska kontakta m.m.

Min mamma som fick "julkort" trodde hon.
Hon är vääääldig känslig så hon grät lite när hon såg vintrig bild på barnen... sen en foto på oss alla 4 som hängde fågelmat (bollar) hon gråt där oxå...
Sen när hon läste texter fick hon läsa igen o igen för hon kunde inte läsa för texten blebv snuddigt av tårar..
Sen frågade hon: är det sant? sen grät hon och sa förlåt det är lycklig tårar!

Lite annorlunda... men mamma är känslig...

Min pappa blev väldig glada och hans fru oxå.

bådas föräldrar blev väldigt glada och överraskade att det nu var dags... nu frågar det tom efter barnbarn från båda hållen som det inte var innan...

Hej!

Ojj vilken tråd. Känns bra att man inte är själv om att ha det tufft med svärföräldrar och föräldrara hos mig var det dock mina föräldrar som betedde sig eller mest min mamma. Mina föräldrar bestämde sig för att skiljas...det kändes väl lite sissådär när man som dotter berättar att man ska gifta sig. ( behöver dock tillägga att mina mamma är psykisktsjuk, dock vet hon ej om det själv)
Helgen innan vårt bröllop ringde hon min man och var gaaaaaaalen. Hon skulle minsann inte komma till bröllopet för att min pappa skulle komma dit. Sedan bad hon mig dra åt helvete och sa att jag var en otroligt otroligt elak och dum människa. Det hela slutade med att min man tog telefonen ifrån mig och la på. Han tyckte inte att jag skulle sitta och lyssna på allt skit ifrån henne.
Jag fick inte någon slags hjälp med något inför bröllopet av någon utav mina föräldrar dock betalade de halva festen ( den andra halvan svärföräldrarna) Men det var mycket bråk om det för att mamma tyckte inte att hon skulle vara med att så pappa bestämde sig för att betala allt av deras halva.

Ja, skrev en otroligt låååååååååång historia väääldigt kort.

Guuud nu när jag sitter och läser igenom mitt inlägg låter det som om jag vore riktigt jävla bortskämd. Men så är det inte. hahah vad fåniga man kan bli ibland..

Nä, jag tycker inte alls som du låter bortskämd.

Nu är ju detta inte riktigt samma sak - kanske kommer alla kasta glåpord i svärmar när vi ska gifta oss - men när vi skulle berätta att vi förlovat oss var jag mer än lovligt nervös!

Vi hade inte varit ihop i mer än 8 månader (dock hade vi känt varandra ett par år innan vi blev ett par) och när vi efter förlovningen anlände i vår gemensamma hemstad var jag ett VRAK och lyckades få min fästman att behålla vantarna på (det var vinter) tills det att jag åkt hem till mig och lämnat honom ensam med sin familj, för att jag inte stod UT med tanken på att se deras ogillande miner... Men tji fick jag!Bara minuter senare fick jag ett SMS av min killes bror som välkomnade mig till familjen och när jag sedan kom och hälsade på hans familj var de alla överlyckliga och kramade mig och välkomnade mig och gav oss presenter... Vilken överraskning!

Till er som fått stå ut med hemska kommentarer - jag lider verkligen med er! Vissa svärföräldrar beter sig helt uppenbart vansinnigt illa - som vuxen människa måste man kunna kontrollera sina känslor och uttryck FRAMFÖRALLT när det gäller sina nära och kära! Jag förstår om ni inte vill prata med dom om det - men om det blir för jobbigt så kan ni ju testa att helt lugnt och sansat säga "du får tycka precis vad du vill, men om du inte har något positivt att säga skulle jag gärna se att du inte sa något alls!"

Min mamma har nämligen en förmåga att, trots att hon underbar och fantastisk, säga en del negativa och pessimistiska saker bara för att hon vill "varna" och skydda en, men om det blir för jobbigt brukar jag säga just det...

Be strong ladies!

Mina föräldrar blev väldigt glada för vår skull och mamma kommer med ideér och tankar om bröllopet vilket är välkommet. Min svärmor o hennes man reagerade lite svalare men var nog ändå glada.

Men det jag är lite besviken över är att framför allt min mamma men även de andra hela tiden pikar att det är för tidigt med barn ännu... "inga barn före bröllopet" har vi hört. Jag är 23, vilket visserligen är ungt men inte för ungt enligt mig. Jag har tagit en paus i min utbildning och jag tror att mamma är livrädd för att jag inte kommer att slutföra den, vilket jag verkligen tänker se till att göra. Min sambo är sex år äldre än mig och har en dotter som fem år som bor hos oss deltid, så vi vet vad det handlar om. Vi vill verkligen ha barn. Kanske inte exakt nu men snart... Och då vill man ju inte veta att de allra närmsta tycker det är dumt. Vet att man inte ska bry sig, men det gör man ju ändå lite.

Varför tar folk sig rätten att ha åsikter om man ska/inte ska eller borde skaffa barn???

När det gäller det här med att skaffa barn så verkar det vara väldigt vanligt att folk tror sig ha rätten att lägga sig i andras liv obehindrat, även sedan man blivit gravid. Jag håller på att bli tokig på alla som berättar för oss hur vårt liv kommer bli när vi får barn. Hur kan de veta det?? De är inte jag (eller min man). Och de lär definitivt lägga sig i allt vi gör sedan när vi väl fått barnet. Suck! Ursäkta, nog gnällt från mig!

Om ni känner er mogna för att skaffa barn så tycker jag ni ska strunta i vad andra tycker och göra det. Så länge de inte sitter inne i era hjärnor och vet allt som rör sig där så kan de inte veta om det är för tidigt eller inte, det kan bara ni avgöra.