Hur reagerade er familj när ni berättade om det stundande bröllopet?

Min mamma har tjatat hela livet att hon vill vi ska gifta oss och nu när vi ska det äntligen så tycker jag bara hon klagar:var ska vi bo,vad tidigt,vad gör vi när ni fotas,vad gör vi hela kvällen osv osv...jag är jätteledsen för det men det fattar inte hon...vill väl bara att vi ska tänka på allt kan jag tro..hehe

Min mamma sa "Jaha ja". Det var den kommentar jag fick.
Däremot blev hon glad när jag berättade att vi skulle ha barn.

Min m2b och mina föräldrar har inte mycket till övers för varandra, så mina föräldrar blev väl inte överlycklilga. Så minsta lilla nu för tiden så heter det att det ändå bara kommer sluta i skilsmässa. Hans mamma däremot blev jätteglad och erbjöd sig direkt att binda min brudbukett! Hon är mer av samma åsikt som mig! Dvs alla har problem någongång i förhållandet samt att förhållanden går lite upp och lite ner, men älskar man varandra och verkligen vill så tar man sig i genom det tillsammans!!

Det viktiga är vad du och din m2b vill. Försök att bortse från era familjers kommentarer samtidigt som du kanske ska tala om för dem när dem säger som dem gör att det faktiskt sårar? Jag förstår dock att din blivande svärfars ständiga frågor känns kränkande och det är nog viktigt att din m2b talar om för sin far en gång för alla att ?ja jag vill gifta mig? och sen är det slut diskuterat. Kan ju annars lätt bli något som ständigt gnager när frågan tas upp om och om igen.

Tusen tack för alla era svar.

Känns fortfarande som att jag inte riktigt vet hur jag ska handskas med allt.
Min m2b har talat om för sin far att han på allvar verkligen vill det här. Trots det fortsätter tjatet. Kanske han bara inte satt ner foten tillräckligt hårt?

Ska försöka bortse från saker de sagt, men det sätter sig i hjärtat.

Kanske ska man bara vänta och se vad tiden utvisar..

Vi fick inga "dumma" kommentarer men däremot så visade de noll intresse men nu när de börja närma sig så är de med på allt och vi träffas ofta ihop med våra föräldar och planera ihop, tror de behövde lite tid att smälta allt...

För oss har det varit lite blandad kompott men vi har varit tilsammans så länge så det var inte oväntat direkt. Det som jag har hakat upp mig på mest är att alla verkar vilja att vi ska få det ur världen. Vi har, *harkel* jag har, bestämt att dt blir nog i feb 2011 och jag får hela tiden försvara varför vi ska vänta så länge, förlovade oss okt 2008 så visst är det länge mellan men det finns saker som måste göras och händ först och vi kunna betala för festen själva.. se nu gör jag det igen!

Det är jobbigt men försök bortse från dessa spontana kommentarer och ihäriga tvivlare och se det som er källa att visa att det blir ni i alla fall. Tänkte på låten... Look how far we made it! Lycka till!

Är så fräck att jag kopierar det jag skrev i en annan tråd om just detta...

Visst är det underligt att folk inte har vett att säga "grattis, vad kul"... om det sen tänker nåt annat så kan de ju göra det tyst, man behöver ju inte såra de man tycker om!

När vi berättade det för mina svärföräldrar( min m2b sa det och var jätteglad när han berättade) så blev det alldeles tyst..
sen kläcker svämor ur sig-"ja, ni gör ju som ni vill, det är ju ert beslut!"
Inte ett ljud till om bröllop eller grattis eller nånting!
Vi gick hem rätt snabbt sen och snacka om att det känns som man inte duger! M2b var jätteledsen och även jag.
Han gick dit en vecka senare och ställde dem mot väggen och frågade vad fan de menade...
-ja, men vad händer när ni skiljer er, då får ju inte Saga(vår dotter) hela hemmanet när du dör om Eva och hennes särkullbarn ska lösas ut!
Ehhh.... hemmanet är enskild egendom redan nu sa m2b ( han har fått det av en farbror)
-Jaha, men då ser jag fram emot bröllopet säger svärmor, varpå svärfar kläcker ur sig
-"ja, hade jag varit ung idag hade jag aldrig gift mig!Det är ju bara onödigt! (I somras firade de 50 årig bröllopsdag... bussigt sagt av honom)

Dessutom så är det väl inte deras sak hur vi väljer att göra med det juridiska, karln är ju vuxen och kan fatta egna beslut.
Jag förstår om de är rädd om honom men då kan man ju fråga lite försiktigt.

Så här var det alltså för två månader sen...
Idag frågar svärmor ibland hur planerna går och vad vi fixat och hon har också sagt att hon hoppas att hon är frisk den dagen ( har cancer som gör att hon har sämre dagar)
Svärfar tycker fortfarande att det är skit.. men jag bryr mig inte längre i honom, har insett vilken bitter man det är.

Min familj gläds dock jättemycket och t.o.m mina gudföräldrar kommer till bröllopet ( de har 90 mil hit och jag är 38 nu... så gulliga!!)

Vet du vad, Juli2010, försök glömma dem, de har inte gått i dina skor och vet ju inte hur du och din M2b har det innanför era väggar Huvudsaken är att ni mår bra tillsammans, inte att svärfar mår bra! jag förstår precis hur du känner, men låt det inte komma mellan dig och M2b, då vinner ju gubbstrutten

Styrkekramar till dig!

Min mamma skrek rakt ut (Har han friat!!! Hurra!!)och hans mamma började gråta (av lycka) när vi berättade att han hade friat så det kändes mycket bra. Jag trodde inte att vi skulle få så starka reaktioner eftersom vi har varit tillsammans så länge.