vore kul att höra hur ni andra tänker kring de sakerna.
Många anser ju att brudöverlämning är förlegat i ett jämställt samhälle. Men hur rimmar det med att det är viktigt att bli friad till av mannen? Är det inte mer i linje med det resonemanget att man båda kommer överens om att gifta sig?
Jag är varken för eller emot här utan bara nyfiken hur ni andra resonerar.
Ja jag måste säga att jag blev jättestressad just när han frågade, men samtidigt såg jag det mer som en kärlekserkläring, eftersom vi redan pratat om att vi ville det.
Men det er orligt det du säger, för när folk frågade hur det var osv, så ville alla veta om jag gråtit och om det var romantiskt osv. o jag kommer ihåg att jagtänkte att de tmåste vara något fel på mig, för det var inte alls så sentimentalt o romantiskt som folk verkade tycka att det borde ha varit.
Det var lite läskigt just när det hände.
Varför överhuvudtaget fria när andra är närvarande?
Känns som taget ur amerikanska filmer där killen friar till tjejen inför hela tjocka släkten på familjemiddag... ingen press där inte.
Visst var det stressande, och ni hade ändå diskuterat det innan. Vårt förhållande var inte alls på den nivån. Jag undrar om han kompenserade att han hade noll koll med att vara romantisk ibland?
När vi senare delade på oss så kröp det fram att han ville gifta sig innan hans mamma dog. Vem det var med var inte så noga eftersom en fru var ett tillbehör, som vovve, volvo och villa.
Han är idag gift med en kvinna av helt annan nationalitet och bor i hennes land. Mannen har en annan ställning där om vi säger så...
Aleta- Jobbig sits, jag har aldrig sett på det ur det perspektivet. Nu ska jag kanske tillägga att jag inte fick något gigantiskt romantiskt frieri och jag gav inte heller min man något. Det var något vi "viste" från börjarn att vi skulle gifta oss och leva tillsammans, det var väl bara en fråga om när. Då vår dotter föddes och hon skulle få sitt efternamn började vi diskutera mer och bestämde då ett datum. Vi förlovade oss den åttonde augusti 07 och gifte oss ett år senare.
Han friade faktiskt till mig sedan på bröllopsdagens morgon. 
Jag förstår dig helt och hållet Alets, fy vad jobbigt! Jag tycker att det är romaniskt med frieri, men det får absolut inte komma helt överraskande. Ja goch min man pratade länge om förlovning och giftemål och vi var överens om att en förlovning sker efter ett frieri, men vem som friar spelar ingen roll. När jag kände att det var dags var det ingen överraskning, även om själva frieriet var en överraskning just då.
Att vänta på ett frieri och att mannen har bestämt att det är han som ska göra det är annars lika illa som brudöverlämning.
Så ska folk gärna applådera också. och säga åååh
Det var ungefär vad som hände... 
Jättebra!
Båda är överens men vem som helst kan överraska, det skulle kännas helt annorlunda.
Valkyriana, ungefär så var det den här gången, och det känns så rätt och gemensamt på ett helt annat sätt tycker jag.
Som ert gemensamma frieri menar jag, Valkyriana, det blev lite förvirrat där med citeringen.
För egen del tycker jag att det kändes logiskt att vi gemensamt bestämde oss för att gifta oss. Det handlar ju om vår gemensamma framtid, och ingen av oss är någon större romantiker.
Samtidigt kan jag förstå att det finns situationer där ett frieri har ett värde. Jag har exempel på det i min vänskapskrets. Det handlar t ex om ett par där ena parten varit gift tidigare. Där är båda två överens om att h*n ska fria när h*n känner sig redo att gifta sig.
Me to :)
Soon and very soon skrev 2009-03-04 19:02:15 följande:
Min sambo friade - på Alla Hjärtans Dag, under en promenad på vår favoritstrand på Englands västkust. Det var bara vi och havet. Vi hade inte kommit överens om att gifta oss, bara skämtat om det då och då. Han hade ingen ring, utan ville att jag skulle välja en som jag tyckte om. Vi köpte en tillsammans dagen därpå.
Det var helt perfekt. Vi har varit tillsammans i snart två år. Vi gifter oss för att vi älskar varandra. Inte för att det är fördelaktigt ur en laglig synvinkel. Inte för att vi har eller tänker skaffa barn, för det blir det inga. Inte för att vi "borde". Bara för att vi vill.
Jag tjänar mer än min sambo. Han gör mer än hälften av hushållsarbetet. Han respekterar mig och jag respekterar honom.
Så j*kla jämlik behöver man väl inte vara att man inte vill att karln ska fria!
Hear hear!
Såklart ska man göra precis som man vill och vad som känns rätt för just en själv, både vad gäller frieri och överlämning eller ej. Vi har pratat sen vi träffades om att vi ska gifta oss, och jag har hela tiden sagt att det är han som får fråga mig. Bara för att jag personligen gillar traditionen. Ser det inte som att han i och med detta kontrollerar vår relation, eftersom vi pratar om allt och är jämlika på alla andra sätt.
Angående överlämning så kommer våra respektive föräldrar att lämna över oss till varandra, som en symbol att jag resp. han kommer från varsin familj och nu blir en egen familj. Sen går vi "in" (fast vi gifter oss utomhus) tillsammans med brudföljet.
Känns helt rätt för oss!
Tack Anne, visst är det tur att man lär så länge man lever!
anne på grönkulla skrev 2009-03-05 19:19:50 följande:
Jag skulle vilja flika in att brudöverlämning inte är en svensk tradition...
