vore kul att höra hur ni andra tänker kring de sakerna.
Många anser ju att brudöverlämning är förlegat i ett jämställt samhälle. Men hur rimmar det med att det är viktigt att bli friad till av mannen? Är det inte mer i linje med det resonemanget att man båda kommer överens om att gifta sig?
Jag är varken för eller emot här utan bara nyfiken hur ni andra resonerar.
Jag är mot överlämning och hade blivit hemskt störd av ett överraskande frieri som jag var tvungen att gå o vänta på alt inte alls var förberedd på. Vi bestämmer tillsammans om vårt liv och vår relation.
jag fattar inte varför mannen ska fria, jag "friade" till mannen.
Nancy Drew skrev 2009-03-04 18:11:34 följande:
Om jag får brodera ut tråden litet så tycker jag dock att det är lika illa ur jämställdhetssynpunkt att få "föräldrarnas tillstånd att fria till deras dotter", som med brudöverlämning.
är det någon som är emot brudöverlämning men ändå vill bli friad till? berätta gärna hur du tänker!
Det är väl stor skilnad anser jag. Nu anser jag att både mannen eller kvinnan kan fria, det är väl skit samma, eller så kan man komma överens om det tillsammans. Poängen är ju att man frågar just varandra.
Däremot om min man hade bett min far om min hand hade han fått en spark i aslet och farsan hade nog skrattat ihjäl sig och sagt åt min man att fråga mig om det istället.
Saken med brudöverlämning är ju just att det omyndigförklarar bruden att hon ges bort till sin nya beskyddare och förmyndare.
Vilket inte frieriet gör.
Jag är emot brudöverlämning. Däremot var jag och fästmannen överens om att han skulle fria. Jag visste ju att det skulle hända eftersom vi börjat prata om bröllop på allvar, men jag visste inte när, var eller hur. Jag ser det som att vi tillsammans kom fram till att vi skulle gifta oss (vi valde ringarna tillsammans också).
Ja, jag kan bara säga att det frieriet jag fick var jag helt oförberedd på. Vi hade inte diskuterat giftermål en enda gång även fast vi hade varit tillsammans i fem år.
Det blev en väldig press på mig plötsligt. Han överraskade med en romantisk weekend och när vi satt och åt middag så friade han. Jag kände mig väldigt pressad till att svara ja. Personalen visste om det och stod beredda med champagne t ex. Jag bad att få tänka till efterrätten åtminstone, men jag kunde inte äta en bit till. Det fanns liksom ingen anledning att säga nej heller. Jag svarade ja och sedan rullade allt på, det gick inte att stoppa. Min pappa och hans mamma var båda döende, så det blev bråttom också. Efter ett och ett halvt år var vi skilda.
Utifrån sett såg det romantiskt ut och jag minns att jag glatt berättade om hur romantiskt det var och förträngde helt hur jobbigt det egentligen hade känts.
Efteråt kan jag säga att han inte såg oss som jämlika. Han ville ha en fru och därför friade han. Att vi skulle diskutera det tillsammans fanns liksom inte.
Överhuvudtaget så är min erfarenhet hittills i livet att überromantiska killar tyvärr inte ser tjejen som en jämlike utan en trevlig accessoar.
anne på grönkulla skrev 2009-03-04 18:58:23 följande:
Friandet i sig ser inte jag som ett problem. Vill man gifta sig så måste ju saken tas upp på något vis, och att under romantiska former fråga den tilltänkta/e om den är inne på samma spår känns ju onekligen som ett trevligt sätt att göra det på. Det enda som skulle kunna vara ojämställt med det är ju, vilket kan skönjas i trådar som poppar upp nu och då här på BT, att kvinnor förväntar sig att mannen ska göra jobbet och blir arga, sura och omöjliga för att ingenting händer när ingenting faktiskt hindrar dem från att göra det själva.
Dock känns det som att seden med att just mannen friar är på utdöende och bra är väl det.
