Hur vet ni att han är "den rätte"

ja hur vet man?!

själv tror jag på att allt i livet handlar om val. Det finns säkert många många andra som skulle kunna vara "rätt" för mig men i slutändan handlar det väl ändå om att välja, "vill jag leva med denna person eller inte?"

svaret på den frågan har hittills varit ja även om vi haft ett ganska stormigt förhållande med några större kriser.

Och ja jag har tvekat och för mig är det helt normalt att ibland ifrågasätta hur man lever och varför.

sen kan jag känna precis samma sak som sokkerstruten beskriver- samma man hela livet. tror att det delvis kan bero på att jag var så ung när jag träffade min blivande.

Jag vet att han är rätt för att vi är ett bra team, när vi gör saker ihop går det lekande lätt. Vi tycker om att vara tillsammans och göra grejer ihop. Vi har samma värderingar och kompatibla mål och drömmar. Jag tror att det är viktigt att man är kär, men minst lika viktigt tror jag det är att man funkar ihop. När den ena är nere så stöttar den andre och vi känner oss båda som bättre människor när vi är med varandra. Det kommer komma tuffa tider då passionen falnar och pirret i magen saknas men då tror jag att vi har en stabil grund att stå på och båda kommer vilja kämpa.

Det är bra att din blivande går hos psykolog då ni verkar ha en del att bearbeta, tror även det skulle vara bra för er att gå i parterapi.

Mitt råd till er är att inte gifta er förrän ni känner att ni rett ut era problem och du kan lita på din sambo. Då kan bröllopet bli en belöning för att ni klarat er igenom krisen.

Eftersom jag fortfarande är tillsammans med honom, har kul ihop, och mår bra i hans sällskap, samt periodvis känner mig nyförälskad efter tio år så måste han ju vara rätt för mig. Så resonerar jag. Kan inte tänka mig att vara tillsammans med nån annan, vi (han, jag, och barnen) har ju liksom blivit en liten egen mysig värld i den stora.

Sen är det klart att vi blir oense ibland, men det hade jag blivit med vem som helst.

Men VET, det gor man ju inte forran efterat...

Man bara vet, det känns rätt, kan nog få i princip vilken kille som helst men har under snart 7 år inte ens kollat på någon annan, han har allt jag vill ha... :)

Jag vet att han är den rätte för att jag känner mig som en halv människa utan honom! Jag funkar liksom inte utan honom i mitt liv. Utan hoom känns det bara som om det liksom är nanting som fattas. Och jag känner mig oerhört trygg i honom sa att säga.

Fast jag håller lite med 090208.. Man vet ju faktiskt först efteråt!!!
Men man kan KÄNNA och tro!!

Jag är faktiskt glad att det tog så lång tid att träffa min M (var 34 år då)... För jag har hunnit haft många både korta och långa relationer, flirtar, heta kvällar och allt det där...så jag har verkligen lekt av mig. När jag träffade M så var jag redo för något helt annat. Redo att slå mig till ro, skaffa barn, gifta mig, bla, bla... Men för den skull så tog jag inte "första bästa" (hade nog varit redo 3-4 år...).

Mina relationer har varit både bra och dåliga, men på något sätt så har det saknat något...en framtid, en samhörighet, gemensamma mål... För när jag träffade M så kändes det självklart. Vi ville samma saker. Och känslorna flödade!

Men jag kan förstå att man kan vara tveksam om man träffades i unga år eller inte haft många andra... Det enda jag kan säga är nog att svaret finns i hjärtat! Försök att drömma dig bort och se en framtid tillsammans. Finns den där? Känns det bra?

KRAM!

Jag och min M2b har varit tillsammans i 4 år nu och har en underbar dotter tillsammans och har nyss köpt en villa ihop, jag har aldrig ens tittat åt en annan man, jag vet att han är den rätta, det känner jag inom mig. Vi har ett jättebra förhållande, och vi har gått igenom mycket som även stärkt det. Som att få barn tex. Det är ingen dans på rosor=)

Ja du han är sååå annorlunda jämfört med de andra killrna jag träffat. Vi valde ju att skaffa barn och bara det beslutet visste jag att han var Mister Right för jag va helt emot barn,förlovning och bröllop innan men du känns allt så j*vla rätt. Speciellt när man ser Han & sonen leka ihop eller så. Blir alldeles varm i kroppen.
Han avgudar mig, han vet exakt vad jag menar fast jag babblar, han vet varför jag blir ledsen. han får mig att skratta var dag. Vi kompelmenterar varandra. han e en gud i sängen:P en särklass för sig. det lovar jag man ahr ju prövat en del haha.

Sen tex om man är på fest med massa folk så tittar han på mig sådär så jag känner mig som den enda i rummet.

Jag får nog ta det från början
Vi träffades på nätet, och innan vi ens träffats så slogs jag av hur bra vi passade ihop trots att det var mkt som skilde sig. Mkt av vårt "inre" om man nu kan uttrycka sig så stämde överens. Hur vi tänkte, vad vi tyckte om, värderingar o.s.v. Jag vet inte om det berodde på det men hur som helst så kändes det så väldigt bra långt innan vi träffades, vi kom varandra väldigt nära över telefon och internet. Så när vi träffades så kändes det först väldigt konstigt eftersom vi haft så långa, djupsa samtal och nu stod vi öga mot öga med varandra för första gången. Men snart så hittade vi varandra och sen dess har det bara blivit bättre och bättre. Det har aldrig känts såhär förut med någon. Allting har kommit väldigt naturligt och känts självklart. När jag tittar på honom så blir hela jag sprängfylld av lycka för att han är min... han får mig att känna mig trygg och älskad, och jag vill få honom att känna likadant, göra honom lycklig. Med honom har jag aldrig tvivlat, och det har jag alltid gjort med andra killar. Men med honom så känns det bara rätt .

Åååååh, nu saknar jag honom ju! *ensam hemma ikväll*

Vet och vet, men det känns rätt. Han får mig att vilja bli en bättre människa. Samtidigt så har han aldrig sagt ett ont ord om mina dåliga sidor. Jag upplever att han har mer goda än dåliga sidor och vi kompletterar varandra bra.

Jag vet nu att han finns där både när det är i medgångar och motgångar. Han var min klippa när jag var i botten och han gläds med mig när jag mår bra.

Jag blir efter 5 år fortfarande pirrig i magen när jag tittar in i hans havsblå ögon. Han är stundom den vackraste människa jag sett, både på utsidan och insidan.

Jag tycker om hans värderingar. Han är både gammaldags och modern på en gång, på alla de rätta sätten.

Vi har så lätt för att skratta tillsammans, och han vågar gråta ut hos mig. Hans famn är alltid öppen när jag är en ledsen liten tjej.

Jag vet att vi båda kommer göra allt i vår makt, för att hålla ihop tills dess att någon av oss dör. Sen finns det aldrig några garantier, men jag tror att vi har oddsen på vår sida. För hade någon av oss varit en person som ger upp så fort det blir lite motigt så hade vårt förhållande tagit slut för flera år sedan...