Min partner ljuger, vad kan jag göra så han slutar?

Jag skulle kalla det för kännslomässig misshandel. Varför tillåter du att någon gör så mot dig?

Och inte för att jag borde svara åt ts, men eftersom jag har det exakt likadant så vill jag svara ändå.

För att man kan älska varandra och fortfarande ha problem och såra varandra med sina sämre sidor. För att ett förhållande eller ett äktenskap inte är ett cinderellabröllop och sen lever man lycklig i alla sina dagar. För att även människor som mår dåligt förtjänar kärlek så länge de arbetar med sina problem och det bra överväger det dåliga och inte äter upp den andra. Det är inte så lätt och svart på vitt som du får det att verka. Så länge den som gör så här inte bara viftar bort det utan faktiskt mår dåligt över det och vill ändra sig och så länge man känner sig respekterad och älskad ändå, så är det inte känslomässig misshandel. Det är ett problem.

Sommargrönt - tack för ditt inlägg! Många här (inklusive mig) har problem me det TS skriver, men ditt inlägg var så på pricken! Min kille har problem med självkänslan då han kommer från ett hem där var väldigt turbulent... ibland är jag rädd att jag drar ned hans självkänsla genom att vara tjatig och kontrollerande (vilket jag verkligen kan vara ibland, speciellt när jag är osäker och rädd att han ljuger), vilket gör det till enda ond cirkel...

Ytterligare en hyllning till Sommargrönt - Tack för ditt inlägg! :) Underbart att läsa om människor i ett äktenskap/förhållande som inte gör att man känner sig som häxan i askungen. Visst är kärleken kravlös och enkel ibland, men oftast måste man jobba med den - på olika sätt.

Mish>> Ja, det går att jobba bort, men varje dag måste man tänka sig för miljarders av gånger för att inte försköna, förbättra eller förfärliga livet på något sätt. Min brytpunkt kom för några år sen när jag ljög för min sambo om att en arbetskollega var gravid med tvillingar och förlorat den ena i missfall. Än idag undrar jag varför jag i hela friden kunde komma på något så dumt... Dålig dag på jobbet? För lite uppmärksamhet från sambon? Anledningarna är många men inte ens alla tillsammans ska få en människa att få ett sånt knäppryck som jag fick. *ler snett* Efter den dagen pratade jag med min sambo om min familj, min uppväxt och de lögner jag levt med hela mitt liv och vi började klura på hur vi kunde lösa det. Vi går nu till en toppenkille som heter Hampus, både tillsammans och var för sig, och pratar om de krav som vi själva ställer på oss och som vi _upplever_ att andra ställer på oss och jämför dessa två samt blajar om allt mellan himmel och jord.
Visst hade det varit skönt om jag kunde hitta EN orsak till varför jag varje dag måste slåss med grodorna som vill hoppa ur munnen, men ni kommer inte få något svar eller facit om ni väljer att gå och prata med någon, utan ni kommer få fler frågor och nya ämnen att prata om.
Jag brukar likna mig själv vid en alkoholist - man måste veta om att man har problem innan man kan göra något åt det, och då måste man vilja det själv. Ingen annan kan få en att sluta. Man kan få stöttning och hjälp, men det är ändå jag som måste bita mig i tungan och erkänna att mitt liv inte är så färgstarkt som jag önskar, eller att jag faktiskt inte betalat räkningen i tid.
Vilja, egenuppfattning och stöttning är bra ledord.

Bra skrivet själv. Och det är precis det jag menar. Frågan är alltid om den som gör så här VILL jobba med det. Det tar tid och jobb och kan vara otroligt påfrestande ibland, men det fungerar om man samarbetar. Och är alltid skönt att veta att andra har det likadant. Då känns det lättare att hantera.

Kanske jag förstår min man för att jag själv ljög mycket för kompisar när jag var yngre. Jag behövde aldrig prata med någon för att sluta, jag bara bestämde mig en dag. Men det är inte så lätt jämt. Det är så individuellt.

En viktig del i det hela är ju när man kan inse att en sån här sak inte är personlig. Jag måste fortfarande intala mig själv ofta att lögnerna inte beror på mig. Och det är extra jobbigt när okunniga lägger sig i och talar om att det är mitt fel. Men när man väl insett att någon man älskar har ett problem som man kan hjälpa till med, snarare än är orsaken till, så kan man lägga sitt eget ego åt sidan och stötta istället. Och visst blir jag knäckt ibland och glömmer bort att det egentligen inte har med mig att göra. Men innerst inne vet jag att problemet i grunden är hans och att min uppgift bara är att veta hur jag ska bete mig eller inte bete mig för att det ska bli minst svårt för honom att jobba med det. För har man valt att leva tillsammans så tycker jag att man får se problemet som gemensamt och jobba med det tillsammans.

jag tror att ofta ljuger folk för sin partner för att dom tror att det dom gjort eller vill inte ska vara okej.
porrsurfning är ju ett bra exempel på sånt. killen/tjejen gör det knappast för att skada den dom älskar, men tror inte att det skulle accepteras om dom sa något- därmed blir det lögner, som skadar så mycket mer.
att kunna kommunicera även om jobbiga saker är oh så viktigt, och att försöka se ur den andres perspektiv också. Mycket av det vi inte vågar berätta för varandra kanske inte behöver vara så "out of porportion"?

De flesta människor behöver en egen privat zon som ingen annan kommer in till. Det kan vara porrgluttande eller hysteriskt surfande på bröllopstorget och den zonen kan man behöva skydda.

Men jag får intrycket att TS´ man mer ljuger slentrianmässigt. Tyvärr tror jag att han måste inse problemet själv och själv ta tag i det.

Kognitiv beteendeterapi vore det bästa för honom men bara om det sker på hans eget initiativ.

Hörni tjejer, jag vill bara säga att när jag läser dessa inläggen får jag hopp om mänskligheten! Det finns vishet och kärlek kvar i världen och människor som är beredda att hålla fast vid en annan. Mitt hjärta gläder sig:-P

mytomaan eller? ljuger så han tror sig själv värkar som det

Hej,

Tack alla snälla för så många inlägg!
Jag bara inte orkade tänka på det här i helgen och tog en paus, dags att ta itu med det igen.
Jag har hunnit prata en del med min partner och jag känner mig ganska lugn nu, även om både ilska och sorg kommer mellan varven.

För att göra lång historia kort, det var en ganska lång samtals-process, mycket utmaningar, mycket grävande i detaljer.
Det slutade med att min partner kom fram till att han har spelat teater i större delen av sitt liv. Huvudpersonen, han själv, har inga brister, är snäll och som gör saker så folk tycker om och uppskattar honom. Konflikter undviker han genom att vara till lags - ibland mot sin vilja och åsikt. Löger har täckt över hans brister eller misstag. Han jobbar ständigt med att klura ut vad folk vill höra och säger det - allt för att folk ska tycka om honom. Vill någon något, så lurar han sig själv att det är precis så han vill ha det! Får han till det så kommer ju den andra bli jätteglad och gilla honom jättemycket!
Eftersom han inte *duger* som han är verkar lögnen fått hjälpa honom på traven för att verka mera intressant och spännande än *vad han egentligen är*.

I fallet med vårt förhållande, så verkar hans lögner verkar poppa fram när han har gjort saker han tror jag ogillar för att slippa skämmas, skäll, gräl, obehag eller konflikter. Han har också fått för sig att han måste vara på visst sätt för att leva upp till min *ideal*(en bild han har skapat), och spelat så gott han kan, och ljugit den sista biten som inte räckt till.
Det kom också fram att han har tigt om enormt löjliga saker. Äta sötsaker. Han har haft problem med karies och sagt att han ska låta bli småätandet. Han har i smyg gått och ätit godis ute och hemma kört "sunt och hälsosamt" stilen för han skämdes. Alltså, jag har typ en 5-åring pojke framför mig!!!!
Ljuger om smått och stort för att skippa skäll.Väldigt uppenbart ibland. Konsekvenserna är inget som finns i hans huvud när han känner att han måste ljuga för att skydda sig, så han kör typ "kissa i byxan" om man säger som så.....

Han har levt så länge med att vara till lags och att slopa sin vilja och göra den andra glad, så han verkar inte veta vad han vill och tycker. Ibland verkar han ha skrivit om händelser, så det passar honom också. Som ett stort gräl vi hade då jag konfronterade honom om porrsurfing. Hans bild av den kvällen ser annolunda ut. Värsta detaljerna utsuddade. Mycket mildare, mindre misstag ifrån hans sida. Klarade inte hans "underjaget" att hantera verkligheten?

Det hela slutade med att varken jag eller han visste vem han egentligen var.
Alltså, det här bottnar i dåligt självförtroende och självkänska. Han måste vrida tillbaka klockan 30år, locka fram 5åringen i sig själv och säga åt honom att han duger som han är.
Skäms man inte för det man gör, duger man som man är, behöver man ju inte ljuga!
Jag har alltid sagt att han får säga som det är, för det är bättre att få höra sanningen, även om det svider (detta gäller mig, kanske inte alla). Sanningen har ändå inte kommit fram, inte för att han inte vill såra mig, utan främst för att han vill inte visa att han inte duger.

Nånstans inom mig så är jag faktiskt rädd att han ljuger om allt detta, för det var ju ändå jag som styrde samtalet. Förtroendet var varkligen fått en törn så allt som kommer från hans mun tar jag med försiktighet.
Samtidigt, så känns det som en stor pusselbit föll på plats. Så mycket av hans tidiga konstiga beteenden kan förklaras i detta. Jag har alltid undrat hur han kan lova så mycket - för löften är något man håller i mina ögon - och aldrig hålla sina löften. Han gör det stundens ingivelse (kissa i byxan) för han måste bara ta sig ut ur denna krissituation.

Jag är ganska ordentlig av mig, ogillar slarv, ogillar att smussla och kör med öppna kort och dessutom håller jag mina löften (för jag tänker igenom noga, inget som hoppar fram). En kompis påpekade att mina egenskaper skrämmer honom och lockar fram hans dåliga sidor (liknande det Sommargrönt skrev), och att jag ska sänka min ribba istället. Javisst kan jag ha förvärrat det hela, men dels sker inte detta bara mot mig och då det bottnar i något annat, något som han inte mår bra av, så tycket jag ändå att detta måste redas ut från botten.

Jag vet faktiskt inte hur detta kommer att sluta.
Det känns taskigt att lämna en sårbar vilsen "5-åring"(i vuxen mans kropp) men samtidigt så kan jag inte leva med honom om han tänker återgå till sin teaterroll igen.
Han har lovat att börja på nån form av terapi, så jag avvaktar och ser. Jag kan bygga upp förtroendebiten under tiden.
Vi är gifta.... så om det skulle bli skildsmässa så skulle vi behöva vänta 6 månader i allafall (förutsatt att bara jag skriver på). Jag tänkte ta 6 månader som nån avvaktaperiod. Han behöver inte bli "botad" på 6 månader. Jag vill iallafall se vilja, ljus i tunneln.....
Om jag ser att han inte ens försöker, ja, då jag jag haft 6 månader på mig att fundera och bygga min mod så mitt beslut lär vara tillräckligt stark och motiverad.

Tack Sommargrönt för både ditt inlägg och ditt *svar*. Copy-paste :)
Tindre, JennyPenny, det ger hopp att veta att om man verkligen vill så går det. Hoppas min partner vill!
Tack ni andra, ger mig mycket att fundera!

har en vän som alltid ljög och förvred sanningen, men nu lite piller och terapi senare så gick det över

Aha, är det så alla misshandlade och sönderslagna kvinnor resonerar?

Mish - vill bara säga det igen. Det går att reda ut och det går att bygga upp ett förtroende igen om man vill!

Visst finns det hopp! Men det kräver en hel del, av er båda skulle jag tro. Jag tycker verkligen att ni ska söka hjälp båda två. Att han behöver det är uppenbart. Har man levt på det här sättet är det inget man löser själv över natten. Jag har kommit långt, men jag behöver fortfarande reda ut vissa saker så att jag förstår varför. Jag håller inte på och ljuger som jag gjorde förr, jag kan kontrollera det och jag vet till stor del varför, men det finns bitar av mig och min bakgrund som jag behöver förstå bättre.

Sedan tror jag att du behöver hjälp med att bearbeta det här. Vänner är bra, att skriva av sig på nätet och få reflektioner är också bra, men jag tror att det är bra att få hjälp av ett proffs. Att bygga upp tillit till sin partner är inte det lättaste och att stötta något som försöker komma underfund med sig själv kan vara jobbigt. Och jag tror att det kan vara bra att gå tillsammans också för det här kommer säkert att påverka erat förhållande. När en partner börjar med en process som din partner kommer att göra (för du måste ju ändå utgå från att han menar allvar, det är ju en del i förtroendebyggandet) så påverkar det nog oavsett hur det går. Och då är det nog bra att ha möjlighet att bearbeta det tillsammans. Det är ju inte som att ni behöver springa på gemensam parterapi en gång i veckan, men bortse inte från det i helheten. Det är inte bara han som ska läka och hitta sig själv, ni som par behöver läka och hitta hur ni är som par när han hittar sig själv.

Lycka till!

Detta har jag problem med idag och är 26bår gammal. Jag skäms över det och har varit medveten om det men inte gjort någit åt saken.

Jag har mått dåligt, haft ångest även sovit dåligt pga det. Jag har till och ned lagt en av mina bästa vänner i en situation där hon drabbades pga min vana till att ljuga för att göra det lite mer intressant eller framstå som intressant. Jag mår så dåligt över detta och har inte riktigt vetat hur jag ska gå tillväga. Har nu läst mycket på nätet och denna tråd fick mig att känna mig lite bättre eftersom det är inte bara jag och jag känner att det kanske finns hopp om att lösa det eländiga problemet jag har med mig själv.

Jag kollar på Datum och ser att detta var länge sedan och då undrar jag om någon har lite tips till mig idag?

Miish: hur har det gått för dig och din partner. Är mi fortfarande kvar tillsammans? I så fall hur gjorde ni?