Min partner ljuger, vad kan jag göra så han slutar?

Jag vet PRECIS vad du menar. Jag har det EXAKT likadant själv.

Jag tror INTE att det här är mytomani! En mytoman ljuger för att ljuga och hittar på helt vilt. Det låter som att din pojkvän ljuger för att komma undan obehag. Det vill säga han känner sig dum som porrsurfar, han ljuger för att dölja beteenden som han inte tycker om med sig själv. Min nyblivna make gör precis likadant och det är jättejobbigt.

Vissa tycker att det är mitt fel, "han ljuger väl för att du ställer så höga krav så han måste för att komma undan, för att du får honom att må dåligt". Men det är faktiskt inte så. Jag är helt övertygad att din och min partner (och det är min make också) för att han har dålig självkänsla och inte tycker om sig själv. Egentligen är det inte dig han ljuger för, det är sig själv. Och så ljuger han säkert för att han tror att han inte skulle duga åt dig om han talade sanning om vem han var. Och kanske är det som för min make, att han ljuger för att han i sin uppfostran inte fått höra hur viktigt det är med ärlighet. Han är uppvuxen i ett hem där det viktigaste var att det skulle vara bekvämt, jobbiga sanningar hörde inte hemma där.

Det kan finnas så många skäl. Fråga ett är om han verkligen VILL kunna vara ärlig mot dig. Det finns ju de som faktiskt inte tycker att ärlighet är så noga. I så fall måste du ställa dig frågan om du är villig att leva med det. Men om din pojkvän vill bättra sig så får du ställa dig frågan om du orkar vänta under tiden. För att ändra invanda mönster från barnsben tar otroligt lång tid. Och att lära sig tycka om sig själv så man kan stå för vad man gör och inte behöver ljuga i rädsla att inte duga, det tar också otroligt lång tid. Och antagligen skulle ni må bra av att gå och prata med någon i så fall, så ni kan få hjälp med det.

Jag förstår de som säger att de aldrig skulle orka. Men jag är nygift och lycklig, trots att det slinker igenom lögner i vår vardag som ibland gör mig superledsen. Vi jobbar på det och kämpar och tänker inte ge upp. Frågan är vad han vill och vad du vill och hur mycket det är värt? Lycka till och kram och hör av dig om du behöver prata!

Och inte för att jag borde svara åt ts, men eftersom jag har det exakt likadant så vill jag svara ändå.

För att man kan älska varandra och fortfarande ha problem och såra varandra med sina sämre sidor. För att ett förhållande eller ett äktenskap inte är ett cinderellabröllop och sen lever man lycklig i alla sina dagar. För att även människor som mår dåligt förtjänar kärlek så länge de arbetar med sina problem och det bra överväger det dåliga och inte äter upp den andra. Det är inte så lätt och svart på vitt som du får det att verka. Så länge den som gör så här inte bara viftar bort det utan faktiskt mår dåligt över det och vill ändra sig och så länge man känner sig respekterad och älskad ändå, så är det inte känslomässig misshandel. Det är ett problem.

Bra skrivet själv. Och det är precis det jag menar. Frågan är alltid om den som gör så här VILL jobba med det. Det tar tid och jobb och kan vara otroligt påfrestande ibland, men det fungerar om man samarbetar. Och är alltid skönt att veta att andra har det likadant. Då känns det lättare att hantera.

Kanske jag förstår min man för att jag själv ljög mycket för kompisar när jag var yngre. Jag behövde aldrig prata med någon för att sluta, jag bara bestämde mig en dag. Men det är inte så lätt jämt. Det är så individuellt.

En viktig del i det hela är ju när man kan inse att en sån här sak inte är personlig. Jag måste fortfarande intala mig själv ofta att lögnerna inte beror på mig. Och det är extra jobbigt när okunniga lägger sig i och talar om att det är mitt fel. Men när man väl insett att någon man älskar har ett problem som man kan hjälpa till med, snarare än är orsaken till, så kan man lägga sitt eget ego åt sidan och stötta istället. Och visst blir jag knäckt ibland och glömmer bort att det egentligen inte har med mig att göra. Men innerst inne vet jag att problemet i grunden är hans och att min uppgift bara är att veta hur jag ska bete mig eller inte bete mig för att det ska bli minst svårt för honom att jobba med det. För har man valt att leva tillsammans så tycker jag att man får se problemet som gemensamt och jobba med det tillsammans.