Min partner ljuger, vad kan jag göra så han slutar?

Låter ju väldigt trist. Ljuger han för andra också.
Han kanske har satt det i system?

Låter som han inte ritkigt är medveten om att han ljuger själv utan att det bara "tar över"? Är det allt möjligt så han lider av riktig mytomani?

Å vilken fruktansvärt jobbig situation!

Jag förstår dig VERKLIGEN.
De gånger lögner har förekomit inom våra väggaar, oavsett om det är sambo eller barn, förvandlas jag till ett veritabelt oväder av Naturkatastrofmått som skulle få Gudrun och de andra brudarna att verka som en mild västanfläkt!

Jag anser på riktigt att ingenting kan förstöra mer än lögner. Eftersom tillit är det jag baserar hela familjegrejen på.

Om han inte kan inse allvare i det här tycker jag du ska försöka få med honom på samtalsterapi. Det kan kanske hjälpa honom att hitta orsakerna till sitt beteende. För gör han inte det och börjar vara uppriktig mot både dig och sig själv har jag väldigt svårt att se hur ni ska kunna bygga upp något stabilt tillsammans.

Tänker också lite som chamor, kanske är han helt enkelt mytoman. Då kan han faktiskt inte låta bli att ljuga.

Det kan ju också vara att han fått det som ful vana och faktiskt skulle kunna sluta om han förstår hur du ser på det och verkligen vill sluta.

vill inte vara taskig men jag skulle aldrig kunna stå ut med en sån människa....

Tyvärr...

Jag skulle hela tiden undra vad mera han han/hon ljugit om?

Men kram till dig

[citat]
förvandlas jag till ett veritabelt oväder av Naturkatastrofmått som skulle få Gudrun och de andra brudarna att verka som en mild västanfläkt!
[/citat]

*skrattar åt passionsblommans inlägg* Härligt!

Som barn och även "yngre vuxen" ljög jag mycket om stort och smått. Allt ifån att jag hade egen häst till att jag hade gjort läxorna till att någon i min närhet dött... Jag vet inte varför och har inte försökt analysera sönder det hela heller (även om tanken har slagit mig). Jag misstänker att en del grundar sig i att jag hade livlig fantasi och tyckte att min tillvaro inte var den mest spännande. Till saken hör att denna fula ovana har hängt med upp i åldrarna men nu är jag ju medveten om den och kan därför oftast behärska mig och stoppa grodan innan den hoppar ut. De gånger som jag faktiskt levererar en lögn har jag lärt mig att erkänna vaninnigt snabbt, för då är det inget problem. (förutsatt att det inte är en vit liten rackare tex - ja älskling, jag har diskat. *lägger på telefonen och rusar till köket innan han kommer hem*)

Efter detta långa utlägg och erkännande om mitt liv tänkte jag komma till poängen - det finns hjälp! :)
Kognitiv psykologi rekomenderar jag å de varmaste. Både jag och sambon går till "hjärnskrynkalare" med jämna mellanrum och det är härligt! För din sambo tror jag att detta skulle vara en bra lösning för ofta går man tillbaka och söker svaret på "varför" i vardagen, sitt eget och andras beteende. Jag tror inte han kan bryta mönstret själv, hur mycket han än vill. :/

Det blev ju en halv uppsats detta, men vill du ha mer info om beteende terapi så hojta till.

Och stå på dig!

Mish - jag förstår dig helt och hållet! Min kille är precis likadan och jag känner fler som har samma problem med sina killar.

Min kille ljuger om saker som tex. pengar. Han kan ha gjort av med 500:-, men säger alltid 200:-. Eller så har rökt 10 cigg, men han säger att han inte rökt alls. Värst är när han spelat typ nätpoker och förlorat pengar och inte berättat om det. Jag har också blivit så sjukt sårad och arg...

Min teori är att vi är väldigt olika. Jag är ett kontroll freak som gärna vill styra och ställa med allt. Egentligen inte för att vara elak, jag vill bara att det ska bli bra i slutändan. Min kille kommer från en "fin familj" på utsidan som egentligen höll på att fall samman innanför husets fyra väggar. Han är van att ljuga för allt och alla om vad som händer hemma och han är framför allt väldigt rädd för att få skäll... vilket han vet att han får av mig om gör saker som är utanför min kontroll (typ spela bort pengar), vilket gör att han ljuger om det, vilket i sin tur gör att jag bli vansinning när jag kommer på det.

Min kille har haft en ganska trasslig bakgrund och många av hans konstiga beteenden tror jag kommer därifrån, men jag har insett att jag inte heller är perfekt och att jag kanske måste vara lite mer mjuk och tillmötesgående.

Om man är öppna mot varandra och vågar låta varandra berätta vad man känner (även om det inte alltid är kul att höra) så tror jag att behovet av att ljuga försvinner...

Min kille har gått och pratat med någon om sin familj och sin bakgrund och vi har också pratat mycket om vikten av att var ärlig även om det är om så löjliga saker som cigg och det börjar gå fram. Ibland kommer det en vit lögn, men om jag ska vara ärlig så ljuger jag ibland också om små saker som vad de där stövlarna egentligen kostade eller hur många glas vin jag drack med tjejerna igår...

Jag vet inte om det blev så många råd där, men det kanske finns lite tröst i att vi haft en liknande historia som blivit bättre...

Mångar kramar och lycka till!

Du kan tyvärr inte göra så mycket. Han måste stå för sitt eget beteende. Försöker du göra det så stödjer du honom i ljugandet och blir medberoende. Tyvärr är nog det enda du kan göra att fundera på om du orkar ha det så eller inte? Bara dina egna ebslut kan du i slutänden påverka.

mish; mitt ex var exakt sån, och jag klarade det inte. Han sårade mig så djupt så många gånger. I botten handlar det om dåligt självförtroende, och att han inte kan säga nåt som sårar, och kanske tror att han gör dig en tjänst..
Jag antar att han är en sån som inte kan säga nej heller?

Det enda som jag tror fungerar är att verkligen sitta ner och fråga VARFÖR, ist för att bara bli arg.
Förklara hur du känner, att en jobbig sanning är bättre än en bra lögn.